Sverige fjäskar för Turkiet – medan Erdogan planerar ny invasion av Syrien

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har den senaste månaden upprepade gånger utlovat en ny militäroffensiv i norra Syrien. Syftet är enligt Turkiet att skapa säkerhet. Turkiska företrädare talar om militära attacker mot ”terrorister”, det vill säga det Syrienkurdiska partiet PYD som är nära besläktat med det i Turkiet baserade PKK. En av de målsättningar som omnämnts är att skapa en 30 kilometer bred Turkietkontrollerad säkerhetszon på den syriska sidan gränsen. 

Att den turkiska statsmakten anser sig ha rätt att blanda sig i Syriens inre angelägenheter och till och med invadera syriskt territorium är inget nytt.

Allt sedan kriget inleddes har den mest framträdande oppositionsgruppen, Syriska oppositionskoalitionen (SOC), haft sin bas i Turkiet. SOC har samtidigt fått stort ekonomiskt och politiskt stöd från Sverige och övriga västvärlden. Oppositionskoalitionen påstods redan vid bildandet 2012 utgöra det demokratiska och legitima ledarskap som skulle ta över efter att Syriens president Bashar al-Assad störtats.

Oppositionskoalitionens väpnade gren Fria syriska armén (FSA) och andra grupper har sedan krigsstarten haft baser på turkisk mark nära gränsen mot Syrien. Här har turkisk militär och säkerhetstjänst varit direkt involverade, men också amerikanska CIA och andra statliga aktörer.

Förutom att stödja försöket att störta Syriens regering har Turkiet genomfört tre regelrätta militära invasioner i områden där kurdiska krafter varit framträdande. I augusti 2016 inleddes Operation Eufrats sköld, norr om Aleppo, i januari 2018 Operation olivkvist, nordväst om Aleppo, och i oktober 2019 Operation fredskälla, i nordöstra Syrien.

Gemensamt för de tre invasionerna är att de resulterade i massdöd, förödelse och folkfördrivning. Enligt Världshälsoorganisationen WHO fördrevs 167.000 människor från sina hem under striderna januari-mars 2018. Invasionen 2019 ledde enligt FN-rapporter till att över 200.000 invånare drevs på flykt. 

Gemensamt för invasionerna är också att de lett till att turkisk militär stannat kvar och ockuperar syriskt territorium. I dessa områden vajar Turkiets och den syriska oppositionsflaggan sida vid sida. Här har väpnade extremistgrupper som tvingats lämna andra delar av Syrien fått en fristad.

Turkiet har inte agerat ensamt. I de militära operationerna har Syriska oppositionskoalitionen (SOC) spelat en central roll. Dess väpnade gren, som 2017 bytte namn från Fria syriska armén till Syriska nationella armén (SNA), har fungerat som Turkiets fotsoldater. 

Vi kan som exempel titta på hur den syriska oppositionen agerade under Operation olivkvist 2018. Turkiets mål var att driva bort PYD och dess väpnade styrka YPG från Afrin-området. Oppositionskoalitionen sade öppet att de stödde och deltog i invasionen. 

”Syriska koalitionen uttrycker sitt stöd för den operation som inletts med deltagande av Syriska nationella armén […] i samarbete med Turkiet och med stöd av Turkiets flygvapen”, skrev SOC i ett officiellt uttalande den 21 januari 2018.

Oppositionskoalitionen förklarade att syftet var att ”befria ett antal städer och byar i norra Syrien från terroriststyrkor”. Därmed använder SOC samma språkbruk som Turkiet i beskrivningen av kurdiska PYD och dess väpnade gren.

Med Operation olivkvist uppstod en ny situation. Den i Turkiet baserade oppositionskoalitionen och dess väpnade grupper hade som nämnts ovan under lång tid fått stöd av västvärlden. Sverige bjöd redan 2012 in oppositionen till utrikesdepartementet i Stockholm och stöttade ett projekt i syfte att vinna folkligt stöd i Syrien för SOC och dess ledare. 

Under Barack Obamas sista år som president och Donald Trumps första år fördjupade USA sitt samarbeta med Syrienkurdiska PYD och bidrog till skapandet av en ny väpnad styrka under namnet SDF.

Den officiella motiveringen för detta samarbete liksom för utplacering av USA-trupper i nordöstra Syrien var bekämpandet av terrorgruppen Islamiska staten. USA:s nya samarbete fick pendeln att svänga också i den svenska regeringens utrikespolitik. Vintern 2018 stod hela det svenska etablissemanget tydligt på de kurdiska styrkornas sida mot Turkiets brutala invasion.

Inga svenska politiker eller stora medier nämnde att den turkiska militären vid sin sida hade den svenskstödda oppositionens väpnade grupper. Ingen påpekade att de övergrepp som oppositionella Syriska nationella armén begick mot kurder och andra invånarna i Afrinregionen var samma sak som oppositionsstyrkorna tidigare gjort mot invånare i andra delar av Syrien. 

Ingen nämnde att även USA:s militära närvaro och agerande på syriskt territorium skedde i strid med folkrätten. Inget land har rätt att skicka trupp till en annan stats territorium och där bygga upp en väpnade styrka, och det gäller oavsett om styrkan i fråga bekämpar IS-terrorister.

Efter två månader hade angriparna tagit kontroll över område. Den 20 mars 2018 framförde Syriska oppositionskoalitionen sina gratulationer till Afrin med anledningen av att staden ”befriats” från de kurdiska ”terroristerna”. 

I ”befriarnas” släptåg fanns en annan av västvärlden hyllad och finansierad organisation, Vita hjälmarna. Den 28 mars 2018 meddelade Syrian Civil Defence (Vita hjälmarnas officiella namn) via sitt Twitterkonto att organisationen hade återkommit till Afrin:

”Efter att ha varit förbjudna i två och ett halvt år återvände Syrian Civil Defence för att arbeta i den syriska staden Afrin och tjäna alla syrier. PYD […] stängde centret och arresterade de frivilliga som arbetade där, idag kom vi tillbaka för att vara med invånarna.”

16 månader tidigare hade Sveriges utrikesminister Margot Wallström tagit emot Vita hjälmarnas ledare Raed Saleh på utrikesdepartementet och hyllat organisationens arbete. Att Vita hjälmarna nu gav stöd åt den turkiska invasionen uppmärksammades varken av politiker eller de stora medierna.

Blir det en ny folkrättsvidrig turkisk invasion i norra Syrien? 

I nuläget vet vi inte när eller om det kommer att ske. Kanske är det främst en del i ett större maktspel där Turkiet försöker flytta fram sina positioner. Men tonläget i turkiska medier har bitvis varit högt. 

I Hurriyet Daily News den 7 juni varnade Turkiets försvarsminister Hulusi Akar andra aktörer för att försöka stoppa ”antiterroraktionen”. Försvarsministern uttalade sig som om den militära invasionen är ett beslutat faktum. Fyra dagar senare rapporterade samma tidning att oppositionella Syriska nationella armén hade 5.000 man redo för att tillsammans med Turkiet ”rensa” norra Syrien från ”PKK-terrorister”.

Merparten av det område i nordöstra Syrien som nu hotas av Turkiet kontrolleras av väststödda PYD/SDF. Mindre områden är dock i händerna på den syriska regeringen, däribland delar av staden Qamishli vid gränsen mot Turkiet. Gällande vissa områden finns ett avtal mellan Syriens regering och den kurdiska administrationen, och där patrullerar både den syriska armén och SDF.

Samarbetet sker trots stora motsättningar mellan den syriska regeringen och PYD-styret. Motsättningarna gäller bland annat hur nordvästra Syrien ska styras, kontrollen över områdets stora naturtillgångar och USA:s militära närvaro, vilken regeringen betecknar som en illegal ockupation.

Om Turkiet anfaller kan parterna komma att närma sig varandra. I ett uttalande från den 7 juni meddelade SDF att de kommer att samordna sina styrkor med regeringen i Damaskus för att stå emot de turkiska angriparna och för att skydda syriskt territorium från ockupation.

Protesterna mot den planerade invasionen har också från hörts från både Ryssland och USA. En turkisk invasion hotar ju de båda stormakternas allierade, Syriens regering respektive det kurdiska styret – där USA redan använder PYD för att försöka försvaga och splittra Syrien.

Något som sticker ut i sammanhanget är Sveriges inställsamma agerande i förhållande till Erdogan. Den 10 juni presenterade utrikesminister Ann Linde regeringens uppdaterade utrikespolitiska deklaration.

Trots att Turkiet vid den tiden hade framfört upprepade hot om en invasion förklarade Linde att ”Sverige kommer solidariskt att bidra till hela Natos säkerhet, inklusive Turkiets” och kan komma att lätta på reglerna för vapenexport till Natoländer. I deklarationen talas det också om ”att stå starkt tillsammans med likasinnade i kampen mot terrorism”.

Det är tydligt att deklarationen är skriven med Turkiet i åtanke. Inget får sägas som retar upp Erdogan och det turkiska ledarskapet. Att hundratusentals syrier riskerar drabbas av dödligt våld och drivas på flykt vid en ny invasion av Turkiet och svenskstödda syriska oppositionsstyrkor valde regeringen att inte låtsas om.