För drygt två veckor sedan kom de första rapporterna om fruktansvärda massakrer på folkgruppen alawiter i Latakiaregionen vid Medelhavskusten i västra Syrien. Även om det i medierapporteringen snarare talades om strider mellan olika miliser, än om etnisk rensning av den shiamuslimska minoritetsgrupp som också den störtade presidenten Bashar al-Assad tillhör.

Den politiska analytikern Mudar Barakat i huvudstaden Damaskus har sedan dess arbetat de allra flesta av dygnets timmar med att granska och sammanställa filmklipp, vittnesmål och annan bevisning som visar vad som verkligen hänt.

För Proletären berättar han om hur väpnade grupper gick från hus till hus och mördade alla alawiter de stötte på, liksom kristna och sunnimuslimer som försökte stoppa slakten. 

– Bland dem finns 14 sunnitiska familjer bara i staden Baniyas, som avrättades för att de försökte skydda sina alawitiska grannar i sina hem. Terroristerna attackerade också kristna i sina kyrkor i samma stad, dödade många av dem och kastade deras kroppar i havet. 

Mudar Barakat, som flera gånger intervjuats i Proletären under kriget, beskriver ett urskillningslöst sekteriskt våld som han och många andra länge varnat för, då olika extrema sunnitiska jihadistgrupper varit en bärande del av den så kallade syriska revolutionen. Till slut var det den Turkietstödda gruppen Hay’at Tahrir al-Sham, som styrt terroristenklaven Idlib i nordvästra Syrien, med tidigare al-Qaida-ledaren Abu Mohammed al-Jolani i spetsen som tog makten över hela landet i december förra året.

Själv tillhörde Mudar Barakat den demokratiska oppositionen mot Assad, som han kallar för diktator. Men han är lika mycket motståndare till de väpnade extremistgrupper som terroriserat Syrien under det 14 år långa kriget, och som kom till makten när Assad flydde landet.

Enligt det nya styret är det rester av lojala Assadanhängare bland alawiterna som tagit till vapen och utlöst våldet. Uppdiktade påståenden, menar Mudar Barakat.

– Vi får till och med rapporter om att regimstyrkor gick in i byn Harisoun igår, klädde liken i militäruniformer och slängde några vapen bland dem, i syfte att antyda att de som dödades var militanter snarare än civila.

– Jolanis regering fabricerade historien om en attack mot sina styrkor i kuststäderna för att motivera en plan för etnisk rensning. Men trots allt som terroristerna själva filmat och publicerat hittar du inte ett enda videoklipp som visar någon av offren för massakrerna i militäruniform eller med vapen. De allra flesta var civila, kvinnor, barn och äldre.

De tidigare poliser och militärer som faktiskt gjort sig skyldiga till övergrepp, när de var en del av Assads säkerhetsapparat, har redan lämnat sina hem och i många fall landet, säger Mudar Barakat.

– Naturligtvis finns det personer som begick kriminella handlingar för att skydda den tidigare regimen under de senaste årens krig, och de är nu efterlysta för att ställas inför rätta. Det är något alla syrier är överens om, förutsatt att rättegångarna omfattar alla brottslingar från alla parter, inklusive medlemmar av den nuvarande regeringen. Men de har flytt till isolerade områden där de är svåra att hitta, långt från de städer och byar vars invånare nu förföljs och massakreras.

Samtidigt går han emot beskrivningen av alawiterna som särskilt positiva till Assads styre, bara för att de tillhör samma folkgrupp. Snarare tvingade Assads ekonomiska politik dem att ta värvning i armén istället för att till exempel kunna leva av fruktodlingen i regionen, menar Mudar Barakat. 

– Alawiterna var de enda i hela Syrien som lämnade över sina vapen till Jolaniregimen för att visa sina goda avsikter. De förklarade sitt stöd till att regeringen skulle återuppbygga Syrien och samarbetade för att reparera det som kriget förstört.

Några av offren, som tidigare var soldater i den nu upplösta syriska armén, hade legaliserat sin civila status vid de center som den nya regeringen upprättat för att ge dem personliga id-kort som civila, berättar Mudar Barakat.

– Det står nu klart att det verkliga syftet med dessa center var att räkna soldaterna i den upplösta armén och få deras adresser. För att kunna förfölja dem och begå massakrer på dem och deras familjer.

Efter den internationella uppmärksamheten har Syriens nya ledare Ahmed al-Sharaa – som slutat använda sitt tidigare nom de guerre Abu Mohammed al-Jolani från sin tid som al-Qaida-ledare – förkunnat slutet på säkerhetsstyrkornas operation. Och ett relativt lugn har lagt sig efter det värsta blodbadet.

– Vi ser inte längre massakrer i stor skala, men mord, hot och kidnappningar fortsätter på daglig basis, vilket framgår av de många kroppar som hittas dumpade i vägkanterna. Många vågar inte heller återvända till sina nerbrända och strömlösa byar.

– En källa från byn al-Qatilabiya på landsbygden i Jablaregionen bekräftar att orsaken till det fem dagar långa strömavbrottet där var kulorna som sköts mot hus och i luften för att terrorisera invånarna. Det var som en skräckfilm, som började med granaten som föll framför våra hem och slutade med att de närmade sig på natten och sköt slumpmässigt för att döda urskillningslöst, sade ett av vittnena vi pratade med. Operationerna riktade sig mot hennes grannar och dödade ett stort antal obeväpnade civila i hennes by.

Antalet bekräftade dödsoffer enligt olika organisationer är för närvarande mellan 1.700 och 2.000. Men den verkliga siffran är snarare tio gånger så hög, säger Mudar Barakat.

– Inklusive uppgifter som fortfarande inte färdigdokumenterats överstiger antalet döda och saknade 17.000 personer. Omkring 5.000 kroppar har hittats, varav de flesta är svåra att identifiera på grund av att de bränts eller stympats, eller att de börjat ruttna och ätits på av vilda djur. Dessutom finns många vittnesmål om släktingar som kastats i havet eller vars kroppar finns på platser som fortfarande är farliga att försöka nå.

Det är flera olika extremistgrupper, med olika stark koppling till det nya styrets säkerhetsstyrkor, som utfört dåden. 

– Vi arbetar med att upprätta en lista över dem vars roll, order eller utförande har bekräftats. Vi kommer sedan att vidarebefordra den till medlemsländerna i FN:s säkerhetsråd, säger Mudar Barakat.

Det utländska stödet till de ”rebeller” som efter 14 års krig till slut tog makten i Syrien är väl belagt. Inte minst känner Proletärens läsare till hur USA och andra västländer, liksom Qatar och andra kungadiktaturer i arabvärlden, skickat mängder av pengar och vapen för att störta Assads regering. Den utländska närvaron är tydlig också i det senaste sekteristiska våldet. 

– Hittills bekräftar de skrämmande vittnesmålen och dokumentationen inblandningen av tolv utländska fraktioner i massakrerna. Det gäller bland annat tjetjener och uigurer, och grupper från Egypten, Libyen, Algeriet och andra länder. De inkluderar också syriska och icke-syriska fraktioner som är anslutna till Hay’at Tahrir al-Sham.

– Sex av fraktionerna, de flesta av dem syriska, deltog i den så kallade segerkonferensen den 29 januari i Damaskus, som bland annat resulterade i utnämningen av tre terrorister till de tre viktigaste ledarpositionerna i underrättelsetjänsten och armén under befäl och ledning av Jolani.

Den redan mycket svåra ekonomiska verkligheten för folket i Syrien – som lidit inte bara av kriget utan också av USA:s och EU:s sanktioner – har också ytterligare förvärrats. Inte minst för alawiterna, efter att det nya styret upplöst armén och säkerhetsstyrkorna och sänkt lönerna för offentliganställda.

– Jolanis regering har också sparkat hundratusentals människor från sina jobb inom offentlig sektor, under förevändning att bli av med överskottsarbetskraft. Nästan alla av dem är alawiter.

– Det ledde, utöver säkerhetskollapsen i landet, till att hundratusentals familjer lämnades utan inkomstkälla. För att inte tala om förflyttningen av dessa familjer efter att de fördrivits från de hem de bodde i nära sina arbetsplatser i olika städer, där de flesta av dem lämnade med bara kläderna på ryggen efter att de hindrats från att ens transportera sina tillhörigheter.

Priset på en limpa bröd som såldes för 1.000 lira före Assads fall höjdes snabbt till 4.000 lira (cirka tre svenska kronor) efter maktskiftet, berättar Mudar Barakat.

– Det är för dyrt för de alawitiska medborgare som sparkats från sina jobb, fått sina löner sänkta och hindras från att arbeta på sina marker, som bränts under dessa fruktansvärda massakrer. 

– Samma brödlimpa kostar nu 50.000 lira. Och det är om någon överhuvudtaget vågar försöka få tag på den och återvända med den till de karga skogar dit alawiterna har tagit sin tillflykt.

Åtgärderna från regeringen visar att det inte bör finnas något tvivel om Jolaniregimens dåliga avsikter gentemot alawiterna, säger Mudar Barakat.

– Men det bör inte användas som en ursäkt för EU att vägra att häva sanktionerna. Samma EU, med alla dess experter och politiska inflytande, kan påtvinga Jolani ett avtal som inkluderar en effektiv mekanism för att uppnå det humanitära målet med att häva sanktionerna.