Ledare: USA:s aggressionspolitik i Mellanöstern slår tillbaka

Tillägg, onsdag 8 januari: Natten till onsdagen, efter denna tidnings pressläggning, rapporteras att Iran svarat på på USA:s bombattack genom att bomba flera militärbaser med stationerade amerikanska soldater i. Nedanstående ledarartikel, som är skriven innan den gångna nattens händelser, ger en bakgrund till situationen och till USA:s aggressionspolitik.

USA:s president Donald Trump gav order om att döda Qassem Soleimani, en av Irans främsta ledare. Lönnmordet genomfördes med drönare i Irak, dit Soleimani rest på inbjudan av landets regering. Vad tycker Sveriges socialdemokratiska utrikesminister om att en stat avrättar en högt uppsatt företrädare för en annan stat på en tredje stats territorium?

”Just nu vet vi för lite om detaljerna i attacken, men det är väldigt viktigt att upprätthålla folkrätten och Iraks suveränitet”, sade Ann Linde till SVT.

På reporterns följdfråga, om inte en drönarattack på ett annat lands territorium är ett brott mot folkrätten, gav utrikesministern ännu ett nonsenssvar:

”Vi kommer att ha ett möte med andra EU-länder för att gå igenom i detalj vad som har hänt och den möjliga utvecklingen nu. Men det är helt klart en upptrappning, det är farligt och man bör känna oro för det som händer nu.”

Vi kan jämföra Lindes ord med uttalandet från ett parti som socialdemokraterna länge haft goda relationer med. Så här säger sydafrikanska ANC:s generalsekreterare Ace Magashule:

”ANC avvisar denna råa aggression mot Irans folk och regering, som riskerar att dra in Mellanöstern och hela världen i ett fullskaligt krig… Vi uppmanar världens nationer att genom FN bestämt och snabbt agera mot detta internationella terroristdåd. Vi uppmanar alla parter i konflikten att ge freden en chans.”

Ännu värre framstår attacken efter att Iraks premiärminister Adil Abd al-Mahdi offentliggjort bakgrunden till Soleimanis besök. Soleimani var Irans diplomatiska sändebud i ett irakiskt medlingsförsök för att mildra spänningarna mellan Iran och Saudiarabien.

I sitt tal inför parlamentet i Bagdad den 5 januari berättade premiärministern att Trump dessutom hade ringt och bett honom agera medlare mellan USA och Iran. Några timmar senare hade förhandlingslinjen ersatts av väpnad konfrontation.

Spekulationerna är många om vad USA hade att tjäna på att avrätta toppgeneralen Soleimani. Han pekas ut som ansvarig för att ha slagit ner folkliga protester i både Iran och Irak, men hyllas samtidigt som en hjälte av miljontals människor i och utanför Iran. Inte minst tack vare bekämpandet av IS, al-Qaida och andra sunniextremistiska grupper i Irak och Syrien.

Soleimanis antiterrorism har dock inte uppskattats av USA. Allt sedan Trump tillträdde i januari 2017 har han istället pekat ut Iran som USA:s fiende nummer ett.

”Från Libanon till Irak och Jemen finansierar, beväpnar och tränar Iran terrorister, miliser och andra extremistiska grupper som sprider förstörelse och kaos över hela regionen. I årtionden har Iran eldat under sekteriska konflikter och terror”, sade Trump under sitt statsbesök i Saudiarabien i maj samma år.

Påståendet att Iran står för allt ont i Mellanöstern är inget som Trumps rådgivare plötsligt kommit på. Redan i januari 2007, drygt fem år efter att Usama bin Ladins al-Qaida genomfört terrordåden den 11 september 2001, slog dåvarande presidenten George W Bush fast att USA har en ny fiende som är lika mordisk som al-Qaida, nämligen ”shiaextremismen”. I denna inkluderade han Iran, Syrien, Hizbollah i Libanon och shiamuslimska rörelser i Irak.

Detta skifte av huvudfiende fick till följd att USA, tillsammans med länder som Saudiarabien, Turkiet och Israel, inte ens drog sig inför att stödja bin Ladins efterföljare.

Det handlade naturligtvis inte om att makthavarna i Washington föredrog sunniislam framför shiaislam. Det handlade om att Iran och övriga nämnda stod i vägen för USA:s intressen.

Bushadministrationen hade 2007 insett att det krig mot Irak som de startat fyra år tidigare främst gynnat Iran, som trätt fram som regional stormakt. I det läget blev al-Qaida och liknande sunniextremister användbara som supermaktens proxykrigare mot ”shiaextremisterna”. Utvecklingen i Syrien och Irak under de år som gått sedan George W Bushs tal bekräftar detta.

Att analysera den komplexa situationen i Mellanöstern 2020, med alla aktörer och intressen, låter sig inte göras på detta begränsade utrymme. Men vi kan i alla fall konstatera att de politiska och militära insatser som gjorts för att stärka USA:s position inte gått som strategerna i Washington tänkt sig. Det är snarare supermaktens konkurrenter i Mellanöstern, som Ryssland och Kina och deras allierade Iran, som klivit fram när USA pressats tillbaka.

Om mordet på Qassem Soleimani syftade till att försvaga Iran och stärka USA så ser åtminstone i nuläget resultatet ut att bli det motsatta. Dels är det många i Mellanöstern och övriga världen som upprörs över attacken. Dels har den fört med sig nya problem.

Plötsligt har alla amerikanska militära anläggningar blivit tänkbara mål för iranska hämndaktioner.

Ännu allvarligare är omröstningen i Iraks parlament den 5 januari, som krävde att den USA-ledda Internationella koalitionen mot IS, vilken inkluderar svenska trupper, måste lämna Irak. Samma dag förklarade libanesiska Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah att ett slut på USA:s truppnärvaro i regionen vore en lämplig bestraffning för mordet på Soleimani.

USA:s försvarsminister Mark Esper meddelade dock dagen efter parlamentets beslut att man inte har några planer på att lämna Irak.

Frågan är hur krigshökarna i Washington, som låg bakom attacken mot Soleimani, kommer att agera nu. Hur motverka de växande kraven på att USA ska ut ur Irak?

Här finns en stor fara. När allt annat misslyckats återstår alltid möjligheten att samla folket mot en påstådd fiende och starta ett nytt vansinneskrig.

Att hetsen mot Iran kommer att fortsätta står klart efter Nato-ledningens möte den 6 januari. Efter att USA mördat en av Irans högsta ledare sade Nato-chefen Jens Stoltenberg att det är Iran som måste avstå från ytterligare våld och provokationer.