Måndag 4 februari gick hundratusentals colombianer ut på gatorna. Att det i detta land med 44 miljoner invånare finns många som är bittra motståndare till marxistiska Farc och dess kamp för ett rättvist och demokratiskt Colombia är inget märkligt. Och med tanke på att hela det colombianska etablissemanget agerade till stöd för dessa massmanifestationer är uppslutingen inte heller förvånande.
Styrt uppifrån
Vad som sägs ha börjat som ett spontant upprop på den populära Internetsidan Facebook stöddes öppet av Colombias högerregering och president Álvaro Uribe. Medierna publicerade gratisannonser som manade folket att sluta upp. Chefer pressade arbetare att delta i demonstrationer. Skolor hölls stängda för att elever och lärare skulle sluta upp. Samma sak med andra offentliga verksamheter.
I demonstrationerna syntes bland annat ledare för högerns paramilitära dödsskvadroner. Vän-steroppositionen, fackföreningar och människorättsorganisationer bojkottade manifestationerna. De reste frågan hur man kan protestera mot våldet utan att vända sig mot dem som står för merparten av det, nämligen den colombianska statsmakten och döds-skvadronerna.
Även anhöriga till de som hålls fängslade av Farc vägrade att delta. Astrid Betancour, syster till presidentkandidaten Ingrid Betancour som är Farcs mest kända fånge, anklagade Uribe för att utnyttja de anhörigas smärta till att propagera för våld.
Nej till fångväxling
Hennes slutsats är korrekt. President Uribe, USA:s mest lojale allierade i Latinamerika, är pressad. De lyckade insatserna av Venezuelas Hugo Chávez och den colombianska oppositionspolitikern Piedad Córdoba, som ledde till att Farc i januari frigav två kända politiker, har fått allt fler att förespråka förhandlingar med gerillan om ett humanitärt fångbyte. Farc har länge föreslagit att deras 45 fångar, merparten militärer men också några politiker och tre USA-medborgare, ska bytas mot 500 Farc-soldater som sitter i statliga fängelser.
Colombias styrande säger bestämt nej till detta. Med stöd av USA och EU har Uribe stämplat Farc som en terroristorganisation. Och terrorister förhandlar man inte med. Chávez anklagas samtidigt för att stödja Farc, särskilt som han nyligen slog fast att de inte ska ses som terrorister utan som en av två krigförande parter.
USA-pengar till armé
Uribes agerande ligger i linje med den politik som förts ända sedan han kom till makten 2002. Fredsförhandlingar avfärdas till förmån för en militär lösning. Den colombianska armén har på sju år fått 5,5 miljarder dollar i stöd från Bushadministrationen. Under Uribes första fem år vid makten ökade antalet soldater från 160000 till 210000. Tusentals militära ”rådgivare” från USA finns på plats i Colombia.
Efter fångfrisläppande i januari har Uribe beslutat att öka krigs-insatserna mot Farc ytterligare med det officiella motivet att befria resten av fångarna. Detta är inte bara riktat mot Farc och vänstern i Colombia, för att säkra den styrande elitens grepp över landet och dess naturresurser. Den militära upptrappningen sker också för att USA vill behålla sin kontroll över det strategiskt belägna Colombia, som motvikt till Chávez och övriga vänsterkrafter i Latinamerika. Denna politiska inriktning var också tydlig under manifestationerna mot Farc 4 februari, där plakat mot Chávez och Venezuela var framträdande.
Uribe tror sig kunna besegra Farcs närmare 20.000 välorganiserade och politiskt motiverade soldater. Men det är inget nytt. Redan 2002 förklarade Uribe att Farc skulle krossas på åtta månader.
Farc vill förhandla
Farc hyser inga illusioner om att kunna besegra den colombianska armén och befria hela landet. Dess ledare hävdar att den enda vägen att lösa konflikten är politiska förhandlingar mellan de två stridande parterna.
En fredsuppgörelse förutsätter dock att Colombias grundläggande problem löses. Dels måste landets rikedomar omfördelas. Halva befolkningen lever i fattigdom medan en liten elit äger nästan allt som är värt att äga. Dels måste de demokratiska och mänskliga rättigheterna garanteras.
När vänstern under 1980- och 1990-talen trädde fram öppet på den politiska scenen under namnet Union Patriótica mördades 3.000 av dess medlemmar. Också idag är det förenat med livsfara att utföra politiskt eller fackligt arbete som står i opposition till de styrande. Under Uribes maktinnehav har hundratals medlemmar i kommunistpartiet och fackligt aktiva mördats och många fler försvunnit. Totalt är offren tusentals.
För att än mer peka på den fredliga förhandlingsvägen ska Farc släppa ytterligare tre politiker. Och Venezuelas regering har på nytt lovat att hjälpa till.
PATRIK PAULOV
Proletären 7, 2008
