Islamofobin har blivit mainstream, även om många nu försöker rentvå sig efter terrordåden i Norge. Men faktum är att såväl medier som politiker och andra makthavare i tio års tid har utmålat muslimer som hotet mot demokrati och välfärd. Gång på gång har muslimer som grupp utpekats som presumtiva terrorister och våldsverkare.

Därför var det inte heller någon slump att alla förståsigpåare antog att terrordåden i Norge utfördes av någon med koppling till islam. När det stod klart att gärningsmannen var både rågblond och allt igenom norsk så ifrågasatte vissa till och med om det var ett terrordåd som hade ägt rum. Var det inte snarare ett massmord?

Endast 0,34 procent av terrordåden som begicks i Europa mellan 2006 och 2009 hade muslimsk koppling. Ändå fortsätter makthavarna att odla myten om islams våldsbejakande natur och muslimernas opålitlighet. I denna svartmålning har regeringen varit högst delaktig. Exempelvis beställde Nyamko Sabuni en utredning om ”radikaliseringen i Rosengård” av Försvarshögskolan som presenterades 2009.

Att just Försvarshögskolan fick uppdraget att genomföra den högst tvivelaktiga kartläggningen visar regeringens inställning i frågan. Förortsbors religiösa tro framställs som en militär fråga.
Efter att ha läst rapporten hävdade Sabuni att det förelåg ett allvarligt hot mot rikets säkerhet och talade om ”fundamentalistiska grupper” ”som förordar barngifte, trakasserar kvinnor som inte bär slöja och uppmuntrar ungdomar att isolera sig från samhället”.

Sedan terrordåden i Norge har en del politiker och journalister skruvat ned tonläget något, åtminstone tillfälligt.

Men i grunden har ingenting förändrats. De svenska trupperna är kvar i Afghanistan, och riksdagspartiernas stöd till Libyenkriget är orubbat. De ekonomiska och politiska intressena kvarstår. Därför behöver makten islamofobin, och därför lär också nästa person som drabbas av terrorjakten ha kopplingar till islam.