Kommentar: Vad hände egentligen den 7 oktober?

Vi har hört det till leda från nyhetsankare och politiker. ”Hamas fruktansvärda terrordåd på civila den 7 oktober” – som Israel tagit som intäkt för att döda fler än 26.000 palestinier i Gaza, stänga av mat, el och bränsle och skapa en akut hungerkatastrof som gör att många av de drygt två miljoner Gazabor som inte dödas av bomberna och kulorna riskerar att svälta ihjäl istället.

Men vad var det egentligen som hände detta redan närmast mytiska datum förra året? Vi vet att flera palestinska motståndsorganisationer, med Hamas väpnade gren Qassam-brigaderna i spetsen, bröt sig ut ur världens största utomhusfängelse Gaza och tog närmare 250 krigsfångar (eller gisslan, som det heter om israeler men aldrig om de närmare 10.000 palestinier som sitter fängslade i Israel).

I samband med al-Aqsa-flodvågen, som det palestinska motståndet döpt operationen till, dödades också 1.068 israeler och 71 utländska medborgare, enligt Israel. Den uppskattade siffran skrevs ner från cirka 1.400 till 1.200 den 10 november, efter att många av de döda visat sig vara palestinier som dött i de kaosartade striderna.

Anfallet den 7 oktober var utan tvekan en kompromisslös motståndsattack, även om brutaliteten inte går att jämföra med det våld sionisterna utsatt palestinierna för i decennier. Många lögner runt det historiska anfallet på ockupationsmakten sprack också redan de första veckorna. Vita huset fick gå ut och erkänna att president Biden varit felinformerad när han talade om halshuggna bebisar, och det har inte heller funnits bevis för några massvåldtäkter.

Men vem dödade egentligen en del av de civila och ”civila” som fick sätta livet till den 7 oktober? Citationstecknen är där för att Israel är ett av världens mest militariserade samhällen, där kibbutzer med militärutbildade beväpnade israeler i praktiken utgör paramilitära posteringar för ockupationsmakten.

I israelisk media diskuteras det nu öppet om i vilken grad den israeliska armén IDF hade ihjäl också israeler den 7 oktober, i sin jakt på palestinska motståndsmän och för att förhindra att israeler togs som gisslan. I en artikel publicerad häromveckan i den liberala tidningen Haaretz förhåller sig upphovsmannen till IDF:s etiska handbok, professor Asa Kasher, till framför allt två incidenter som uppmärksammats de senaste månaderna. 

Den ena var när den israeliska militären sköt med stridsvagn mot ett hus i kibbutzen Be'eri där 40 Hamaskrigare och 14 israeliska gisslan befann sig – och dödade alla i gisslan, utom två som överlevde att berätta historien. New York Times har tidigare berättat att general Barak Hiram gav order att attackera huset, ”även till priset av civila förluster”.

Det här kallas Hannibaldirektivet, att den israeliska armén till varje pris undviker att soldater tas som gisslan. Till Haaretz säger Asa Kasher att han aldrig sett en version av direktivet där det också skulle handa om civila, samtidigt som han ställer sig bakom de anhörigas krav på en utredning av vad som hände.

– Hur är det möjligt att en hög arméofficer skulle ge en order som så omedelbart och definitivt riskerar livet på så många civila? Det är helt enkelt fruktansvärt, säger Kasher.

Det andra exemplet är de många utbrända bilar som visats på bild vid trancefestivalen i närheten av kibbutzen Re'im. En festival som det visat sig att Hamassoldaterna och andra som tagit sig genom det uppbrutna stängslet mot Gaza inte kände till på förhand.  

Enligt en undersökning av Israels största tidning Yediot Ahronot fick de israeliska soldaterna som kom dit order om att med våld förhindra att gisslan togs till Gaza. Och när IDF:s helikoptrar kom till platsen sköt de sönder bilar som var på väg över gränsen med israeler i, och lämnade rykande sothögar efter sig med såväl sönderbrända Hamaskrigare som israeliska festdeltagare.

– På ytan ser det här helt oacceptabelt ut ur varje aspekt. Mot order. Mot protokollet. Mot värderingar. Mot etik. Och eventuellt mot lagen, säger Asa Kasher till Haaretz.

Kasher är själv ansvarig för en kultur inom IDF som han kritiserar, glorifieringen av att offra liv för den israeliska staten. De flesta av de etiska riktlinjer som Kasher författat för IDF handlar om att vara en god kamrat och vara beredd att ge sitt liv för Israel. 

Men i långt mycket större utsträckning än vad gäller sina egna har IDF om och om igen bevisat att man är beredda att offra palestinska liv för israelisk överhöghet. Och nu är det alltmer av en sanning i Israel att också civila israelers liv offrats för att inte bli värdefulla brickor i fiendens händer.

Men det får vi inte läsa något om i svensk mainstreammedia.