Vad händer i Kazakstan?
Det vanligtvis stabila Kazakstan har den senaste veckan skakats av stora protester och våldsamheter. Det saknas inte anledningar att protestera i det hårt styrda landet, samtidigt tyder utvecklingen på att det också kan finnas andra krafter som vill utnyttja missnöjet.
De senaste dygnen har varit dramatiska i Kazakstan. Vad som började som fredliga protester utvecklades snabbt till våldsamma sammandrabbningar med polis och militär, med hundratals skadade och dussintals dödade på båda sidor, där minst en av de dödade poliserna ska ha halshuggits.
Sedan dess har president Kassym-Zjomart Tokajev auktoriserat dödligt våld mot ”terroristerna”, bett den ryskledda säkerhetsalliansen CSTO om hjälp och med ryska fredsbevarande trupper på plats kunnat deklarera att ordningen i landet i stort sett är återställd idag fredag.
Det var den 2 januari som protesterna började. Den utlösande faktorn var att pristaket på flytande naturgas, som används som bilbränsle i Kazakstan, hävts. När marknadskrafterna fick råda fritt fördubblades gaspriset över en natt.
Trots att president Tokajev åtminstone skenbart gick de protesterande till mötes genom att upplösa regeringen (bara för att ersätta den med en snarlik ministär) och deklarerade att gasen åter skulle subventioneras fortsatte och intensifierades protesterna.
I ett uttalande säger kommunistpartiet Kazakstans socialistiska rörelse att oljearbetarna på Tengizchevroil i västra Kazakstan gick i strejk den 4 januari.
”Det var där som 40.000 arbetare fick sparken i december förra året och det är där som en ny runda avsked planeras. De strejkande arbetarna fick samma dag stöd av oljearbetarna i regionerna Aktobe, Västra Kazakstan och Kyzylorda. Utöver detta gick på samma dag även gruvarbetarna från företaget ArmelorMittal Temirtau ut i strejk i regionen Karaganda och koppar- och gruvarbetare från företaget Kazakhmys, vilket betyder att deras strejk redan kan betraktas som en generalstrejk i landets hela gruvindustri. Även här för de fram krav på högre löner, sänkande av pensionsåldern och rätten till egna fackföreningar och strejker”, skriver partiet i sitt uttalande.
Från västra Kazakstan och de olje- och gasrika trakterna vid Kaspiska havet spred sig protesterna österut, till huvudstaden Nur-Sultan (tidigare Astana) och framför allt till landets största stad och tidigare huvudstad Almaty. Här stormade grupper borgmästarbyggnaden, anföll polisstationer och vapendepåer och beväpnade sig med vad de kom över. Enligt Tokajev var det 20.000 beväpnade män som attackerade polis och säkerhetsstyrkor bara i Almaty.
Huvudstaden Astana döptes om 2019 och fick namn efter Nursultan Nazarbajev, som fram till dagen före namnbytet varit Kazakstans president sedan Sovjetunionens upplösning 1991. Men Tokajev är allmänt sedd som en fortsättning på Nazarbajevs styre, som tog slut på grund av stora protester mot honom, och den 81-årige Nazarbajev har fortsatt varit ordförande för Kazakstans säkerhetsråd och därigenom chef för säkerhetsstyrkorna.
Ett av kraven från de protesterande var att ”gubben” Nazarbajev skulle bort, ytterligare ett krav som Tokajev gick till mötes när Nazarbajev entledigades från sin post i säkerhetsrådet. En del bedömare menar att en intern maktkamp mellan Tokajev och Nazarbajev kan vara en faktor som ligger bakom den snabba och dramatiska händelseutvecklingen, och att Tokajev inte haft något emot att de våldsamma protesterna gjorde slut på Nazarbajevs position. Vilket skulle kunna förklara att polisens taktik var väldigt avvaktande till en början.
Ryssland å sin sida gick igår torsdag ut med sin syn på saken:
– Vi anser att händelserna den senaste tiden i ett vänligt sinnat land är ett utländskt inspirerat försök att använda beväpnade och tränade grupper för att med våld underminera statens säkerhet och integritet, sa talespersonen för utrikesdepartementet Maria Zacharova i ett uttalande.
Landgränsen mellan Kazakstan och Ryssland är världens näst längsta, och naturligtvis vill Moskva inte ha ett destabiliserat Kazakstan som granne söder om den nästan 700 mil långa gränsen. Därför är det inte konstigt att Ryssland och CSTO omgående kom Tokajev till undsättning och skickade fredsbevarande styrkor till Kazakstan när begäran kom.
Samtidigt är det inte helt självklart att USA vill ha ett regimskifte i Kazakstan, även om Washington i allmänhet vill skapa problem för Ryssland – och trots att händelserna i Kazakstan kommer misstänkt olägligt för Moskva, just när man förhandlar i den låsta konflikten med USA och Nato runt Ukraina.
Kazakstan beskrivs allmänt i massmedia som nära allierat med Ryssland, men Nazarbajev och Kazakstan har också varit en viktig allierad för USA. Amerikanska företag har också stora intressen i landet, tidigare nämnda Tengizchevroil till exempel är ett så kallat joint venture, som Chevron äger 50 procent av och Exxon Mobil 25 procent.
Därutöver är det extremt strategiskt belägna Kazakstan ett nyckelland för Kinas enorma BRI-projekt, ”den nya sidenvägen”, och i Peking är man också angelägna om ett stabilt Kazakstan.
USA:s utrikesminister Tony Blinken pratade på torsdagen i telefon med sin kazakiska motpart och försäkrade USA:s fortsatta stöd till Kazakstans institutioner. Samtidigt finns mängder med NGO:s i landet – och ökända USAID, som lyder under det amerikanska utrikesdepartementet, har sitt Centralasienkontor just i Almaty.
En annan aspekt är den etniska. Nazarbajev och Tokajev har appellerat till nationalistiska strömningar för att göra Kazakstan mer ”kazakiskt” och mindre ryskt. Bland annat beordrade Nazarbajev 2017 att ersätta det kyrilliska alfabetet för det kazakiska skriftspråket med ett latinskt.
Det finns också uppgifter om att nationalister varit drivande i de våldsamma protesterna, och ett krav som förts fram var att alla avtal med Ryssland ska upphöra. Av det glest befolkade Kazakstans 19 miljoner invånare är närmare fyra miljoner ryssar, och ryska är officiellt språk som talas av strax över 50 procent av befolkningen.
Sammantaget saknas det inte anledningar för arbetare och fattiga i Kazakstan att protestera. Landets enorma rikedomar tas om hand av oligarker och utländska företag, medan arbetarlönerna är låga och de demokratiska bristerna stora. Såväl Kazakstans socialistiska rörelse som Kazakstans kommunistiska parti är förbjudna.
Samtidigt väcker det frågor när protesterna sprids så välkoordinerat och så snabbt blir så våldsamma. De närmaste dagarna och veckorna lär vi få fler ledtrådar till om det finns andra ljusskygga aktörer bakom våldsamheterna, inhemska eller utländska, och vilka de i så fall är.