Kommentar: Vad vill Riksbanken med räntehöjningen?

I förra veckan meddelade Riksbanken att de höjer räntan med en hel procent – till 1,75 procent. Det kallas en rekordhöjning – även om räntan fortfarande befinner sig på historiskt låga nivåer. Men vad blir effekterna av Riksbankens räntehöjningar?

I samband med räntebeskedet släppte Riksbanken sin penningpolitiska rapport. Där beskriver myndigheten inflationen som sprungen ur tre faktorer.

För det första den ökade efterfrågan som uppstod internationellt i och med stödpaket till företag och hushåll, och ökat sparande från hushållen, under pandemin. Den andra anledningen är hur kollapsade leveranskedjor, ökade fraktpriser och brist på vissa nödvändiga varor skapade utbudsstörningar i ekonomin.

Den tredje anledningen är det sjunkande utbudet av energi, som uppstod i samband med kriget i Ukraina, sanktionerna mot rysk olja och minskade naturgasexporter från Ryssland till Europa. Det drog upp priset på naturgas, och eftersom flera länder i Europa använder naturgas som energikälla steg elpriset på den europeiska marknaden.

I sin rapport skriver Riksbanken att inflationen framförallt drivs av ett generellt minskat utbud. Enligt prognosen kommer inflationen toppa på elva procent i början av nästa år – för att sedan falla tillbaka – och styrräntan på ungefär 2,5 procent.

Men i rapporten står att läsa att ”det är mycket osäkert hur länge pris- och kostnadsökningarna blir kvar på höga nivåer och därmed hur stor penningpolitisk åtstramning som kommer att krävas” – alltså hur stor räntehöjning som kommer att krävas.

Riksbanken ser framför sig att omställningen från rysk naturgas kommer att lösa energikrisen fram till nästa år och att den generella utbudskrisen kommer att lösa sig när pandemins effekter på ekonomin avtar. Men de understryker att det råder stor osäkerhet kring förmågan för Europa att ställa om produktionen.

Höjd ränta kommer slå mot hushållen. En procent låter inte mycket, men många svenskar sitter på stora lån vilket kommer göra många hushåll fattigare. Det är också det som är poängen. För att Riksbanken ska nå inflationsmålet skriver de i rapporten att ”det krävs nu räntehöjningar som kommer att bli kännbara för företag och hushåll”.

Men det är inte höjda löner och rikare hushåll som har drivit på inflationen. Faktum är att ända sedan 1980-talet så har lönernas andel av företagens intäkter minskat, och under pandemin sjönk hushållens disponibla inkomster – inte bara i Sverige utan i hela OECD.

Men om inflationen framför allt drivs att ett för litet utbud och inte av att hushållen har för mycket pengar – hur kan då höjd ränta dra ner inflationen? Det snabba svaret är att det kan den inte, inte direkt i alla fall. Det längre svaret är mer komplicerat. Räntehöjningarna är en piska som syftar till två saker. Det första syftet är ökad arbetslöshet. 

Utbudsbristen är inte bara en samling tillfälligheter, som torka eller att för många fartyg trängs utanför en viss hamn – utan ett resultat av år av låg tillväxt och minskade produktiva investeringar i hela den industrialiserade världen.

Vinstkvoterna i produktion har varit låga och därför har investerare valt att lägga sina pengar på spekulation istället. Det har gjort utbudet i ekonomin känsligt för minsta förändring. Vid utbudsstörningen har de företag som kunnat passat på att höja sina priser, för att höja vinsten på det sättet. 

Förutom att höjd ränta kommer drabba företagens vinster, i form av minskad försäljning när hushållen får mindre i plånboken – så kommer företagens räntekostnader att öka. Det innebär ännu mindre utrymme för investeringar, företag kommer börja avskeda och arbetslösheten öka.

De starkaste företagen överlever och kan öka ”produktiviteten” genom sänkta löner när fler slåss om färre arbetstillfällen.

Det andra syftet till räntehöjningen är att minska ”inflationsförväntningarna”. Om löntagare i Sverige tror att inflationen kommer att avta har de mindre anledning att kräva höjda löner.

Eller som Riksbanken formulera det i rapporten: ”Riksbankens åtstramning av penningpolitiken och tydliga kommunikation om att inflationsmålet ska nås inom rimlig tid antas dock innebära att effekterna av den nu höga inflationen på lönebildningen blir relativt begränsad.”