Ledarkrönika: Våga inse – välfärden måste befrias från marknaden!

I slutet av juni rapporterade P4 Östergötland att 53 förskollärare och barnskötare slutat på förskolorna i Linköping under det senaste halvåret. Under hösten hade en omorganisation genomförts.

Som de flesta omorganisationer som genomförts inom förskolan de senaste decennierna kan man anta att den knappast kom på förslag från golvet eller att personalens kunskap, idéer och erfarenhet präglat processen.

Personalen vittnar istället om att de är trötta, stressade och inte hinner med allt som ska göras.

Linköpings politiker agerar naturligtvis med full kraft. S lovar mer pengar till förskolorna. Oppositionen vill höja språkkraven och öka grundbemanningen. M vill värna arbetsmiljön.

Varken omorganisationen, arbetssituationen för barnomsorgens personal eller politikernas vallöften är unika för Linköping. Och nyheten om just Linköping sveper snabbt förbi och förväntas, liksom vallöftena, snabbt falla i glömska.

Nyheten, orsakerna och löftena är heller inte unika för barnomsorgen. Det kunde lika gärna varit hemtjänst, äldrevård, förlossnings- eller sjukhusvård som beskrevs.

Det är inte för att förskolepersonal inte gillar sitt jobb som de slutar. De är för att de måste om de inte ska gå under. Länge har det synts i statistik hur förskolepersonal, liksom vårdpersonal, ligger i topp vad gäller psykisk utmattning på grund av jobbet. Länge har det också funnits kunskap om hur en bättre arbetsmiljö kan skapas och upprätthållas.

SCB:s rapport På tal om kvinnor och män visar att fortfarande 2021 var över 90 procent av personalen i förskolan kvinnor. Rapporten visar också att kvinnor 2020 hade 81 procent av mäns inkomst, 90 procent av mäns lön och 73 procent av mäns pension.

Inte heller detta är nytt för i år. Men inte skäms den feministiska regeringen eller de borgerliga, det blir bara ett klädsamt orerande i valtider. Och det bara om någon annan visar på fakta, inte i onödan.

Men deras onödan är vår nödvändighet. Vi måste få de långsiktiga lösningarna på både löner och arbetsvillkor inom vård och omsorg. En grund för att nå detta är att förbjuda privat verksamhet inom den skattefinansierade vården, skolan och omsorgen. Då finns möjlighet att gå kravet om behoven före budgeten tillmötes.

Partierna som så hycklande lovar resurser till förskolan och vården är inte värda en endaste röst så länge de inte bevisar att de står för de fina orden. Inte heller de partier som försvarar sig med att det krävs kompromisser, och att det är bättre med det minst onda än med det värst onda, är värdiga ett fullt förtroende.

Ibland räcker inte det minst onda. Ibland måste steget tas fullt ut och tanken tänkas färdigt. En hållbar arbetsmiljö, en hållbar utveckling kräver att man vågar vara systemkritisk.

Marknadskrafterna och marknadstänket måste ut ur välfärden!