Vägen till krig i Ukraina

Läs också Kommunistiska Partiets uttalande Nej till krig – vi fördömer Rysslands angrepp på Ukraina.

I media ges en förenklad och ibland rent lögnaktig bild av bakgrunden till kriget i Ukraina. Putin beskrivs som en ond och galen diktator som vill ta över alla Rysslands grannländer (och kanske även Sverige!). I verkligheten beror inga krig på ondska eller galenskap. I bakgrunden finns alltid krassa politiska och ekonomiska intressen.

Att Rysslands invasion bryter mot folkrätten är klart. Men den som vill förstå bakgrunden till kriget – och Rysslands agerande – måste se längre tillbaks i tiden än till de senaste veckorna. 

Sedan Ukraina blev självständigt från Sovjetunionen 1991 har landet slitits mellan USA/Nato och Ryssland. En stor andel av befolkningen i Ukraina är etniska ryssar eller ryskspråkiga och ser samarbete med Ryssland som naturligt. Andra befolkningsgrupper, framförallt i västra Ukraina, har traditionellt velat ha närmre relationer med Västeuropa.

USA och Nato har velat införliva Ukraina i sin intressesfär, och därmed försvaga Ryssland. Ryssland har i sin tur haft ett intresse av att behålla sin flottbas på Krimhalvön och hålla Nato borta från sina gränser.

Regeringar som lutat åt det ryska hållet har alternerat med västvänliga regeringar, som velat ansöka om medlemskap i EU och Nato. I den så kallade orangea revolutionen 2004-2005 ledde protester mot resultatet i presidentvalet till ett omval, där den västvänliga Viktor Jusjtjenko besegrade den påstått ”ryssvänlige” Viktor Janukovitj.

2008 deklarerade Nato att Ukraina ”en dag” skulle gå med i Nato, och samma år ansökte dåvarande regeringen om att få ingå i Natos så kallade ”plan för medlemskap” – trots att opinionsundersökningar då visade att en majoritet av ukrainarna var emot Natomedlemskap. 2009 förhandlade USA med Ukraina om möjligheten att använda ukrainska baser och radarsystem i ett amerikanskt missilförsvar i Östeuropa.*

I presidentvalet 2010 besegrade dock Viktor Janukovitj den västvänliga kandidaten Julia Tymosjenko. Den nya regeringen sade sig vilja vara neutral med förbindelser både med Nato och EU, och med Ryssland. De lade därför Natoansökningen på is. Samtidigt förlängde regeringen ett avtal om den ryska flottbasen på Krimhalvön som gav Ryssland rätt att nyttja den till 2042 – till den provästliga oppositionens starka protester.

Vid samma tid antog Ryssland en försvarsdoktrin som pekade ut Natos närvaro i grannländerna som ett direkt hot mot Rysslands självständighet och intressen i regionen.

I november 2013 beslutade Janukovitj att säga nej till ett frihandelsavtal med EU – vilket snabbt väckte protester bland EU-vänliga liberala grupper främst i västra Ukraina. Protesterna, som fick namnet Euromaidan, spred sig snart till huvudstaden Kiev och samlade såväl liberaler som öppet fascistiska, antiryska grupperingar i sitt motstånd mot vad man ansåg vara en ”prorysk” regering.

Euromaidanrörelsen fick redan från början öppet stöd av EU och USA som såg en möjlighet att främja sina intressen i Ukraina. USA:s ambassadör talade på demonstrationer i Kiev, och den republikanske senatorn John McCain poserade sida vid sida med fascistpartiet Svobodas ledare. I de allt våldsammare demonstrationerna deltog väpnade högerextrema grupper, och ännu oidentifierade krypskyttar öppnade eld mot både polis och demonstranter.

Euromaidanprotesterna kulminerade i en statskupp den 22 februari 2014, där den provästliga högern i parlamentet åsidosatte en överenskommelse med presidenten, hindrade ”proryska” parlamentsledamöter från att delta och på så vis kunde utse en ny talman och premiärminister i parlamentet. Även provästlig media tvingades i efterhand erkänna att manövern stred mot Ukrainas konstitution.

Den nya illegitima regeringen, där flera ministrar kom från fascistiska partier, inledde snart repression inte bara mot ukrainska ryssar utan även mot socialister och kommunister. Bland annat förbjöds Ukrainas Kommunistiska Parti och lagar som begränsade det ryska språket infördes.

Regeringen deklarerade också öppet sin avsikt att gå med i Nato och säga upp avtalet om flottbasen på Krim, vilket Ryssland såg som ett hot. På Krimhalvön, som historiskt tillhört Ryssland, såg den ryska majoritetsbefolkningen också den nya regeringen i Kiev som ett hot.

Snart tog lokala hemvärnssoldater tillsammans med ryska soldater från den ryska flottbasen i Sevastopol kontroll över militärposteringar och myndighetsbyggnader. Efter en folkomröstning, där en överväldigande majoritet röstade för att uppgå i Ryska federationen, annekterades Krimhalvön av Ryssland.

I Proletären pekade vi då på att Rysslands agerande gick i linje med vad USA och Nato redan gjort i till exempel Jugoslavien – men att två fel inte gör ett rätt: ”Som kommunister är vi principiellt mot all utländsk inblandning i andra staters angelägenheter. Ryssland bryter mot denna princip och spelar ett farligt spel.”

I sydöstra Ukraina, där en överväldigande majoritet av befolkningen är etniska ryssar, såg många den nya antiryska regeringen som ett hot. I mars 2014 bröt proryska protester ut i bland annat Donetsk och i april ledde oroligheter till att den ukrainska regeringen inledde en ”antiterrorist-operation”. Samtidigt utropades två självständiga så kallade folkrepubliker i Donetsk och Lugansk.

Snart eskalerade oroligheterna till ett inbördeskrig i Donbassregionen, där ukrainska armén med stöd av högerextrema miliser stred mot separatistiska rebeller med mer eller mindre öppet stöd av Ryssland – som dock förnekar att ryska trupper deltagit.

Detta krig har idag, åtta år senare lett till runt 13.000 döda och till att över en miljon invånare tvingats fly, de flesta till Ryssland. Humanitära organisationer har larmat om att båda sidor begått övergrepp.

Efter misslyckade fredssamtal i september 2014, det så kallade Minskprotokollet, slöts ett avtal om vapenvila i februari 2015, Minsk II. Enligt avtalet skulle båda sidor lägga ned vapen och Donetsk och Lugansk garanteras ökad självstyre inom Ukraina. Avtalet kom mer eller mindre att ignoreras från Kiev-regeringens sida, och artilleribeskjutningen mot Donbass fortsatte – samtidigt som Kiev anklagade separatister för att också bryta mot avtalet.

Under åren har Minsk II-protokollet trots det setts som den största möjligheten till fred. Ryssland har sagt sig stå helt bakom en lösning utifrån protokollet medan Nato och USA varit betydligt mer kallsinniga. 

Ryssland har bland annat sagt sig vara öppna för fredsbevarande FN-styrkor i Donbass. Samtidigt har det funnits starka krafter i Ukraina som menar att Minsk II vore att ge efter för separatisterna.

Minsk II-avtalet begravdes i praktiken den 2 februari av Ukraina-regeringen när utrikesminister Dmytro Kuleba i ett uttalande sa att Donetsk och Lugansk inte skulle få någon speciell status inom Ukraina.

Under de åtta åren som gått sedan Euromaidan och Krimkrisen har instabila ukrainska regeringar avlöst varandra, och korruptionen brett ut sig om möjligt ännu mer än tidigare. Mäktiga ukrainska oligarker, som godismiljardären Petro Porosjenko, har letat sig ända upp till presidentposten. Instabiliteten, och det faktum att det pågått ett inbördeskrig i Donbassregionen, har hindrat Ukraina från att gå vidare med en Natoansökan.

2019 valdes den tidigare tv-komikern Volodymyr Zelenskyj från det populistiska partiet Folkets tjänare till president. Zelenskyj gick till val bland annat på att han sade sig vara villig till att prata med Ryssland om en lösning på konflikten.

Sedan våren 2021 har Ryssland haft stor truppnärvaro längs gränsen till Ukraina, och genomfört övningar i Vitryssland. Samtidigt har Ryssland kritiserat Natos övningar och truppnärvaro längs den ryska gränsen, men också den ökade repressionen mot rysktalande invånare i de regeringskontrollerade delarna av Donetsk och Lugansk.

Ryssland har också krävt att USA och Nato ger garantier om att Ukraina inte ska gå med i Nato och att Nato inte ska placera ut fler militära enheter i Rysslands grannländer. Kraven har hela tiden avfärdats av Nato och USA som inte ens velat diskutera frågorna.

När Ryssland den 24 februari till slut gick till angrepp mot Ukraina var det kulmen på många års konflikt. En konflikt som i grunden handlar om Natos närvaro i Rysslands grannländer och om vem som ska ha inflytande i Ukraina.

*Fotnot: I en tidigare version av artikel angavs att USA 2009 förhandlade med Ukraina om att placera missilramper i Ukraina. Uppgiften är nu korrigerad till att det handlade om förhandlingar om att använda ukrainska radarbaser som en del i USA:s missilförsvar (som i sin tur inbegriper missilramper) i Östeuropa.