Ledarkrönika: Väntan på döden i humanismens namn

En av åtta svenskar äter idag någon form av antidepressiva läkemedel. En alarmerande siffra och ett mått på det själsliga tillståndet.

På det här viset kan vi inte ha det, att så många känner sig så illa till mods att man måste käka antidepressiva för att tillvaron ska bli dräglig. 

Jag är benägen att hålla med psykiatrikern och författaren Anders Hansen om att en huvudorsak till det dåliga måendet är att vi inte känner att vi är ett del av ett sammanhang. Inget nytt kanske, för läsare av den här tidningen.

Det är den starkaste som överlever, påstår en del.

Ja, om styrka ligger i bristande empati, oförmåga att se något annat än sina egna önskningar och behov, om det är framfusighet, respektlöshet och ekonomiska resurser, då är jag beredd att hålla med. Men jag frågar mig om det är definitionen av styrka, för mig är det bara motbjudande.

Styrka är motsatsen – empati. Inkännande förmåga, att kunna reducera sina önskningar till förmån för någon annan och att visa respekt. En genuin känsla av att jag inte är värd mer än någon annan, vilket inte ska förväxlas med jantelagstänk.

Det är just förståelsen av att man är en del av ett sammanhang som är större än en själv som ger styrka.

En annan självklarhet som Anders Hansen har kommit fram till är att ensam inte är stark. Att social isolering skapar dålig hälsa och svag självupplevelse. Detta faktum behöver man ju varken vara psykiatriker eller professor för att förstå. Likt förbannat isolerar vi våra gamla, handikappade och hjälpberoende i sina hem, i humanismens namn.

Ludvikas befolkningsprognos för de kommande 15 åren visar på en markant ökning av personer som blir över 85 år. Något som såklart genererar ett stort behov av omsorg och vård, ofta en total omvårdnad. 

Inte sällan har människans intellektuella funktioner blivit kantstötta i den åldern också, och då inte minst minnesfunktionerna. Lik förbannat är sedan länge devisen att man ska vårdas i hemmet. Därför att man lagt ned och reducerat platserna på vårdboendena. Det finns gott om exempel på det från hela landet.

Här i Ludvika beslutades det nyligen om en satsning relaterad till åldersutvecklingen i kommunen, 30 nya demensplatser skall skapas. Stora tidningsrubriker i lokaltidningen. Ett trendbrott tänkte man, en ljusglimt efter år av neddragningar. Men det stod klart ganska snabbt att det inte var frågan om någon satsning, utan bara en rockad. De så kallade traditionella platserna på boenden ska bort och ersättas av demensplatser.

Så om du i framtiden inte har en demensdiagnos så är chanserna att komma till ett äldreboende ytterst låga. Då är det kvarboende och hemtjänst som gäller. Spelar ingen roll hur tärd eller sjuk du är.

Åsa Bergkvist (S), ordförande i vård- och omsorgsnämnden säger i en intervju i lokalpressen: ”Det finns inget som säger att bara för du fått en demensdiagnos behöver du flytta till ett demensboende, du kan må bra och ha ett fungerande liv även om du bor kvar i din bostad.”

Jag påstår inte på något sätt att dagens äldreboende är något som jag önskar hamna på. Det finns massor i övrigt att önska, däribland resurser, kunskap och struktur. Men det är en annan fråga.

Men att rasera eller inte bygga ut våra äldreboenden är en förnekelse av att social isolering kontra ett sammanhang har en avgörande betydelse för en människas liv.

Inte sällan är min erfarenhet att sista tiden i bostaden istället blir en väntan och längtan efter döden.

Kenth Andersson
Sjuksköterska inom äldrevården och kommunfullmäktigeledamot för K i Ludvika