Ledare: Varning för projektmakeri

På två veckor har Sverige begåvats med inte mindre än två nya partier av uteslutna vänsterpartister. Först ut var Solidaritet. Partiet lanserades på en pressträff i Stockholm. De två talespersonerna är Björn Alling och Jeannette Escanilla. 

Alling sitter i kommunfullmäktige i Linköping, ett mandat han vann som vänsterpartist men som han behållit som politisk vilde efter han att han uteslöts ur partiet för ett drygt år sedan. Escanilla är tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet och ordförande för Ship to Gaza.

Alling och Escanilla kritiserar med rätta Vänsterpartiet för att de tonat ned socialismen i partiet. Hur ser det då ut för partiet Solidaritet? 

Nu har Solidaritet inte konstituerats än, men på partiets hemsida finns ett preliminärt utkast på programförklaring att förhålla sig till. Programtexten förhåller sig inte mycket till socialismen. “Solidaritet är en öppen, socialistisk och frihetlig rörelse…” lyder de inledande orden, men mer än så sägs inte om den ideologi som partiet säger sig representera.

Istället för innehållet verkar Solidaritet fokusera på formerna. I en intervju med Dagens ETC pekar Alling och Escanilla ut det grekiska vänsterpartiet Syriza som en förebild. ”Det har inte testats på det här sättet i Sverige, inom vänstern i alla fall”, säger Alling.

För några år sedan var grekiska Syriza och spanska Podemos trendsättare för radikala socialdemokrater runt om i Europa. I Grekland hade Syriza stora framgångar i valen 2012 och 2015 – i skuggan av eurokrisen hade de ätit upp och spottat ut det gamla socialdemokratiska maktpartiet Pasok. 

Som mest hade Syriza 149 mandat – två från egen majoritet. Men de radikala reformerna uteblev. Istället för att ta kampen mot kapitalet lade sig Syriza platt för EU:s diktat och genomförde den nyliberala åtstramningspolitiken fullt ut. 

Partiet splittrades och agerandet krattade manegen för konservativa och reaktionära partiers återkomst till makten. Sverige är inte Grekland, men nog borde ärliga socialister fråga sig på vilket sätt Syriza är en förebild?

Bara fem dagar efter att Solidaritet lanserats med ambitionen att bli en ”koalition av radikala och systemkritiska organisationer och rörelser” så var det dags för nästa initiativ. Det är den Göteborgs- (och Kristofer Lundberg-)centrerade Enhetsfront för Palestina, som på sina sociala medier meddelar att de också ska verka för ”bildandet av en vänsterfront, en enhetslista eller ett rött valalternativ inför valet 2026”. 

Som känd aktivist för Palestinarörelsen lär han kunna samla stöd hos en del av de som med rätta anser att Nooshi Dadgostar är en hycklare och svikare. För många har häxjakten på medlemmar som Kristofer Lundberg och den tidigare vice ordföranden i V Malmö Orwa Kadoura blivit ännu ett bevis på fegheten hos Vänsterpartiets ledning, som böjer sig för varje påhopp och anklagelse om antisemitism i högermedia.

Om Lundbergs vänsterfront lyckas utmana i valet återstår att se. Han hävdar att medlemmar strömmar till – och det stämmer säkert. Men erfarenheterna från många som i decennier varit politiskt aktiva i samma stad som Lundberg är att de politiska projekt han ingått i ofta varit lika bra på att stöta bort folk som att locka till sig dem.

De senaste året har den så kallade enhetsfrontens egenmäktiga agerande bidragit till att skapa splittring bland palestinier i Göteborg. Som resultat är Palestinarörelsen i Göteborg svagare än den annars kunnat vara och demonstrationerna i staden samlar färre deltagare än i Malmö och Stockholm.

Alling och Lundberg har uteslutits ur Vänsterpartiet på grund av sin kritik mot V-ledningens opportunism och rädsla för att stå upp för det palestinska motståndet mot ockupationsmakten Israel. Men det är en nyvaken kritik. Björn Alling har i 25 år varit medlem i ett vänsterparti som ständigt anpassat sig till USA-imperialismen, och det är Kristofer Lundberg själv som det senaste året spridit den falska bilden av V som partiet för Palestinarörelsen. 

Så sent som i våras var Kristofer Lundberg anställd valgeneral i EU-valet för Vänsterpartiet Fyrbodal. Samma opportunism och plakatpolitik som Enhetsfronten med rätta anklagar Vänsterpartiet för var deras frontfigur med och spred för bara några månader sedan. 

“Vi [Vänsterpartiet] är rösten för de som vill ha ett annat Europa, en politik för klimatet, välfärden och trygga jobb”, sade Lundberg i en intervju i samband med anställningen. 

Enhetsfrontens demonstrationer och möten gjordes i praktiken till valmöten för Vänsterpartiet, på falska grunder. Vänsterpartiet stödde aldrig motståndskampen och tog aldrig ställning för en enstatslösning. 

På valdagen skriver Enhetsfronten en direkt uppmaning på sin Facebook: ”Rösta för Palestina – Rösta på Vänsterpartiet”. Samma parti som Lundberg några månader senare dömer ut fullständigt. 

I Kommunistiska Partiet är vi sunt skeptiska till alla sorters politiskt projektmakeri. De erfarenheter som vårt parti gjort av att i 50 år agera i det politiska utrymme som finns ”till vänster om vänstern” är att fokus alltför ofta hamnar på det parlamentariska, istället för att mobilisera klassen och bygga en revolutionär arbetarrörelse – vilket är nödvändigt och där vi måste bli fler som drar åt samma håll.

Under decennierna har partier och initiativ kommit och gått. En del har varit relativt framgångsrika men desto fler har varit politiska dagsländor som somnat in när framgångarna uteblivit eller den lokala klasskampen mojnat.

Samtidigt är det såklart i grunden positivt att fler människor ser igenom Vänsterpartiets påstådda radikalism. Det är bra att Alling, Escanilla, Lundberg och många andra fått upp ögonen för behovet av en antiimperialistisk vänster. 

Oavsett vad det blir av deras nya projekt är det nödvändigt att fler säger ifrån mot opportunism och krigsmani. Kommunistiska Partiet har sedan vi bildades stått stadigt på det palestinska motståndets och på socialismens sida, hur än vindarna blåst. Det finns plats för dig här också!