Vem bär skulden för de döda arbetarna?
Liberala ministrarna Johan Pehrson och Paulina Brandberg lovar nu fler oanmälda inspektioner på arbetsplatserna.”Det är struntprat”, säger Pelle Sunvisson, styrelseledamot i Solidariska byggare.
Det är i efterdyningarna av de fem arbetarnas död på ett bygge i Sundbyberg som Pehrson och Brandberg, med ansvar i regeringen för arbetsmarknaden, lovar fler oanmälda och fysiska inspektioner från Arbetsmiljöverket (AV).
Pelle Sunvisson, styrelseledamot i Solidariska byggare och förhandlare för fackförbundet SAC, ger inte mycket för de båda liberala ministrarnas löften.
– Tomma ord. Hur ska det gå till? Det finns 290 arbetsmiljöinspektörer, en per kommun eller så. Att de skulle hinna vara ute mer… det kommer inte att hända. I teorin har vi en svensk modell där parterna ska reglera allting men i verkligheten är det ju inte så. Man har satt dit facket, det har skiljts från A-kassan, man har motverkat att regionala skyddsombud ska ha tillgång till arbetsplatserna. Man har försvagat facken så att de inte längre finns kvar i den utsträckning de funnits tidigare. Om man inte ska ha starka fack, då måste man skala upp myndigheterna som kan ersätta facken, som på skyddsområdet. Men också där skalar man ju ner.
– Hur många uppgifter är det nu Arbetsmiljöverket och Polisen ska klara av? Man pratar om en stark stat som ska fixa allt men i praktiken drar man ju ner på allt, säger Pelle Sunvisson till Proletären.
Tidöpartierna, under ledning av Sverigedemokraterna, har hittills sagt tvärt nej till alla förslag att ekonomiskt stärka Arbetsmiljöverkets möjligheter att agera ute på arbetsplatserna.
Jenny Bengtsson är arbetsmiljöinspektör. Hon har också reagerat på de båda ministrarnas utfästelser:
– Låter bra med fler oanmälda inspektioner. Nu ska vi, totalt runt 290 – på pappret – arbetsmiljöinspektörer i Sverige lära oss trolla, helt enkelt. Vi blir färre, inte fler. Vi skulle behöva vara minst dubbelt så många för att vara ute så mycket som behövs. Vad ska prioriteras bort? Jag och många kollegor skulle gärna vara ute oanmält och vara mer synliga i på arbetsplatserna. Men tiden är inte oändlig och resurserna finns ju inte, konstaterar Jenny Bengtsson.
Men vem bär då skulden för det faktum att döden på jobbet drabbat fler under 2023 än på många, många år? Förutom alltså alla de politiska beslut som mycket medvetet har försvagat facken.
– När det gäller Ursvik så får vi väl vänta på utredningen. Men bara i veckan har det ju hänt flera allvarliga olyckor. En ledtråd får man ju när man lyssnar på Byggföretagen [under ledning av förra moderata riksdagsledamoten Catharina Elmsäter]. De menar att allt blivit mycket bättre de senaste tio åren, att allt är jättebra. Och det säger de trots att det inträffar en ny dödsolycka nästa dag, och att vi får förhandla med riktiga skurkföretag som är deras medlemmar. Det är en del i varför det blivit som det blivit, säger Pelle Sunvisson.
– En annan del är att facken har misslyckats med att rekrytera migrantarbetarna. Jag har träffat tusentals migrantarbetare och folk som aldrig träffat ett skyddsombud som talar deras eget språk. Därför har migrantarbetarna också hamnat i rättslöshet. Jag har träffat arbetare som sanerat asbest utan skyddsutrustning, som får arbeta med uttjänta grejer. De arbetarnas villkor urholkas i en rasande fart, och villkoren för svenska arbetare har följt efter, menar Pelle Sunvisson.
– Jag är också av den uppfattningen att om Byggnads gick in med full kraft och alla sina muskler, så skulle man också kunna organisera alla migrantarbetare. Det finns ett delat ansvar här. Men klart är ju att företagen tjänar pengar på att det ser ut som det gör.