Göteborg 400 år: För vem byggs staden?

De flesta göteborgare känner inte till det. Den omfattande omvandling av staden som varit i full gång de senaste åren och som kommer att trappas upp ytterligare, är resultatet av ett visions- och planeringsarbete och därtill följande beslutsfattande som i mångt och mycket skett bakom våra ryggar.

Styrande politiker kan tala sig blåa i ansiktet om dialogprocesser hit och dit, så länge de inte innebär någon omfördelning av reell makt kan de aldrig bli annat än skendemokratiska. En så kallad medborgardialog är ett effektivt verktyg för att förse redan inofficiellt fattade beslut med en fasad av folkvilja innan de presenteras.

För några år sedan skrev jag om projektet Karlastaden, Ola Sernekes prestigeprojekt på Hisingen som raserade en av stadens bästa kulturverksamheter – Truckstop Alaska. Karlastaden skulle vara ren, fräsch och framför allt dyr. Kronan på verket skulle bli Karlatornet, nordens högsta höghus, där den dyraste lägenheten gick på cirka 66 miljoner kronor.

Vem som köpte den? Det gjorde Ola Serneke själv. Samtidigt som han gjorde klart för att sälja 80 procent av bygget till ett amerikanskt kapitalbolag för att göra sig en hacka på ett vid det här laget smått havererat projekt.

För vem bygger Serneke? Det är vi nog många som frågat oss. Nu har vi svaret – för sig själv, givetvis. Med kommunens ivriga påhejande.

I informationshäftet ”Vision Älvstaden” står det att staden skall ”helas”. Vilket antyder att staden för närvarande är sjuk, och det är förvisso sant – men vad är viruset?

Av receptet våra kommunpolitiker tagit fram att döma är det vi som är det. Vi som inte kommer att ha råd att bo kvar när innerstaden utvidgas och byggs om till häckningsplats för den övre medelklassen.

Vi kommer att behövas i egenskap av arbetskraft, men då även de offentliga rummen genomkommersialiseras för att anpassas till de köpstarka innerstadsinvånarna gör vi bäst i att hålla oss i periferin när vi inte är på arbetsplatsen. För en hel och ren stad. Fri från smutsiga arbetare.

Nästa projekt för Älvstrandens utveckling är Masthuggskajen. Här ska 1.300 nya bostäder byggas – 800 bostadrätter och 500 hyresrätter (för det är ju viktigt med inkludering). Med regeringens planer på införande av marknadshyra i nyproduktion går det att räkna ut med röven vem som har råd att bo där.

Enligt Riksbyggens undersökning av intresselistan för dessa bostäder bor cirka 75 procent i bostadsrätt eller villa. Det går därmed omöjligen att hävda att det byggs för de som behöver. Tvärtom.

Som om inte detta vore nog har Avenyfamiljen invaderat Majorna, och planerar att bygga nattklubb i den gamla biografen på Stigbergstorget. Vem har efterfrågat detta? Mig veterligen ingen av oss som bor här.

Men finns det outnyttjade profitmöjligheter gör kapitalet och kommunen gemensam sak i att spotta folkviljan i ansiktet. Konsekvenserna för verksamheter och boende i närområdet blir, med hjälp av marknadshyrornas logik, katastrofala.

Vi som insett att denna utveckling leder käpprätt utför för den arbetande befolkningen har en hektisk tid framför oss. Det går inte att avsätta en korrupt kommunstyrelse eller än mindre vända upp och ned på ett havererat system i en handvändning, men det går att visa att de inte har folkflertalet på sin sida.

Det går att resa motstånd varje gång ett nytt bostadsområde skall gentrifieras. Föredömliga exempel finns. Det går att ställa krav på en bostadspolitik som inte styrs av marknaden utan av behov, krav på billiga hyresrätter och utbyggd social service.

Pengarna finns, vi kan hämta tillbaka dem ur de privata fastighetsägarnas och byggjättarnas fickor. En genuint hållbar stad kan bara byggas på socialismens grund.