Vittnesmål från Gaza: ”Vi såg saker som inte kan beskrivas”

På ett kafé vid Tahrirtorget i Kairo träffar jag Yousef al-Rubaie. Han kommer från Sheikh Radwan-området i Gaza City, närmare bestämt från Abu Iskandar. Han är 22 år, född 2002.

Hur var ditt liv i Gaza innan kriget började?

– Jag bodde med min familj i en lägenhet på 90 kvadratmeter. Familjen består av åtta personer. Före kriget var jag universitetsstudent och jobbade som kassör på Panda Mall. Jag arbetade också med marknadsföring ute på fältet för telekomföretaget Jawwal, och på City Exchange and Money Transfer Company.

Beskriv krigets första dag. Var befann du dig och vad gjorde du?

– Vi vaknade klockan sex på morgonen av ljudet av missiler som avfyrades. Först trodde vi att det var åska och regn. Jag gick upp på taket och såg missiler flyga mot de ockuperade områdena [Israel]. Efter två timmar fick vi veta att motståndet hade gått in i de ockuperade områdena och genomförde en militär operation.

– Det första jag gjorde var att ta gasbehållaren och gå till gasstationen för att fylla på den. Det var omkring 2000 personer i kö. Vi vet att gas och matvaror tar slut i sådana här situationer. Gasbehållaren rymmer tolv kilo, men jag kunde bara den med fylla sex kilo. Jag återvände hem och vi satt, som alla andra, och följde nyheterna utan att röra oss.

Vad förväntade ni er när ni hörde om motståndets operation i de ockuperade områdena?

– Vi förväntade oss att detta krig skulle bli stort som en reaktion på motståndets operation. Jag har bevittnat fyra krig och blivit något av en expert, så jag förväntade mig att kriget skulle pågå länge. Men jag trodde aldrig att vi skulle tvingas fly från våra hem och att de skulle förstöras helt.

– Andra dagen av kriget intensifierades bombningarna som skedde överallt. På natten fick vi ett samtal från min mosters hus nära Gazas hamn. De hade blivit hotade att en närliggande byggnad skulle bombas, så de lämnade sitt hem och tog skydd i en annan byggnad i närheten. Den byggnaden bombades dock, och min kusin Shadi, som var nygift sedan sex månader, blev martyr.

– Min farbror dog också i attacken och resten av familjen skadades. Vi fick hjälpa dem att begrava martyrerna. Jag stannade på sjukhuset med min skadade kusin Rakan, som var gymnasieelev och en av tre bröder. Han hade diabetes, och på grund av de allvarliga skador han hade på hela kroppen orkade han inte och avled efter några få dagar. Deras far dog också. Under fyra dagar på sjukhuset fick jag se fruktansvärda scener, där majoriteten av de skadade var unga människor och barn i mycket svåra tillstånd.

När flydde ni från era hem?

– Första gången vi flydde var fredagen den 13 november. Vi var omkring 50 personer med kusiner och andra släktingar. Vi flydde söderut till min farfars hus i Khan Younis. Under tiden där skadades jag, min pappa och min mamma när huset bredvid min farfars hus bombades.

– Min skadade kusin hade en metallplatta i benet. När väggen föll på honom bröt den hans platta, och han fördes till det jordanska fältsjukhuset för en ny operation. Jag var vid medvetande med endast lätta skador och hörde barnens och kvinnornas skrik. Jag sprang för att hjälpa dem och hoppade över en och en halv meter mellan två byggnader.

– Jag hittade ett barn med ett öppet sår i huvudet och en avsliten arm. Jag lindade barnet och tog honom ner för trappan, men trappan var skadad och kollapsade. En pelare föll på min axel, och jag förlorade medvetandet och vaknade två timmar senare på sjukhuset med en axelskada.

Privat

Yousef tillsammans med sin mamma i Khan Younis, efter att huset bredvid det de tagit skydd i bombats.

Fick ni fly igen?

– Ja, vi stannade i Khan Younis i nästan två månader innan vi fick order att evakuera området al-Amal. Flygblad släpptes klockan fyra på morgonen som beordrade evakueringen. Vi flydde när stridsvagnar rullade in i Khan Younis, och vi var tvungna att lämna våra saker och springa för våra liv.

Hur många var ni?

– Vi var omkring 120 personer som gick till Deir al-Balah, till ett område som heter al-Azba, där vi bodde i tält nära havet. Vi led av bristen på vatten, och den här gången var flykten mycket svår. Det fanns inga tält, så vi gjorde våra egna av presenningar och trä. Vi tillbringade fem dagar med att rensa marken, som var en fårhage, för att kunna sätta upp våra tält. Det fanns ingen vattenkälla, så vi hämtade vatten från havet för att fylla våra tankar för att tvätta, bada och till och med dricka. Detta var en stor utmaning.

– Efter en tid lyckades vi få vatten från ett tyskt företag i Deir al-Balah som levererade vatten till oss varje vecka. Vi hade stora problem med toaletter, och var tvungna att använda toaletten i en närliggande moské. Det var väldigt svårt att gå dit på natten. På grund av föroreningar, dålig hygien och dålig mat som innehöll gamla konserver blev jag och hela min familj sjuka i hepatit.

Hur var vardagen för barnen, de äldre och de skadade?

– Det var en stor plåga. Min mormor drabbades av total förlamning av rädsla och kunde inte röra sig. Vi hade stora svårigheter att ta henne till toaletten från tältet till moskén och tillbaka. Till slut var vi tvungna att använda vuxenblöjor, vilket också var svårt att hitta och mycket dyrt. Maten var extremt dyr, och vi kunde inte få tag på tillräckligt mycket för alla.

Hade du något hopp om att lidandet skulle ta slut?

– Jag mådde efter omständigheterna förhållandevis bra, tills jag fick ett samtal från våra grannar som berättade att vårt hus hade förstörts helt av en direkt träff. Jag minns inte exakt datumet, men det var i februari. Vårt hus var det högsta på gatan, och nu är det helt borta. I det ögonblicket kändes det som om alla mina drömmar försvann.

Vad minns du mest och blir ledsen över?

– Mitt sovrum var mycket vackert. Jag hade gjort det fint och hade en spegel formad som Palestina. Jag hade köpt en ny speldator från mina besparingar och planerade att bli en youtuber och influenser på sociala medier. Jag tog kurser i design för att börja.

– Jag hade många minnen i mitt rum, som gåvor från min pappa från Jerusalem. Han arbetade som programchef för världslivsmedelsprogrammet i Västbanken och Gaza. Jag hade handgjorda saker från Jerusalem, tavlor på väggarna, och mest av allt min säng, som var ett arv från min farfar. Den sängen hade gått i arv i vår familj.

– Jag älskade parfymer och hade många från olika länder som jag fått i present. Att förlora dessa saker gjorde mig ledsen. Jag trodde att vi skulle återvända hem efter en vecka och kunde aldrig föreställa mig att vårt hem skulle förstöras och att vi skulle bli hemlösa på det här sättet.

När bestämde du dig för att lämna Gaza?

– Min vikt gick från 94 till 60 kilo. Jag led av aptitlöshet, sorg och konstanta smärtor i kroppen och huvudet. Vid den tidpunkten bestämde min pappa att jag måste lämna Gaza för att bevara familjens arv. Någon måste finnas kvar om resten av familjen dör.

Vad var den svåraste dagen för er?

– Den svåraste natten började klockan halv nio på kvällen när vi hörde kraftig skottlossning nära tältet. Vi gick alla ut och såg att en explosion inträffat nära oss. Mina kusiner och farbröder skadades lindrigt. Vi förstod direkt att den israeliska armén hade invaderat området i Deir al-Balah. Vi väckte barnen och tog vår mormor och alla andra till en närliggande byggnad där vi kunde ta skydd. De som var i byggnaden ropade till oss att komma in.

– Kort därefter omringades vi av cirka 30 stridsvagnar på bara tio meters avstånd. De ropade genom megafoner att vi skulle stanna på våra platser och att det var en militär operation. De sa att de skulle genomföra operationen och sedan lämna. Om någon rörde sig skulle de skjuta. Om någon hade tänt i tältet fick de inte släcka, och om tältet var släckt fick de inte tända. Inga rörelser var tillåtna.

Privat

I Gaza arbetade Yousef bland annat i kassan på Panda Mall.

– Vi var över 120 personer instängda på en yta av 60 kvadratmeter. Vi unga män var i ett rum som var fyra gånger fyra meter, alla stod upp på grund av utrymmesbrist, och kvinnorna var alla i ett annat mycket litet rum. Vi var alla hopträngda, det fanns ingen plats att andas. Det var en extrem rädsla och känslan av att du var nära döden, att detta var din sista stund i livet.

– Vi hörde människor som skrek och blev skjutna, avrättningar, och vi skakade av rädsla. De arresterade många unga män, och vi kunde höra inifrån när de beordrade de arresterade att ta av sig kläderna och gå ner i havet. Det var iskallt, och vi väntade på vår tur. Vi tog av oss alla kläder och väntade på vår tur medan många män grät av rädsla.

– När vi kom ut klockan fem på morgonen efter att eldgivningen upphört såg vi saker som inte kan beskrivas. Jag såg en person med halva kroppen borta, hela familjer avrättade i sina tält och några familjer som dödats av stridsvagnar som körde över dem i deras tält. Det var den svåraste natten vi upplevt under kriget, det var den 20 februari. Israelernas reträtt den dagen var lika illa som deras ankomst; de lämnade medan de sköt vilt omkring sig, vilket orsakade många skador.

– Dagen efter beslutade min far att jag skulle resa, att jag måste lämna Gaza. Jag var enda sonen tills jag blev 17 år och fick en liten bror som idag är sex år gammal. Vi är sammanlagt sex syskon, två pojkar och fyra flickor.

– Min pappa ordnade min resa från Gaza genom Hala-kontoret i Egypten för 5.000 dollar, en enorm summa under dessa omständigheter. Min far hade sparat pengar för mitt framtida bröllop, och vi fick hjälp från släktingar för att komplettera summan. Vi betalade för arrangemanget och väntade i 40 dagar, och så kom dagen för min avresa från Gaza.

Hur lämnade du din familj och Gaza?

– Vid ettiden på natten såg jag mitt namn på listan över dem som skulle lämna. Jag var chockad, oförberedd och mycket ledsen över att behöva lämna min familj. Jag hade inga ägodelar, ingen väska, inga pengar. Jag visste inte vart jag skulle gå, och detta var första gången jag skulle lämna Gaza i mitt liv.

– Min mamma grät från ögonblicket hon fick veta att jag skulle resa tills jag lämnade. Min far, som alltid varit stark som ett berg och aldrig visat sina känslor, gick till sin säng när det var dags för mig att gå. Jag frågade honom om han var arg på mig, hur han kunde gå och lägga sig när jag var på väg att lämna dem. Jag lyfte täcket för att säga hejdå, och jag fann honom gråtande av smärta. Det var första gången någonsin jag sett min far gråta, och det var den svåraste stunden.

Privat

Yousef tillsammans med Khulud Shaban i Kairo.

– Jag lämnade utan att veta om jag skulle se dem igen, när jag skulle återvända eller vart jag var på väg. Jag visste ingenting, jag var på väg in i det okända, och jag var i en obeskrivlig känsla av sorg och förtvivlan. Här i Kairo försöker jag hålla kontakten med dem hela tiden, men ibland går det tio dagar utan att jag kan kontakta dem, vilket gör mig galen av oro över om de lever eller är döda.

– När jag lämnade Gaza kände jag att jag svikit mig själv och mitt land. Jag önskade att jag hade stannat kvar i Gaza och inte lämnat. Jag kände mig självisk som gick med på att lämna ensam, men det var mina föräldrars önskan. De ville bevara familjens framtid.

Vad är dina önskningar nu?

– Jag vill åka till Europa för att skapa ett bättre liv för mig själv och min familj. Jag studerar för närvarande en kandidatexamen i företagsekonomi och redovisning, och jag är i kontakt med ambassaden om hur jag kan slutföra mina studier, som förväntas vara klara i augusti.

– Jag önskar också att världen börjar se på oss på ett annat sätt och förstår att vi inte är terrorister, utan att vi är ett ockuperat folk som har rätt att kämpa på alla sätt för att befria och återta varje centimeter av vårt land. Vi är i ständigt krig med ockupationsmakten. Kriget började inte den 7 oktober.