Den internationella kvinnodagen 2026 går i borgerlighetens tecken. De palestinska kvinnorna blir slaktade i tiotusental, iranska skolflickor blir sprängda i luften av imperiets bomber, kubanska kvinnor lider under en sträng blockad och arbetarkvinnorna i välfärden får möta rekordnedskärningar.
Det är kanske tydligare än någonsin att klasskamp är kvinnokamp, och att “välfärd, inte vapen” är en viktig paroll för oss kvinnor. Så varför är ”välfärd, inte vapen” en viktig paroll för oss kvinnor?
Man kan börja i änden av vapnen, och belysa kvinnans särskilt utsatta situation i krig. En av de första och mest tragiska konsekvenserna av krig är alltid minskade rättigheter för kvinnor, i vilken region eller land som kriget än härjar.
Dels handlar det om förhållandena under krigstid, där ansvaret för familjen helt hamnar på kvinnan, medan männen blir kanonmat. Men det handlar även om förhållandena efter kriget, där kvinnans ställning och förutsättningar i samhället försämras. Kvinnorna förväntas stanna kvar i hemmet och blir därmed utan egen inkomst, de blir i vissa fall nekade utbildning och de blir utsatta för våld; fysiskt, ekonomiskt och sexuellt våld. De blir helt enkelt nekade sina mänskliga rättigheter.
Tidöregeringens prat om att “exportera svensk jämställdhetspolitik” är inget annat än imperialistiska lögner. Den kubanska kvinnan som inte har tillgång till medicin, den venezuelanska kvinnan som även hon lider under blockad, den palestinska, iranska, syriska, irakiska och afghanska kvinnan som blir sprängda i luften av amerikanska bomber? Ja, vilken kvinna har någonsin blivit räddad av USA-imperialismen och dess oändliga krig och utsvältningskampanjer?
Men frågan handlar inte bara om krig långt borta. De miljarder som läggs på militär upprustning påverkar också kvinnors liv här i Sverige. För varje krona som går till vapenindustrin är det en krona mindre till välfärden. Och det är här det blir tydligt att ”välfärd, inte vapen” är en kvinnofråga också på hemmaplan.
Dels är det en kvinnofråga på grund av den centrala roll en välutvecklad välfärd har för kvinnans ställning i samhället. Att vi kan få mödravård och slippa dö av komplikationer av graviditet eller förlossning. Och att barnavård blir välfärdens uppgift, inte moderns. Att vi kan lämna våra barn på förskola och skola och därmed ha en egen inkomst, har varit en grundpelare i kvinnors ekonomiska och sociala frigörelse.
Men ”välfärd, inte vapen” är framförallt en kvinnofråga för att många jobb som drabbas av dessa nedskärningar är i så kallade kvinnoyrken. Hela 80 procent av anställda inom välfärden är kvinnor.
Undersköterska inom hemtjänst, hemsjukvård och äldrevård är Sveriges vanligaste yrke, med fler än 132.000 anställda idag. 91 procent av dem är kvinnor. Detta är yrken som plågas av låga löner, hög stress, otillräcklig vila, utbrändhet, varsel om uppsägning, personalbrist med mera.
Stressrelaterade sjukskrivningar är överrepresenterade bland arbetare inom välfärden, där kvinnor i åldrarna 30-39 är den värst drabbade gruppen. När nedskärningarna kommer är det alltid arbetarklassen, och framförallt arbetarklassens kvinnor, som betalar priset.
För när äldreomsorgen skärs ner, vem tar det obetalda omsorgsansvaret? När skolan saknar resurser, vem går ner i arbetstid? När vårdköerna växer, vem förväntas täcka upp?
Svaret är sällan krigsindustrin. Svaret är arbetarklassens kvinnor.
Om vi menar allvar med jämställdhet måste vi också våga tala om klasskamp och antiimperialism. För så länge bomber prioriteras framför barnmorskor, och stridsflyg framför skolor, kommer kvinnors frigörelse aldrig att uppnås.
