Krönika: Vilse i valanalysen

Vänsterpartiet backade i årets val från 8,0 till 6,8 procent. Det är ett vilset och desperat parti som nu slickar sina sår. Men så länge Vänsterpartiet inte förstår var den verkliga makten i samhället finns, kommer det fortsätta blöda.

Interna kritiker till vänster kräver Nooshis avgång. Enligt deras analyser beror tillbakagången på att partiledningen svikit partiprogrammet, svikit klimatfrågan, svikit freden. Svikit helt enkelt. När partiledningen svängde i frågan om att skicka vapen till Ukraina förlorade de väljare som prioriterar fredsfrågan, menar de.

Partiledningen däremot har anlitat ett marknadsundersökningsbolag som kommit fram till det motsatta. Det var inte sveket mot freden, utan tvärtom att partiet initialt sa nej till att skicka vapen som gjorde att Vänsterpartiet tappade väljare.

Den som trodde att frågan om vapen till Ukraina skulle handla om vilken politik som gynnar Ukrainas krigshärjade folk är tydligen hopplöst naiv. Politik är en produkt. Vilken politik vill väljarna köpa?

Vänsterpartiet krävde sänkt bensinskatt i våras, tillsammans med högerblocket. Ett svek som har skrämt bort de väljare som prioriterar klimatfrågan, menar kritikerna. Vänsterpartiet tappade 13 procent av sina väljare till Miljöpartiet.

Nooshi Dadgostar köper inte kritiken. Dessa 13 procent var stödröster från dem som inte ville att Miljöpartiet skulle åka ut ur riksdagen, menar hon.

När jag följer Vänsterpartiets eftervalsdebatt kommer jag att tänka på ett krisande företag som desperat försöker hitta en ny målgrupp. Vem ska köpa våra produkter? Fred och klimat var kanske trendigt förra året, men i år är det inne med vapen och bensin.

Rossana Dinamarca, tidigare partistyrelseledamot, kritiserar Vänsterpartiets satsning på landsbygden. Istället för att springa efter ”de vita farbröderna” bör Vänsterpartiet satsa på förorterna. ”Vi måste lämna Roy och Roger på macken. Vi kommer inte att vinna dem.”

Vänsterpartiets vilsenhet är ett symptom på en djupare sjukdom. Medborgaren är inte ett aktivt politiskt subjekt, utan en kund på politikmarknaden, där olika sakfrågor bjuds ut till försäljning.

I allmänna val röstar medborgarna utifrån en mängd olika, och ibland motsägelsefulla, identiteter och intressen: skattebetalare, pensionär, vit, klimataktivist, muslim, bilägare, kvinna, hyresgäst...

Men det är på arbetsplatser och i hyreskampen samhällets grundläggande konflikt mellan arbete och kapital blottläggs. I vänsterpartiets strävan efter makt i riksdagen, glömmer de bort den potentiella makt som arbetarklassen har på sina arbetsplatser.

De röda linjernas parti

I kampen för högre löner, lägre hyror och bättre arbetsvillkor blir arbetarklassen tvungen att agera som ett aktivt politiskt subjekt. I denna dagliga strävan tvingas arbetarklassen agera enat, bortom skiljelinjer som etnicitet, religion eller politisk ideologi.

Nooshi Dadgostar förklarar valresultatet med att det var Sverigedemokraternas frågor som fick plats i valrörelsen. Det är en korrekt iakttagelse, men den förklarar inte särskilt mycket.

Varför tog klassfrågorna ingen plats i valrörelsen? Varför pratar medierna hellre om det dödliga våldet i förorterna än om de dödliga olyckorna på arbetsplatserna?

Den frågan kan nog ingen statsvetare svara på, men kanske en garvad facklig aktivist.