”Facket stödjer oss men kampen är vår egen” – sjuksköterskor planerar protester

– I Sverige ska vi enligt lag erbjuda alla människor en god och likvärdig sjukvård efter var och ens behov, säger Päivi Vilkkavaara, specialsjuksköterska i anestesi och intensivvård. Allt för ofta finns inga möjligheter att följa den lagen, menar hon.

– Jag anser att vården successivt demonteras till den grad att det uppstått allvarliga brister i patientsäkerheten. Detta är min drivkraft och det måste förändras!

Precis när det vackra sommarvädret vänder och kallare vindar blåser träffar Proletären Päivi Vilkkavaara och Charlotta Dickman, två av de tre sjuksköterskor som varit initiativtagare till de landsomfattande demonstrationerna under parollen ”En annan vård är möjlig”, som planeras till den 4 september. Den tredje initiativtagaren, Agneta Lenander bor och verkar i Skåne.

Vi sitter på ett kafé på Söder i Stockholm och samtalar om livets alla vändningar i en tid när det mesta känns osäkert. Där vård, skola och omsorg i sanning inte är undantagna.

• Hur kommer det sig att ni mitt i den övriga tystnaden drar i gång en landsomfattande protest mot den rådande sjukvården?
– Man kan väl lugnt säga att det är en hel rad händelser genom åren, säger Charlotta Dickman, som också är specialsjuksköterska i intensivvården. Men när jag hörde radioprogrammet Kalibers granskning av 585 Lex Maria-beslut blev det droppen. Programmet visade 35 dödsfall och 24 allvarliga skador som helt eller delvis kunde härledas till plats-brist i vården.

– Programmet tog upp en 11-årig pojke som en nyårshelg besökte akuten för komplikationer i samband med vattenkoppor. I stället för att sätta in åtgärder flyttades han runt, runt på avdelningarna tills han till slut dog av blodförgiftning.

– Då fick jag nog, fortsätter Charlotta Dickman. Så får det absolut inte gå till! Som sjuksköterska berör det mig fruktansvärt då hela min yrkesidentitet går ut på att vårda människor. Vi kan aldrig klara allt, men ingen ska behöva dö för att det saknas vårdplatser, fortsätter hon.

– Vi har dessutom gått den demokratiska vägen, berättar Päivi Vilkkavaara. Vi har naturligtvis först tagit upp missförhållanden med våra personalgrupper och med våra chefer. Men när ingenting händer har vi skrivit debattartiklar i tidningar men blivit bemötta med tystnad.

– När både riksdagen och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) först tystar ner frågan och sedan helt fräckt förnekar att patientsäkerheten är hotad, har vi blivit både arga och rädda. Det var då vi tänkte att det inte finns någon annan utväg än att samla ihop patienter och sjukvårdens arbetsgrupper, människor som själva vet hur det ligger till med sjukvården, säger Päivi Vilkkavaara.

Båda vill också tillägga att det inte endast är deras förtjänst att protesten blev nationell. De vill alldeles speciellt lyfta fram undersköterskorna Marianne Stathin och Jan Höök samt läkarna Pälle Hedman och Lars Rocksén som gjort stora insatser för att demonstrationerna ska bli möjliga.

• Hur ser ni på ert fackförbund Vårdförbundet?
– De har faktiskt varit väldigt bra, de stödjer oss, men kampen är vår egen. Kommunal och Läkarförbundet stödjer oss också tack vare att undersköterskorna och läkarna är inblandade, berättar Charlotta Dickman.

• Skulle facket själv ta de här här initiativen?
– Facket kan ta likadana initiativ när man inte är inne i en avtalsperiod. Däremellan ska de driva kongressbeslut, menar Päivi Vilkkavaara.

Sist vill båda två understryka att ”Slut på rean – En annan vård är möjlig” är partipolitiskt obunden. Nätverket kräver en likvärdig patientsäker vård för alla, en hållbar arbetsmiljö för vårdpersonalen och en adekvat löneutveckling för alla yrkesgrupper inom vården. Parollerna den 4 september ska handla om sjukvården.

Helst av allt vill de höra en hel massa visselpipor, för de visselblåsare som initiativtagarna innerst inne är!

Anita Salvén