Hoppa till huvudinnehåll
Av

Klassklyftorna växer sig större

Klassklyftorna har under lång tid varit växande i Sverige. Det konstaterar rapporter från både LO och Statistiska Centralbyrån. Rapporterna kom samtidigt som SVT-dokumentären Lönesänkarna visade att arbetarnas andel av produktionsvärdet är det lägsta sedan 1910-talet. Helhetsbilden är att rikedomarna omfördelas från de fattiga, till de rika.


LO:s årliga rapport ”Makteliten – klyftorna består” har tittat närmare på makteliten, definierad som 197 positioner inom näringslivet, byråkratin och bland de folkvalda politikerna.

Dessa positioners skattade inkomster, både arbetsinkomster och kapitalinkomster, har sedan jämförts med den genomsnittliga industriarbetarlönen under perioden 1950-2011.

Rapporten visar att elitens relativa inkomster minskade fram till 1980. En aktiv och kampvillig svensk arbetarklass tillsammans med ett världsläge där socialismen stod relativt stark höll tillbaka eller minskade inkomstskillnaderna.

Precis som dokumentären Lönesänkarna visade gick en större andel av produktionsresultatet till arbetarna. Klasskampen lönade sig helt enkelt. Men efter 1980 drar makt-eliten ifrån, och det är framförallt näringslivets elit som skor sig. Vid skattereformen 1990 sänktes skatten på kapitalinkomst och under 90- och 00-talen leder ökad spekulation och börshandel till att näringslivs-elitens relativa inkomster ökar kraftigt.

Genomsnittsinkomsterna för eliten inom näringslivet toppar år 2000 (46 industriarbetarlöner) och 2007 (51 industriarbetarlöner). Bägge gångerna hänger det ihop med inkomster från skenande börsspekulation som sedan avbrutits av börskrascher. Men oavsett topparna pekar kurvan uppåt.

Rapporten granskar en relativt ny sektor särskilt noga. Nämligen den så kallade välfärdssektorn, bestående av privata bolag inom skola, vård och omsorg. Dessa bolag ägs ofta av riskkapitalister och genererar mycket stora vinster. Den genomsnittliga avkastningen för välfärdsbolagen var 15 procent, jämfört med avkastningen i näringslivet i stort som låg på 8,5 procent.

Av de så kallade välfärdsbolagens vinster går det mesta till avbetalningar på riskkapitalbolagens lån. Men välfärdssektorn utgör ändå nästintill garanterade vinster. Att köpa och sälja vidare välfärdsföretag ger allra störst vinst.

Följande finns att läsa om välfärdsbolagen i rapporten. ”Att köpa företag och sälja dem vidare är en verksamhet som de stora riskkapitalaktörerna är specialiserade på och dessa dominerar mycket riktigt ägandet av de största företagen inom sektorn.”

Riskkapitalister flockas alltså kring den privatiserade välfärden där staten bokstavligt talat skänker bort skattebetalarnas pengar till bolagens ägare. Av de tio största välfärdsbolagen ägs åtta av riskkapitalister.

Välfärdstjänster är en säker inkomstkälla eftersom tjänsterna är väl etablerade produkter som alla har behov av, som staten är med och finansierar och som därför heller inte påverkas i lika hög grad av den ekonomiska krisen som andra sektorer.

LO har också granskat antalet kvinnor inom makteliten. Trots att Sverige sägs ha kommit långt i jämställdheten visar rapporten att makteliten fortfarande domineras av män. I den ekonomiska makteliten, näringslivet, är patriarkatet tydligast. Endast 2 av de 50 näringstopparna som granskats är kvinnor.

I den så kallade demokratiska eliten, alltså bland politiker, har trenden tidigare varit ökad jämställdhet sett till andelen kvinnor. Men sedan 2007 har trenden varit den omvända och andelen kvinnor sjunker. Ett tydligt exempel på hur krisen och högerpolitiken pressar tillbaka kvinnornas position även inom politiken.

LO:s rapport jämför makteliten mot en genomsnittlig industriarbetarlön. Statistiska Centralbyråns (SCB) årliga rapporter om inkomstfördelningen jämför istället deciler, alltså tiondelar, av befolkningen. Även SCB:s rapport ger bilden av ökade klyftor, inte bara mellan de rikaste och majoriteten utan också mellan olika skikt i arbetarklassen.

Allt som allt konstaterar rapporten att ”vi blivit 41 procent rikare” sedan 1999. Konstaterandet bygger på att vår disponibla inkomst, alltså skattade inkomster justerade efter inflationsnivån, har ökat stadigt, medianökningen är 41 procent.

Ökningen är dock mycket ojämn. Inkomsterna för den rikaste tiondelen har ökat med 55 procent, jämfört med 21 procent för den fattigaste tiondelen åren 1999-2011. Bland de utan förvärvsinkomst, alltså arbetslösa, pensionärer mfl har ökningen bara varit 9 procent.

– Jobbskatteavdraget har helt klart ökat klyftorna, säger Hans Heggemann, utredare på SCB, till Dagens Nyheter som skrivit om rapporten.

Även Elisabeth Hopkins, chef för arbetsmarknad och prisbildning på Konjunkturinstitutet pekar ut jobbskatteavdraget som anledningen till de ökade klyftorna. Enligt henne var meningen med jobbskatteavdraget att det skulle ge fler incitament till att söka jobb, något hon menar att teoretiska modeller visar ska ske. Att så skett i verkligheten kan Elisabeth Hopkins dock inte bekräfta.

– Så vitt jag vet finns inga undersökningar om den saken än, säger hon till DN.

Jobbskatteavdraget är i praktiken en omfördelning från det offentliga, gemensamma, till de privata hushållen. Medel som hade kunnat gå till pensionärer, sjuka och arbetslösa används istället till att sänka skatten för de med fasta förvärvsinkomster.

Även om jobbskatteavdraget för många arbetande varit ett tillskott i plånboken bygger regeringens omfördelningspolitik på att ta från det gemensamma eller från de fattigaste, och ge till dem med fasta inkomster.

Att ta pengar från de rikas inkomster eller förmögenheter kommer inte på tanke, trots att dessa grupper alltså ökar sina inkomster betydligt mer än alla andra grupper.

Undersökningen visar också att andelen med ”låg ekonomisk standard” har ökat från 8 procent till 13 procent åren 1999-2011. Bland ensamstående med barn tillhör hela 31 procent denna andel.

Den påstådda inkomstökningen för vanligt folk kan kanske låta positiv. Och visst har den disponibla inkomsten ökat för de som kunnat utnyttja jobbskatteavdraget. Men frågan är hur mycket inkomstökningen märkts av. Utgifter och avgifter blir fler i ett samhälle där vi förväntas betala allt mer ur egen ficka och som ställer allt högre krav på oss vad det gäller teknik och prylar.

Men framförallt, är en sönderslagen offentlig sektor, en välfärd plundrad av riskkapitalbolag och en vårdsektor som knappt fungerar värt någon tusenlapp mer i plånboken varje månad? Är försämringarna för arbetslösa, sjuka och pensionärer värd dessa pengar?

Ökade inkomstklyftor gynnar aldrig den majoriteten, den arbetande befolkningen, oavsett lite mer i plånboken varje månad. Rapporterna från LO och SCB ger sammantaget en dyster bild av hur klyftorna ökar, både mellan eliten och folket och inom folket. De stora vinnarna är och förblir de rikaste. För att vända på utvecklingen krävs klasskamp.
August Eliasson
Fakta

Klassklyftorna växer sig större

”Makteliten – klyftorna består”
  • Rapporten är den trettonde i LO:s serie om maktelitens inkomster.
  • I rapporten undersöks en utvald maktelit på 197 toppositioner inom stat och näringsliv.
  • Till den demokratiska makteliten räknas förtroendevalda politiker och till den byråkratiska räknas högre tjänstemän i offentlig sektor.
  • Den demokratiska maktelitens inkomster har ökat från 2,9 till 5,3 industriarbetarlöner åren 1980-2011.
  • Den byråkratiska makteliten inkomster har ökat från 4 till 8 industriarbetarlöner under samma period.
  • Den ekonomiska makteliten består i rapporten av 50 verkställande direktörer i näringslivet.
  • För dem har inkomsterna ökat från 9,1 till 46 industriarbetarlöner.
  • De inkomster som mäts är arbetsinkomst och inkomst från kapital och näringsverksamhet.
  • En genomsnittlig industriarbetarlön är 315593 kr/år. Genomsnittet för alla arbetare i den privata sektorn är 299873 kr/år.
  • Rapporten finns att läsa i sin helhet på www.lo.se.
”Inkomstfördelningen 2011”
  • Varje år undersöker Statistiska Centralbyrån den årliga disponibla inkomsten för svenskarna.
  • Disponibel inkomst är summan av skattepliktiga och skattefria inkomster minus skatt och negativa transfereringar.
  • Undersökningen visar att medianinkomsten har ökat med 41 procent sedan 1999.
  • Den rikaste tiondelens inkomst ökar med 55 procent och den fattigaste tiondelen med 21 procent.
  • SCB:s statistik finns att läsa på www.scb.se.