Attacken på feminismen – föredrag på sommarlägret 2012

Det pågår en attack på feminismen. Den är starkt anti-feministisk till sin karaktär och den har kraftigt tilltagit i styrka på senare tid.

Den anti-feministiska argumentationen vill ge sken av att vara opolitisk men den har ett tydligt höger-vänsterperspektiv. Nu är det ju i sak inget nytt, för så länge kvinnor har opponerat mot de könsmässiga orättvisorna och krävt samma rättigheter som männen, lika länge har feminismen som rörelse och de aktivister som kallat sig feminister angripits, förtalats och gycklats med.

I början av 1990-talet dödförklarade de framväxande nyliberalerna kommunismen. Sedan dess har nyliberalismen vuxit sig allt starkare. Nu är det feminismen som står på tur.

Det är ett frontalangrepp från den konservativa högern, i sällskap med jämställdismen och med klassbunden jämställdhet från Alliansregeringen med Moderaterna i spetsen. Och tyst från vänstern!

Det öppna angreppet och själva avlivandet av feminismen står den konservativa högern för. ”Vi borde prata om feminismen” skrev Roland Poirier Martinsson, filosof, författare, debattör och ledare av Timbro medieinstitut, i en kolumn publicerad på ledarsidan i Svenska Dagbladet i september förra året.

Han fortsatte med att ingen längre tror på könsmaktsordningen och påståenden om att kvinnor i västerländska demokratier har ett sämre liv än männen; och hur det än ser ut med likheter och olikheter mellan könen så är det ingen politisk fråga.

Vidare skrev han: ”Att påståendet att könen skulle vara lika med sociala konstruktioner, eller att olikheter mellan könen per definition är av ondo och att politiken skulle ha en skyldighet att ändra vårt sätt att tänka; det tror ingen på längre”.

I tidskriften Axess, det nummer som kom ut tidigt i år, finns rubriken ”Mot en ny feminism” redan på omslaget.
För att vara tydligt med budskapet pryds tidningens framsida av bilden där Salome serveras Johannes Döparens huvud på ett silverfat.
Denna nya feminism är manshatande och våldsbenägen. Var man kan hitta den preciseras inte.

På tidningens ledarsida går redaktören, Johan Lundberg, till storms mot de rent hypotetiska övergrepp som han förmodar att vi har att vänta om inte denna aggressiva feminism snarast bringas på fall.

I samma nummer av Axess försöker Maria Eriksson under rubriken ”Män som hatar män” få det att framstå som en självmotsägelse för män att vara feminister eftersom deras kön anses vara orsaken till orättvisorna.

Att feminismen skiljer på kön och genus glömmer Eriksson behändigt bort. Män kan alltså inte sympatisera, de kan inte säga sig vara feminister därför att problemet är ju just männen!
Av Anita Du Rietz blir vi påminda om att rika kvinnor minsann var jämbördiga med rika män redan på 1800-talet. Dåtidens kvinnliga egenföretagare lyfts fram som bevis. Förfallet kom med 1900-talets feminism och med den av socialdemokratin införda segregerade arbetsmarknaden. Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, beklagar sig över att borgerligheten inte formulerat någon egen feminism, utan endast tagit över vänsterns analys, som enligt henne utmärks av sitt särartstänkande. I stället för att kräva lika rättigheter, efterfrågar vänsterfeminismen särbehandling, påstår Ludvigsson.

Lite förenklat kan man sammanfatta den bild av feminismen som Axess ger så här: I ett tidigare historiskt skede gjorde marxismen uppror mot en i stort sett sund borgerlighet, och gav upphov till en feminism som i dag omhuldas av hela det politiska etablissemanget, från vänster till höger.

I kraft av att denna feminism har upphöjts till politisk norm utgör den ”nya feminismen”, alltså den manshatande och våldsbenägna, ett direkt hot mot det demokratiska samhället.
Hursomhelst är det ingen av skribenterna som vill diskutera feminismen i sak. Den okunnighet om genusvetenskapens elementa de uppvisar skulle varit förbluffande om det inte vore för att den förefaller strategisk.

Maria Ludvigsson väljer att ta Valerie Solanas SCUM-manifest på blodigt allvar. Att Solana, just på allvar skulle propagera för massutrotning av män det tror inte jag. Den är grov, det medges, men ska ändå uppfattas som satir.

Alltså, till höger om Alliansregeringen pågår en anti-feministisk debatt. Den vill ge intryck av att bara beskriva, lägga fram en uppfattning men inte ta ställning. Ändå är bilden som tonar fram en attack på feminismen.

Jag tycker att tystnaden måste brytas och vi kommunister måste prata om feminismen!

Vi har säkert mycket att säga, det finns många uppfattningar om vad ordet har för innehåll, vad det betyder. Det finns ju så många olika – likhetsfeminism, särartsfeminism, radikalfeminism, socialistisk feminism …

Det går alldeles utmärkt att orientera sig inom de olika riktningarna och det är i sak inget märkligt att det finns olika uppfattningar. Det är bara uttryck för olika intressen. Där ett av intressena är att splittra kvinnorörelsen.

Men kan man som kommunist se sig själv som feminist och utåt säga sig vara feminist? För visst finns det personer i den svenska politiken som man inte vill buntas ihop med. Inte ens om de säger sig vara företrädare för den nödvändiga kvinnokampen.

Men tänk också på vad kvinnokamp och feminism har haft för betydelse genom historien! I samklang med vänsterns klasspolitik.

Här ska bara nämnas några viktiga frågor. Till exempel frågan om allmän rösträtt som innehåller såväl klasskamp som kvinnokamp.
Så var också frågan om allmän rösträtt huvudfrågan för kvinnorna på den internationella socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910.

Ett annat exempel är den nuvarande abortlagstiftningen som kom till stånd i mitten av 1970-talet. Kampen för fri abort drevs i hög grad av medelklassens kvinnor men de riktigt stora vinnarna var arbetarkvinnorna. Formellt lika villkor för alla kvinnor.

Vidare; kampen för freden och mot utvecklandet av en svensk atombomb, särbeskattning, den offentliga barn- och äldreomsorgen, föräldraförsäkring och rätt att vara hemma för vård av sjuka barn, uppbygget av kvinnojourerna och sexköpslagen.

Framgångarna är ett direkt resultat av vänsterpolitik och en aktiv kvinnorörelse. Låt vara i en annan tid, i ett annat ideologiskt klimat. Nu skriver vi 2012.

Sverige är medlem i Europeiska Unionen och det sätter spår i politiken. Sedan en tid tillbaka pågår en nyliberal omstrukturering. Lönerna ska marknadsanpassas och lagstadgade minilöner och centrala löneavtal ska bort. Löneskillnaderna ska öka och särskilt viktigt är det att sänka ungdomslönerna.

Anställningstryggheten avskaffas och företagen ska ges möjlighet att erbjuda ett brett spektrum av tillfälliga anställningskontrakt. Avskaffa normalarbetsdagen! ”Det finns stort utrymme för flexiblare arbetstider, så långt företagen inte förväntas bära större kostnader till följd av denna”
Planen kallas Making Europe Work. Här gömmer sig en djupt kvinnofientlig politik

Jag sa tidigare, att det man ser är en klassbunden jämställdhetspolitik från Alliansregeringen med Moderaterna i spetsen; där borgarklassen formerar sig som en klass för sig.
Regeringen punkterar inte feminismen rakt av, det vore inte politiskt gångbart.

De attackerar inte i sak tidigare vunna framgångar heller. För det var inte den allmänna rösträtten som Reinfeldt släppte en försöksballong om nyss. Det var inte heller abortlagstiftningen eller särbeskattningen. Det var att arbeta till 75 år.

Med nya lösningar på gamla frågor hittas det, som i alla fall jag skulle kalla en borgerlig feminism. Borgerligheten använder inte uttrycket feminism utan de använder ordet jämställdhet.
Ett exempel är jobbskatteavdraget.

Enligt Moderaterna är jobbskatteavdragets viktigaste uppgift att göra det mer lönsamt att arbeta och därigenom öka drivkraften för arbete.

Att kunna leva på sin arbetsinkomst skapar både frihet och jämställdhet säger samma moderater, så när kvinnor tjänar mer ökar jämställdheten mellan könen, alltså driver jobbskatteavdraget jämställdheten framåt.
Skulle alltså jobbskatteavdraget vara sjösatt i syfte att gagna jämställdheten? Ja, så framställs det av såväl förra partisekreteraren Sofia Arkelsten som ordföranden för Moderatkvinnorna Saila Quicklund.
Jobbskatteavdraget är försåtligt konstruerat.

Utan tvekan ger det mer pengar i plånboken även för lågavlönade. Men det borde ju vara ökad lön!

Avdraget minskar samhällets skatteinkomster och ger därigenom mindre pengar till offentlig sektor.

Ett annat exempel på vad som från regeringshåll kallas ökad jämställdhet är Rut. Skattepengar används till städning, gräsklippning, läxläsning, barntillsyn eller varför inte hyra hem en kock, åt människor som kan betala själva!

Rutavdraget är inget annat än subventionerad hemtjänst åt överklassen. På fullt allvar hävdar högern att Rut främjar jämställdheten. Vilket naturligtvis är struntprat både om man ser på frågan såväl nationellt som internationellt.

Det osynliga låglöneproletariatet behöver inte anmäla sig till safarin som erbjuder guidningar i överklasskvarteren. Solsidan är deras verklighet. De arbetar där. Så ser Alliansregeringens jämställdhet ut.

Så till oss kommunister. Kommunistiska Partiet har en tydlig politik vad gäller kvinnofrågan. Personligen föredrar jag att använda ordet kvinnofråga därför att det är tydligare än jämställdhet.
Kvinnofrågan är de frågor där kvinnor diskrimineras därför att de är kvinnor.
En sådan fråga är kvinnors löner.

På 8 mars i år var det huvudfrågan för Kommunistiska Partiet och kravet var att kvinnors löner måste höjas. En jämförelse mellan mäns och kvinnors löner visar att kvinnor tjänar i genomsnitt 3,6 miljoner kronor mindre, uträknat på en livslön, än en man. Så mycket mindre i portmonnän, än en genomsnittlig man, bara för att man är en genomsnittlig kvinna!

Den här siffran, 3,6 miljoner under ett arbetsliv, den bygger på att deltid inte räknats upp till heltid. Det visar vad kvinnor får ut i lön, i verkligheten.

Med samma sätt att räkna får man en månadslön på i genomsnitt 7600 kr mindre för kvinnor än för män. Räknas lönerna upp till heltid blir skillnaden 4400 kr per månad och i procent är kvinnornas löner ca 84 procent av männens.

Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att komma på vad man skulle kunna använda de pengarna till. Jag tror inte att jag behöver tipsa om det. Var och en kan säkert hitta det bästa sättet.

Men drömmar ändrar inte verkligheten och verkligheten är bister. För lönediskrimineringen är ett konkret uttryck för kvinnoförtrycket. Lägre lön och kortare arbetstid bara för att man är kvinna.

Så ser det strukturella, samhälleliga förtrycket av könet kvinna ut. Fortfarande i Sverige 2012. I ett av världens mest jämställda länder.

Vi rör oss hela tiden med begreppen klass och kön. Med klassfrågan överordnad könsfrågan utan att fördenskull reducera kvinnofrågan.
Frågornas olika lösningar framstår här i ett tydligt klassperspektiv.

När borgarna skriver dagordningen, när de har problemformuleringsföreträdet är det ju vi arbetare som drabbas.

Vi fick både jobbskatteavdraget och Rut vare sig vi ville eller ej av Alliansregeringen. Och allt tyder på att såväl Rut som jobbskatteavdraget blir kvar i händelse av en socialdemokratisk framgång i nästa val. I vilket fall så som de uttrycker sig nu.

Den marxistiska teorin vad gällerkvinnans samhälleliga ställning under kapitalismen säger att eftersom det är könet kvinna som är förtryckt av könet man så drabbas alla kvinnor.
Värst drabbad är arbetarkvinnan som bär de dubbla bördorna – borgarklassen och männen i arbetarklassen. Och att förtrycket är samhälleligt, strukturellt.

August Bebel, skriver i boken Kvinnan och Socialismen: ”Alla kvinnor borde göra gemensam sak med arbetarklassens män för sin befrielse, för klassamhällets avskaffande och med det privategendomen!”
När det kommer till att störta patriarkatet, alltså den djupt rotade kultur som säger att mannen är överordnad kvinnan, så måste vi räkna med könskamp för att nå kvinnans befrielse.
Socialismen ger förutsättningarna men att man också måste räkna med ökad könskamp.

Det största problemet idag naturligtvis den politik som de som skriver dagordningen för. Men sen kommer absolut tystnaden. Ska det verkligen vara så lätt att tysta den svenska kvinnorörelsen? Är det en följd av att Löfven, Reinfeldt och Borg säger sig vara feminister?

I så fall har vi väl sett nu vad deras feministiska intresse står för! Tomt prat och lösningar på kvinnors frågor som passar borgarkvinnorna, där arbetarkvinnorna står som förlorare.
Eller Annie Lööfs ”lönekarriär”

Det är påtagligt tyst i den feministiska rörelsen. Är den utomparlamentariska, icke politiskt partibundna kvinnorörelsen helt uppsugen av Feministiskt Initiativ?

Så låt då oss kommunister tala om feminismen.

Låt oss diskutera klass och kön och våra politiska frågor. I ett sådant arbete utmanas och blottläggs också de patriarkala strukturerna.

Den feministiska tankerörelsen har en del av sitt ursprung i den franska revolutionens tankar om alla människors lika värde. Sedan dess anses rörelsen enligt feministisk tolkning ha genomgått tre olika vad man brukar kalla vågor.

Den första vågen, från mitten av 1800-talet fram till depressionen på 1930-talet, karakteriseras av kampen för lika rättigheter och rösträtt, den andra vågen tog sin början omkring 1950-talet och karakteriseras av uppvärderandet av kvinnan.

Den krävde bra daghem åt alla barn och ett tydligt resultat var den nuvarande abortlagstiftningen.

Den tredje vågen är kanske inte avslutad i någon lika tydlig fråga, kanske mest starkt tillbakapressad. Vare sig så anser jag att vi kommunister måste medverka till att en ny feministisk våg startar.

Idén om rättvisa finns i den kommunistiska politiken. Det är vänsterpolitiken som åstadkommer en konsekvent förbättring för kvinnor – för alla kvinnor.