Med breda penseldrag om kampen i det lilla

Det finns en ganska utbredd åsikt inom filmkritiken att tvetydighet är kvalitet och eftersträvansvärt. Att tydligt ta ställning är att syssla med ”plakatpolitik” och att ”skriva publiken på näsan”. Ken Loachs socialistiska realism gör tvärtom och tar alltid ställning.

Det kan vara en av förklaringarna till den blandade kritik som Jimmy’s Hall har fått. Men bara en av dem. För det finns mer som talar emot Ken Loachs senaste och kanske sista film.

Manuset, som vanligt skrivet av Paul Laverty som Ken Loach samarbetat med sedan 1996 års Carlas sång, är baserat på en pjäs som i sin tur är baserad på den irländska kommunisten James Graltons sista tid i Irland innan han av myndigheterna deporterades till USA.

Det finns mycket kvar av teater i den färdiga filmen som ofta känns just som en filmad pjäs trots vyerna av den irländska landsbygden, fint fångade på riktig fysisk film som Ken Loach envisas med att fortsätta jobba med när många andra gått över till digital video.

Handlingen utspelar sig i början av 1930-talet. Jimmy Gralton återvänder hem efter tio år i USA dit han tvingades i exil under inbördeskriget som följde efter Irlands självständighet. Från depressionens USA kommer han till lantliga Leitrim i norra Irland där det finns arbete, och han flyttar hem till sin gamla mamma.

Uppmuntrad av bygdens ungdomar som är trötta på att hålla sina danser i vägkorsningar återöppnar han kulturhuset han själv var med om att bygga och driva för mer än tio år sedan. Pearse-Connolly Hall var – och blir åter – centrum för dans, konst, studiecirklar och politiska diskussioner.

Att huset öppnas igen ses inte med blida ögon av den lokala eliten bestående av godsägare, präster och det lokala IRA vars makt hotas av att traktens arbetarbefolkning går samman och bildar sig.

Ken Loach och Paul Laverty målar med den breda penseln. Arbetarna kring kulturhuset är alla rejält folk och det visas inga försonande drag hos den lokala makteliten. Tillsammans med det teaterliknande staplandet av tablåer på varandra gör detta att filmen känns något styltig.

Men trots att det inte bränner till riktigt som i Ken Loachs tidigare filmer behandlar Jimmy’s Hall något viktigt, nämligen den lokala politiska kampen. Jimmy Gralton ledde Revolutionary Worker’s Group i Leitrim, en föregångare till Communist Party of Ireland. Målet för Jimmy Gralton och hans grupp i Leitrim var socialismen, men klassens förtroende vann de genom lokalt engagemang och kamp i de konkreta frågorna nära folket.

Här finns också filmens koppling till Ken Loachs och Paul Lavertys Frihetens pris. Om filmen från 2006 var en episk historia om det irländska frihetskriget och det efterföljande inbördeskriget, är Jimmy’s Hall en liten historia om efterverkningarna av krigen för landsbygdsbefolkningen. Från det stora till det lilla perspektivet på politiken.

Jimmy’s Hall är en trivsam liten film, men långt ifrån ett mästerverk. Den är något av en feelgoodfilm, men lite för verklighetsnära för att bli alltför schablonartad.

Framförallt är det en film om kamp och om människor som kämpar. Den tillhör inte Ken Loachs bättre filmer, men även om det blir hans sista är det ändå ett värdigt och framförallt personligt avslut.

Dock säger Ken Loach själv att det mest är på morgnarna han känner att han aldrig mer vill göra en film och att han brukar ändra sig framåt kvällen.