Politiskt och personligt i bok som vill bli använd

Boken, som är vackert paketerad men utan överdrifter och krusiduller, ger mer än vad den lovar.

Generös är ett ord som kommer för mig, boken har en dragningskraft där den ligger på vardagsrumsbordet. Jag bläddrar, fastnar för några av bilderna.

Illustrationerna av dottern Stina Wollter är förförande vackra och föhöjer texterna som böljar fram genom sidorna.

Ibland är det skör poesi som får mig att vilja lägga bort boken ett ögonblick och bara känna. Sedan övergår det till ögonblicksbilder, elegant fångade i målande tidsdokument. Känslorna flödar mellan sidornas något karga papper. Kärleken är ständigt närvarande och passionen smittar av sig oavsett om den beskriver politisk kamp, mänskliga tillkortakommanden, konstnärskap eller förälskelsens dårskap.

Boken följer ingen kronologisk ordning utan läsaren översköljs av personliga betraktelser, slagfärdiga dagsverser och minnen från teaterlivet.

Tiden finns där förstås som en påminnelse, men åldrandet är inte i fokus. I stället är det barnen och barnbarnen som ges utrymme och tas på stort allvar.

I raderna om dottern Ylvas tragiska bortgång blir dialogen mellan far och dotter ett försök till förståelse av vad som gick fel som fortsatt plågar.

”Men det är lögn. Och med förfäran måste jag bekänna att fegheten besegrade min kärlek. Kan du förlåta”

En faders bekännelse och vädjan, utan frågetecken.

Och svaret.

”Det har jag gjort för längesedan. Men om sanningen skall fram så vill jag inte leva i en värld så full av feghet.

Nu flyger jag min kos.”

Det finns hela tiden ett resonemang som berör och är allmängiltigt. Sven Wollters tankar är tankar som också jag har tänkt. Förtvivlad sorg som jag delat. Galen kärlek som jag känt.

Det finns en berättarglädje som spritter och tidvis spretar, men på ett tilltalande och pillemariskt sätt.

Politiskt är Sven Wollter lika passionerad. Det är en glasklar beskrivning av kapitalismens rovdrift och obönhörliga omänsklighet. Klassperspektivet och hoppet om ett annat sätt att leva porträtteras genom kämpar som Anton Nilsson, Fidel Castro, Rosa Luxemburg och många fler. Avsnittet kallar han ironiskt för ”Terrorister”.

I de handskrivna, aldrig sända breven där han berättar om sin kärlek, längtan och sina drömmar blir det också identifikation. Visst känner man igen sig som människa. Hur tiden börjar kännas för kort, hur mycket man vill och tror sig kunna när man har kärleken som kraft.

Det är politiskt och privat, men framförallt är det lustfyllt.

Att vara så framgångsrik och folkkär, men att ändå lyckas hålla sig så fri från choser är befriande och hoppfullt. Sven Wollters bok är så långt från det ytliga Jag-perspektivet man kan komma.

”Pojke med pilbåge” är en bok att använda. Den är uppkäftig och uppfordrande, vill inte bli liggande. En spark i magen på klassorättvisor och makthavare, en ömsint klapp på kinden när man sörjer, en pirrande kittling i maggropen när man väntar på sin kärlek.

Boken ligger kvar på vardagsrumsbordet. Som en bekräftelse på att det viktiga i livet är personligt, men aldrig så privat att mina tankar och känslor bara är mina egna. Det känns som ett privilegium att få dela dem med en så klok människa som Sven Wollter.