Hoppa till huvudinnehåll
Av

Gemenskap och reggae

Den gångna helgen arrangerades reggaefestivalen Öland Roots för tionde året i rad. Proletärens Simon Renner besökte ett soligt Mörbylånga på Öland för att ta del av en unik festival.


Första gången jag besökte Öland och festivalen var förra året. Jag hade åkt dit själv och skulle arbeta som funktionär för att på så sätt ”få” min entrébiljett gratis. Van vid att funktionära, i kombination med min ringa kännedom om festivalen, visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta. På de festivaler som jag tidigare varit funktionär på har jag många gånger känt mig utnyttjad och ouppskattad. Jag har blivit utplacerad som vakt vid en händelselös, regnig vägbom utan sällskap i flera timmar, för att nämna ett exempel.

På Öland Roots var det något annat. Här blev jag mottagen som en vän och pratad till som en viktig kugge i festivalmaskineriet. Under mina två arbetspass á fem timmar hade jag roligt. Jag hade sällskap. Jag kunde gå på toaletten när jag ville.

Jag möter Olof Svensson utanför presstältet på fredagskvällen klockan åtta. Jag sträcker fram min två dagars smutsiga hand för att hälsa men får en kram tillbaks.

Olof är ordförande i föreningen som anordnar festivalen. Han frågar mig vart vi ska sätta oss för att genomföra intervjun. Det franska bandet Dub incorpatation är inne på sin sista låt och efter den, när ljudnivån lagt sig, slår vi oss ner på en relativt stabil bänk i det partytält som huserar de journalister som tagit sig till festivalen.

– Sjukt. Jag har inte riktigt fattat det, säger han när jag frågar hur det känns att fira tio år som festival.

– Vi brukade alltid upprepa mantrat ”tio år ska vi orka” lite skämtsamt under de första årens festivaler, fortsätter han.

Olof är en av personerna i det kompisgäng som 2004 tog initiativet till Öland Roots. Han berättar hur han och hans vänner upplevde att det fanns få möjligheter till kulturutövning men också att det väldigt sällan hände saker på Öland under deras gymnasietid. Kommunen stängde exempelvis ner den lokala replokalen på grund av att det var ett gäng ungdomar som drack lite folköl där. Replokalen öppnades inte igen fören för några år sedan.

Det var ur denna vilja om något levande på Öland som festivalen 2004 såg sin början. Olof berättar hur det dök upp 400 besökare första året, detta trots att annonseringen och spridningen av ordet om festivalen påbörjats väldigt sent. Han poängterar att något som är viktigt att ha i åtanke är hur den svenska reggaescenen vid denna tidpunkt inte alls såg ut som den gör idag.

Må vara att reggaen fortfarande är lite av en bespottad genre. Men det börjar bli svårare för motståndarna att få gehör för ogrundade anklagelser, mycket på grund av att reggaescenen idag vuxit sig starkare.

När Olof berättar om festivalområdet drar han i detta avseende paralleller till hur dansbandsmusiken under 40-talet sågs som ”en smutsig rörelse” för att senare bli accepterad som folklig. Festivalen hålls nämligen på just en gammal dansbana och enligt Olof finns det en lång tradition av denna typ av kulturella sammankomster i Mörbylånga.

Den gamla dansbanan ser dock ovanligt fräsch ut för att ha varit en mötes-plats under många år. Olof berättar hur föreningen övertog ansvaret för skötseln av den sedan de insett att den var alldeles för värdefull för att tillåtas förfalla.

– Det är viktigt att bevara dansbanekulturen, säger han.

Den idyll som är festivalområdet är inte Öland Roots stora säregenskap. Vill någon jämföra med andra större festivaler runt om i Sverige står Öland Roots ut på punkten hur de valt att organisera festivalen. Allt arbete med festivalen bygger nämligen på ideella insatser.

– För oss är det viktigt att ha det uttalat: Vi gör detta av kärleken till musiken, kommenterar Olof. Ingen arrangör tjänar pengar på festivalen vilket får sägas vara rätt obekant i festivalsverige 2013.

Att det är mycket jobb med att arrangera det hela är dock ingenting som Olof värjer sig för att tala om. Han liknar sitt engagemang som styrelseledamot vid en anställning på 25 procent, året om. Där på tillkommer hans ”vanliga” jobb.

Är det värt det, frågar jag.

Olof blir tyst. Han ser trött ut. När jag sprang på honom tidigare under dagen var han på väg bort från området för att sova. Han tittar på mig och ler. Han svarar att ja, det är värt det.

– Det är små saker som gör det. Igår stod jag och kollade på Looptroops spelning i tio minuter och kände mig väldigt nöjd med ljuset som vi lagt ner mycket tid på i år, säger han.

Annars brukar han inte hinna se så mycket av artisterna när de står på scenen vilket han ibland tycker kan känns lite trist.

Ett annat knep han lärt sig ta till vid trötta ögonblick är att gå ett kort varv på campingen. Han säger att bara se människorna där ger honom nog med kärlek för att tröttheten ska försvinna.

Någonting som återkommer i samtalet med Olof är hans önskan om att Öland Roots ska vara den mysigaste festivalen i landet. En viktig beståndsdel i det receptet är enligt honom gemenskap. Gemenskap mellan besökare, artister, funktionärer och mellan de boende i området. Han säger det som ett äldre par sa till mig förra året när jag vaktade en händelserik, solig vägbom: Öland Roots tillför byn mycket bra.

Gemenskapen är också viktig för funktionärerna så att de känner sig som en del av festivalen. För det är precis så det är, säger han: Om inte bemanningen vid vägspärren fungerar bra faller mycket annat. Därför är alla som gör festivalen möjlig extremt viktiga.

Vi börjar tala om hur stora festivalföretag numera dominerar den svenska ”festivalmarknaden”.

Plötsligt börjar musik spelas och Olof blickar ut ur tältet. Kom, uppmanar han mig. Vi reser på oss men innan vi lämnar tältet fyller han på min kaffekopp för tredje gången. Jag tar rygg på honom och hinner på vägen bort mot den lite mindre scenen uppfatta att det är någon artist som har börjat spela. Konstigt tycker jag, i programmet som jag lusläst står ingenting om någon artist nu.

På scenen står två unga killar. De kan inte vara äldre än 12 tänker jag. Samtidigt som killarna levererar tajt hiphop halvskriker Olof i mitt öra att det är två stycken elever från den lokala musikskolan. Föreningens kassör har under en längre tid arbetat med att få igång ett musikprojekt och nu står det två femteklassare framför mig och bjuder på en av festivalens bästa, och coolaste, spelning. Två låtar kör killarna som kallar sig själva för Tekla och publiken älskar det!

Vi är tillbaks i tältet. Något konfunderad över det jag precis fått bevittna fortsätter vi prata om bokningsbolagen Live Nation och FKP Scorpio. Sistnämnda FKP Scorpio blev kanske framför allt ett företagsnamn som vi i Sverige fick lära oss för två år sedan när de köpte upp Hultsfredsfestivalen.

Det är även FKP Scorpio som äger den nystartade festivalen Bråvalla som hölls 27-29 juli utanför Norrköping.

Olof ser på utvecklingen inom den svenska festivalscenen och inom musikbranschen i sin helhet med skepsis. Han menar på att ju större makt arrangörerna med pengar får, desto mer blir musiken lidande.
Idag har artisternas gagepengar trissats upp till stora summor vilket innebär att bokningarna som görs inte kan göras av mindre aktörer. I och med att multinationella företag även köper upp mindre skiv- och bokningsbolag hamnar många artister hos ett och samma bolag. Detta leder i sin tur till att sommarens festivaler ofta har någorlunda samma line-up.

Ett annat fenomen som jag pratar med Olof om är hur mansdominerande de allra flesta festivaler är. Intresseföreningen Jämställd Festival har sammanställt statistik över andelen mans- respektive kvinnodominerade akter som spelade på de tio största festivalerna i Sverige förra året. Resultatet förvånar knappast Olof. Hela 79 procent var mansdominerade akter, jämfört med 17 procent kvinnodominerade.

Olof och föreningen är väl medvetna om detta problem och arbetar enligt Olof mycket med denna fråga.

– Kön är en viktig aspekt vid bokning av artister, säger han. Ändå ser det ut som det gör. Endast 6 av 30 akter under festivalen är kvinnor/kvinnodominerade.

– Vi har försökt gå ihop och samarbeta med festivaler i våra grannländer för att kunna erbjuda de stora kvinnliga akterna en kortare turné. Tyvärr är det svårt, berättar han.

Olof trycker dock på en viktig punkt: Tidsbrist får aldrig rättfärdiga ojämställdhet.

Mitt möte med Olof Svensson börjar lida mot sitt slut. Jag frågar den något halvklyschiga frågan om vi får se ett 20-års jubilerande Öland Roots år 2023.

Samma leende som när jag frågade om festivalen var värt allt slit visar sig igen. Men denna gång får jag inget lika självklart svar. Han fortsätter att le och jag inser att min fråga kanske var lite i det fjantigaste laget.
Till slut svarar Olof att han inte vet. Han förklarar vilken otrolig kärlek han har till festivalen och han skulle aldrig vilja göra festivalens trogna besökare besvikna, men vi får se.

– Först och främst ska vi ta ett år i taget, säger han. Vi måste ta oss själva på allvar också, vi måste ha en bra kvalité på det vi genomför och vi måste fråga oss själva om vi orkar med allt arbete, tillägger han.

En gång lades festivalen ned, berättar Olof avslutningsvis. Den förblev nedlagd i tre veckor. Sedan ringde vännerna upp varandra och frågade vad de hade gjort. Festivalen fortsatte.

Simon Renner
Fakta

Gemenskap och reggae

Öland Roots
  • Reggaefestival som anordnas av en ideell förening i Mörbylånga kommun på Öland.
  • I år firar festivalen 10-års jubileum.
  • När festivalen startade 2004 kom det 400 besökare. I år är det ungefär 4500 personer, allt som allt, som deltar i festivalen.
  • Genom åren har festivalen bokat internationella såväl som nationella storheter inom reggaen: Svenska akademin, The Gaylads och Syster Sol, för att nämna några.