Hoppa till huvudinnehåll
Av

Roy Andersson: Det klara tänkandets försvarare



Hans senaste långfilm ”Du levande” är en tragikomisk betraktelse över den lilla människans tillvaro i en hård tid. Möt Roy Andersson i ett samtal om människan, samhället och konsten.

Det är glest mellan biobesökarna när ”Du levande” visas på ett av Göteborgs biopalats, bara drygt en vecka efter premiären. Men våra skratt fyller salongen när Roy Anderssons vitsminkade människoskärvor levererar tragiska men dråpligt komiska kommentarer till varandra eller rakt in i kameran.

Som när mannen mitt under ett samlag med sin fru börjar förklara för oss hur han har misslyckats med placeringen av sina pensionspengar.
– Jag ville visa den bräckliga människans villkor i en hård tillvaro, förklarar Roy Andersson när vi träffar honom i hans arbetsrum på Studio 24 i Stockholm.

”Du levande” syftar på några rader av Goethe: ”Gläds då, du levande, i din ljuvt uppvärmda säng innan Lethes iskalla våg slickar din flyende fot”.
Lethe är i den grekiska folktron en flod i underjorden, ur vilken de döda kunde dricka glömskans vatten. I filmen får Lethe skepnaden av en spårvagnslinje över vilken människor stressar från jobbet.

”Du levande” får oss att fundera på om vi som människor håller på med rätt saker eller om vi sysslar med oväsentligheter.

Roy Andersson tar emot i sitt enorma arbetsrum på produktionsbolaget Studio 24, mitt på överklassens Östermalm i Stockholm. Väggarna är täckta av bokhyllor, golvet är belamrat med filmrullar och rekvisita och skrivbordet är dolt under högar av papper.

Han lutar sig tillbaka i sin skrivbordsstol och värjer sig en aning när han får första frågan. Vad ville du förmedla med ”Du levande”?

– Det där är en sån fråga som egentligen är ganska tråkig. Jag vill ju att filmen ska tala för sig själv.

Oförutsägbar fascination
Men sedan berättar han ändå. Engagerat.

– Först och främst ville jag visa att det går att göra film på ett annat sätt, utan att använda sig av konventionell dramaturgi. Som när Mahler bröt mot den konventionella symfonin, och när den moderna romanen kom. Inte som självändamål, utan för att jag tror att det går att komma åt fler saker på ett djupare sätt. Jag ville skapa en oförutsägbar fascination hos publiken.

I Roy Anderssons filmer är bilden det centrala. Han arbetar med vad han kallar den komplexa bilden där varje scen filmas med stillastående kamera och utan klipp. Närbilder är bannlysta eftersom han menar att människan måste gestaltas i sin miljö för att bli intressant.

– Jag vill visa på den rörliga bildens potential, förklarar han. Den har varit eftersatt under lång tid när storyn i filmen har varit det viktiga. Det är få filmer som man vill eller orkar se om när man väl kan storyn.

I ”Du levande” är humorn ännu mer framträdande än i ”Sånger från andra våningen”. Allt från ren slap stick till enkla men djupt tragikomiska repliker.

– De är roliga för att de är träffande och sanna. Egentligen är det triviala repliker som ändå säger något om vår tillvaro.

Roy Andersson skrattar och säger att han numera därför brukar kalla sig trivialist. En mer etablerad etikett på hans filmskapande är snarast absurdism.

Så gott som alla scenerier byggs upp i studio för att skapa en tidlös och abstrakt miljö där bilderna kan renodlas in i minsta detalj. 55 av de 56 miljöerna i ”Du levande” är uppbyggda i studio.

– Till en början var jag en stor beundrare av neorealismen och kände mig helt säker på att det var i den genren jag skulle verka, berättar han. Men sedan kände jag att något fattades bildmässigt.

Arbetssättet är enormt tidskrävande. Varje scen tar i genomsnitt en månad att färdigställa, och hela filmen tog tre år i effektiv tid. Filmen innehåller 58 scener och varje scen tog en månad att filma.

Det brukar sägas om Roy Andersson att han är perfektionist. Stämmer det?

– Jag tycker inte om att slarva eller fuska. Det finns för mycket sådant i vår tid. Jag hör så många människor som säger att de inte får göra sitt bästa i sitt jobb. Och det gäller inte minst i mediebranschen.

Hittar nya ansikten
Roy Andersson slösar i alla fall inte några pengar på stora skådespelare som kan agera affischnamn för filmerna. Han säger att han inte tycker om när en skådespelare har varit med i för många andra filmer innan.

– Dessutom är urvalet större ute i samhället. Vi är nio miljoner invånare, men bara några tusen skådespelare. Jag tycker om att hitta nya ansikten. Nästan alla människor har potential, eftersom vi alla spelar roller i våra liv.

Vi pratar om slutscenen i ”Du levande” då bombplanen flyger in över den fiktiva staden och människor avbryts i sina vardagliga sysslor. Någon lär sitt barn att cykla, någon lagar mat och någon annan stryker en skjorta.

– Bombplanen finns där som en undergångsmöjlighet, säger Roy Andersson om scenen som är inspirerad av både historiska fakta och Bob Dylans låt ”A Hard Rain’s Gonna Fall”.

– Många oskyldiga har dött och skadats i bombanfall, som i Irak, Dresden, Serbien och Hiroshima. Det är ett fegt vapen. Särskilt amerikanarna har ett nästan perverst förhållande till bombkrig.

Han refererar till en fransk sociolog som sa att i USA finns en fientlighet mot klart tänkande.

– Som att vissa delstater vill förbjuda Darwins evolutionsteori. Det finns en fientlighet mot bildning, eftersom bildning är farligt för den som vill ha kontroll och makt. Det första diktaturer gör sig av med är intelligentian, det vill säga det klara tänkandet.

Kulturellt obildad elit

De här tendenserna finns också i Sverige, något som Roy Andersson tog upp redan för tio år sedan i essäboken ”Vår tids rädsla för allvar”.

– Näringslivets representanter är ofta dåligt kulturellt bildade. Det är en mycket konform grupp i samhället med sina kostymer och slipsar. Det är det korta perspektivet som härskar. Kapitalismen i sig är kortsiktig. Pengar har ingen moral och inget ansvar.

Därför tror han att det är en illusion att vi med hjälp av marknadskrafterna ska kunna stoppa klimatförändringarna.

– Det korta perspektivet är fan så kusligt.

Efter att ha sett den möjliga undergången i slutet av ”Du levande” kan man undra om Roy Andersson över huvud taget ser någon ljusning för mänskligheten. Han funderar en stund innan han svarar.

– Jag tycker att det är vackert bara det att livet finns. Förhoppningsvis ska filmen öka respekten för själva livet.

Men han tycker att utvecklingen går åt fel håll och att samhällsklimatet har hårdnat ännu mer sedan han skrev ”Vår tids rädsla för allvar”.

– Och vi kan inte bara skylla på alliansen. Den här plundringen av allmän egendom påbörjades av sossarna. Jag anser att utförsäljning av statliga bolag är stöld. Även om det inte är olagligt i juridisk mening så är det moraliskt olagligt.

Han anser att allt började när SAF tog initiativet i samhällsdebatten med kampanjen ”Satsa på dig själv”.

– Sossarna hade inte självförtroende att gå emot, utan skapade istället sin egen variant som de kallade ”Egenmakt”.

Sedan har det bara rullat på med utförsäljningen av Telia där så många svenskar blev lurade att köpa aktier.

– Vi måste försöka stoppa det här, säger Roy Andersson. Jag tror att alliansens saga blir kort, kanske varar de inte ens fram till nästa val. De är också fientliga till klart tänkande.

Arbetarfamilj
Roy Andersson berättar om sin bakgrund och uppväxt i en arbetarfamilj i Göteborg. I föräldragenerationen hade ingen mer än sexårig folkskola. Pappan var först transportarbetare för att sedan bli potatishandlare på trehjuling.

– Så han lämnade sitt arbetarskrå, kan man säga. Men mamma hade bara yrken som sömmerska, städerska och industriarbetare.

Han berättar att hans värld förändrades genom de skolor han fick tillträde till. Först en realskola på Hisingen och sedan på det ansedda läroverket Hvitfeldtska inne i centrala Göteborg.

– Jag klev in i en medelklassvärld för första gången. Det var här jag fick kontakt med kulturlivet och det var här som min fascination för bildning började. Jag är verkligen intresserad av allt.

Vi diskuterar filmpubliken ur ett klassperspektiv. Att de arbetare som kanske skulle ha störst behållning av hans filmer, drar sig för att se dem. Att de betraktas som svåra och ”djupa”.

– Det är ett dilemma, erkänner han. Det är en folkbildningsfråga i grunden. Arbetarrörelsen har helt frånsagt sig sitt bildningsansvar och Folkets Hus har släppt ansvaret för den smalare filmen. Självklart skulle jag vilja säga det jag vill ha sagt till en bred massa, men jag får vara glad för de som faktiskt ser mina filmer.

Han tror att det ändå finns ett värde i att filmerna finns och att de som har sett dem berättar för andra om sina upplevelser.

– Det är vikigare att nå ett fåtal, än att nå allmänheten med en urvattnad version. Men det här är ett skäl att känna pessimism. Att massan föredrar fascistprogram som Farmen och Robinson. Hur ska vi komma åt mobbning i skolan när vuxenvärlden i media tjänar pengar på den?

I både ”Sånger från andra våningen” och ”Du levande” är fascismen och nazismen närvarande i vår samtid. Något som Roy Andersson tycker är självklart.

– Visst finns det frön till fascism i samhällsandan. Fascinationen för den starke.

Han påminner om hur Sverige bidrog till nazismen med teorier om rashygien.

– Jag är övertygad om att nazismen hade kommit till Sverige också om inte kriget hade vänt. Nu fick de nöja sig med tvångssteriliseringar, även om det är troligt att man också lät människor med funktionshinder svälta ihjäl.

Reklamfilm
För att kunna finansiera sina enorma långfilmsprojekt i ett allt hårdare svenskt filmklimat gör Roy Andersson reklamfilmer mellan varven. Hur går det ihop med hans antikapitalistiska hållning i övrigt?

– Jag har aldrig känt att det generellt är fel att göra reklam, även om jag själv står på vänsterkanten. Jag tror inte att världen är redo för planhushållning, även om den naturligtvis måste bli det. Däremot har jag ett moraliskt ansvar för vilka varor som marknadsförs, och hur människor framställs i reklamfilmen. Även mina reklamfilmer handlar om den lilla människan.

Ett bra exempel på detta är mannen vid köksbordet i reklamen för Felix ketchup. Hans gråa kök är mycket olikt den övriga reklamvärldens flärdfulla och fläckfria miljöer.

Men om Roy Andersson själv fick välja, skulle han inte ägna sin tid åt reklamfilm. Han menar att reklamfilmerna är enda sättet för honom att finansiera de större långfilmsprojekten.

– Efter min andra långfilm ”Giliap” gick jag i konkurs. Jag fick inga pengar från Filminstitutet och inga andra finansiärer ställde upp. De enda som hörde av sig var reklambranschen.

Och han är inte rädd för att han omedvetet skulle censurera sig själv för att hålla sig väl med näringslivet. Som exempel tar han en kampanjfilm för socialdemokraterna, ”Varför ska vi bry oss om varandra?”, som var en ganska brutal film om vad som händer om solidariteten försvinner.

– Inte ens då blev jag bojkottad av näringslivet.

Biobransch i kris
Apropå finansiering beskriver han en svensk biobransch i kris.

– Det har nog aldrig varit värre, men det är ägarna själva som är ansvariga. De har satsat på film för unga som äter popcorn och dricker Coca-Cola i salongerna. Förr var det högtidligt att gå på bio i vackra lokaler. Nu är salongerna lådor och efteråt slussas man ut bakvägen utan att ens få gå på toaletten. Det skrämmer bort den vuxna och mogna publiken. Och nu har de unga börjat ladda ner filmer på nätet istället. De skiter i om det är lagligt eller inte och jag tycker inte att man kan kritisera dem för det.

Han berättar att det i dag är omöjligt för en smal film att gå runt på bio.

– Och med nedladdningen försvinner intäkterna helt. Många unga går medieutbildningar i dag, men utsikterna att överleva ekonomiskt är små. Det här är ingen rolig bransch att gå in i som ung. Tiden när man kunde slå igenom på bio är förbi.

Även han själv som är en etablerad filmskapare som vinner priser och utmärkelser för sina filmer runt om i världen, har mycket svårt att få sina filmprojekt finansierade. Det säger något om filmens situation i Sverige i dag.

Svenska Filminstitutet delar fortfarande ut förhandsstöd till svenska långfilmer, men Roy Andersson är kritisk till hur institutet fördelar pengarna. Alla beslut fattas av endast två konsulenter.

– Antingen är de inkompetenta eller korrupta. Det skulle behövas en större jury.

Samtalet i Roy Anderssons stora och stökiga arbetsrum har blivit långt. Ändå inspirerar varje svar från honom till ännu fler frågor om människan, samhället och konsten.

Han är en intellektuell i ordets allra bästa bemärkelse. Någon som vill säga oss något viktigt om tillståndet i världen och om tillståndet i våra mellanmänskliga relationer.

Men kanske är det bäst att göra som han säger. Att låta filmerna tala för sig själv.

JENNY TEDJEZA
Proletären 44, 2007