Räcker det med statlig skola?

Med riksdagsvalet endast sju månader bort blir Jan Björklund allt mer pressad. Undersökning efter undersökning bekräftar krisen i den svenska skola som Björklund är satt att bära det högsta ansvaret för.

För att visa handlingskraft har Björklund därför på sedvanligt svenskt manér tillsatt en utredning.

Utredare är Leif Lewin, professor i statsvetenskap med bakgrund i studentsammanslutningar som Föreningen Heimdal och Konservativa Studentförbundet. Lewins direktiv från skolministern är att utreda konsekvenserna av kommunaliseringen av skolan. Björklunds målsättning är att få argument bakom Folkpartiets krav på ett förstatligande av skolan. Ett krav som Björklund försöker framställa som lösningen på nästan alla av skolans problem.

Nu skall sägas till Lewins försvar att han i sin utredning pekar på betydligt fler orsaker till krisen i skolan än bara kommunaliseringen. Lewin fördelar med rätta skuldbördan på samtliga regeringar sedan slutet av 1980-talet och på nyliberalismens nedskärningar. Men han undviker ändå grundproblemen.

Kommunistiska Partiet är för ett förstatligande av skolan. Vi var emot kommunaliseringen när den genomfördes 1989 av dåvarande skolministern Göran Person, med stöd av Vänsterpartiet. Vi har sedan dess hävdat att skolan bör återförstatligas. Om alla barn och ungdomar i Sverige skall garanteras en bra och likvärdig utbildning så kan inte skolan göras beroende av kommunala budgetar, som ser väldigt olika ut i olika delar av landet.

Orättvisorna i skolan blir än värre då kommunerna gjorts till verkställare av den statligt bestämda nedskärningspolitiken för att flytta resurser från det offentliga till det privata.

För en bra och likvärdig skola åt alla räcker det inte med ett förstatligande, det krävs att hela den nyliberala skolpolitiken rycks upp med rötterna.

Den borgerliga skolpolitiken har två övergripande mål, som i sig inte påverkas av om skolan har statlig eller kommunal huvudman.

För det första har den tidigare enhetsskolan ersatts av ett parallellskolesystem. Medvetet har två skilda – parallella – studievägar skapats för att se till att resurserna läggs på att vaska fram eliten. Övriga elever förpassas till en b-skola som ständigt dräneras på resurser av den nyliberala svångremspolitiken.

Det andra målet är att politikerna öppnat upp skolan för kapitalistisk exploatering. Friskolesystemet, skolpengen, det fria skolvalet och den fria etableringsrätten är alla delar i skapandet av en kapitalistisk utbildningsmarknad. Människors behov av utbildning blir en vara för gigantiska skolkoncerner att köpa och sälja allt med målet att göra högsta möjliga vinst.

Kommunaliseringen var inte orsak till utan bara ett led i en klasspolitik för att förvandla den statliga enhetsskolan, som gynnade arbetarklassens barn, till en kapitalistisk skolmarknad där överklassens barn ges företräde och privata skolkoncerner kan profitera på skattepengar.

Gärna ett förstatligande, men då krävs att vi samtidigt kastar ut kapitalismen ur skolvärlden. Istället för kapitalistisk splittring och elitsatsning krävs gemensamt ansvar, ett sammanhållet skolsystem i statlig planering och drift. Istället för nyliberal nedskärningspolitik krävs att skolan tillförs de resurser som behövs för att garantera alla en bra och likvärdig utbildning.