Vad säga om Nordkorea?

Koreanska Arbetarpartiet har hållit partikonferens och i media spekuleras det vilt om successionsordningen i den socialistiska arvsmonarki som Nordkorea sägs utgöra. Dessvärre med fog. För på partikonferensen uppträdde Kim Jong-Ils son Kim Jong-Un för första gången offentligt och han valdes också in i centralkommittén och i partiets centrala militärkommission, vilket är snabbt marscherat av en så ung och oprövad person.
Vad upphöjelsen betyder för framtiden återstår att se. Skall Kim Jong-Un efterträda sin far lär han få kvalificera sig för uppgiften.

Ännu är han bara en av flera tänkbara kandidater. Men uppenbart finns det krafter inom Koreanska Arbetarpartiet som gärna ser honom som efterträdare.

Som vän av Nordkorea kan man försöka värja sig mot monarkianklagelserna genom att påpeka att politiska familjedynastier minsann finns i många länder, som här i Sverige, genom familjen Bernadotte, eller som i Indien genom familjen Gandhi, i Pakistan genom familjen Bhutto och i USA genom familjerna Bush och Kennedy.

Men det bär inte för en socialist. Eftersom socialister hävdar att familjeband inte skall vara någon genväg till vare sig ekonomisk eller politiskt makt. En mäktig persons barn kan naturligtvis kandidera till poster av olika slag. Men valet skall utgå från personliga kvalifikationer, inte från blodsband.

Nu är socialismens politiska realiteter dessvärre oftast komplicerade, varför det inte räcker med att förfasa sig över brott mot principer. Det gäller också  att fråga sig varför nordkoreanerna gör på detta viset. Vilka bevekelsegrunder ligger bakom det som ser ut som en familjedynasti?

Svaret är behovet av stabilitet i ett land som befinner sig i krig sedan 60 år och som är utsatt för kärnvapenhot, brutal ekonomisk blockad och internationell isolering.

Kim Jong-Il lanserades som sin fars efterträdare på partikongressen 1980. Tidpunkten var ingen tillfällighet. Det nordkoreanska ledarskapet såg med fasa på den maktkamp som utbröt i Kina efter Mao Zedongs död 1976, som en skräckfylld repris på maktkampen i Sovjetunionen efter Stalins död 1953. Man ville till varje pris undvika en upprepning i Nordkorea. Med tanke på dessa maktkampers förödande följder för socialismen.

Den lösning man fann var att neutralisera en framtida maktkamp genom att tilldela familjen Kim en alldeles särskild och närmast messiansk ställning, ett budskap som anknyter till koreansk kulturtradition.

Lösningen är som redan sagts främmande för socialister. För vår del förespråkar vi demokratiska reformer och en öppen politisk kamp. Det stämmer bättre med våra ideal.

Men med detta sagt måste konstateras att syftet uppnåddes. Det utbröt ingen maktkamp i Nordkorea efter Kim Il-Sungs död 1994, trots svåra prövningar i form av internationell isolering och upprepade naturkatastrofer.

Kommunistiska Partiet har som de flesta säkert vet en positiv syn på Nordkorea. Som ett land som modigt kämpar mot imperialismen och för sin rätt att välja sin högst egna socialistiska väg.

Men det innebär inte att vi är positiva till allt i Nordkorea, lika lite som vi är positiva till allt i andra socialistiska länder – i nuet eller  i historien. Detta krav på oss, att vi måste vara för allt eller intet, finner vi märkligt. 

Vi uppskattar Nordkoreas ståndaktighet i kampen mot imperialismen och för fred och försoning på den koreanska halvön. Vi uppskattar den socialistiska jämlikhetspolitiken, som delar knappa resurser rättvist och som gör Nordkorea till ett av väldens mest jämlika länder, med fri skola, fri sjukvård och fria bostäder. Vi uppskattar planmässigheten i samhällsutvecklingen, som samlar resurserna där de behövs bäst, inte där de ger högst vinst. Vi uppskattar att alla stats- och partitjänstemän måste jobba i produktionen en månad om året.

Varför skall vi ta avstånd från allt detta för att vi inte gillar andra delar av politiken. Blir de fria bostäderna mindre socialistiska för att vi tycker illa om kulten av familjen Kim? Skall vi ta avstånd från kraven på partitjänstemännen för att vi inte delar jucheideologins syn på klasskampen? 

Den koreanska socialismen är mycket koreansk. De ideologiska influenserna finns inte bara i marxismen, utan också i konfucianismen och i andra delar av koreansk kulturtradition. Det ger många märkliga inslag, svåra att förstå för svenska kommunister, påverkade som vi är av vår egen kulturtradition.

Men så är inte socialismen en fix modell, att byggas efter ritningar färdigställda av Karl Marx, utan kampen för ett samhälle fritt från kapitalistisk exploatering, att byggas efter varje lands egna förutsättningar.
Nordkoreanerna skall ha respekt för att de försöker. På sitt sätt.   

Vi är kritiska till myten om den store ledaren – inte för att historien saknar stora ledare, utan för att myten tilldelar dem övermänskliga egenskaper. Mot sådana myter hävdar vi kollektivets roll framför individens och klass-kampen som historiens drivkraft.

Men vi kan ändå hysa sympati för Nordkorea. För att frågan inte står antingen eller, utan både och – både sympati och kritik.

Ledarsidan
Proletären nr 40