Politisk teater i regi Stefan Löfven

Se på bilden av Stefan Löfven från förra veckans kongress. Bakom honom står en inhyrd grupp ungdomar, de i stort sett enda på kongressen. Med uppdrag att frenetiskt applådera på given signal, som några slags hejaklacksledare.

Bilden är symptomatiskt för denna kongress. Allt var regisserat, från marknadsgycklet utanför kongressalen, där arbetsköparorganisationer och företag tävlade om kongressdeltagarnas gunst, till beslutsfattandet, där öppen debatt och fri votering ersattes av förhandlingar i skymundan och beslut enligt kompromissat diktat.

Frågan är om man alls kan kalla detta en kongress, ett högsta beslutande organ, där medlemsviljan skall styra och ge partiledningen instruktioner om politikens framtida inriktning. Varje partiledning har naturligtvis rätt att argumentera för sin uppfattning, men när Löfven & Co styr bort varje diskussion som kan hota deras ensamrätt att forma politiken, så är det illa ställt.

Hanteringen av den i förhandssnacket upphaussade ”stridsfrågan” på kongressen, den om vinster i offentligt finansierad verksamhet, ger syn för sägen. Inför kongressen bröstade stridstupparna upp sig, inte minst de på vänsterkanten, som Daniel Suhonen.

Men när den till intet förpliktande kompromissen väl var hopsydd – ”vinstintresset skall inte vara styrande i välfärden” – förvandlades de i ett huj till kvittrande kycklingar.

Diverse högerradikaler upprörs ändå över beslutet, sådana som förre arbetsköpardirektören Janerik Larsson, som ser varje ifrågasättande av vinstens helbrägdagörande verkan som ett hot mot marknadsekonomin hela fundament. Men Larsson och hans lika koleriska kombattanter kan vara lugna. Genom kongressbesluten har Socialdemokraterna inte flyttat sig en millimeter från tidigare privatiseringsvänliga ståndpunkter.

Vi betvivlar inte att det på gräsrotsnivå finns sossar som ärligen upprörs över vinstplundringen i välfärden. Men i praktisk politik flagnar denna upprördhet som gammal fernissa.

Ta detta med kommunernas vetorätt mot privata etableringar i skola, vård och omsorg, som framställs som en nyhet, trots att ett liknande och faktiskt mer långtgående beslut fattades redan på S-kongressen 2009. Tanken är väl att vetorätten skall ge intryck av att S-politiker på kommunal nivå också skall använda den för att rida spärr mot det ”styrande vinstintresset”. Men så förhåller det sig inte i verkligheten.

När budgetslavande S-politiker ser en möjlighet att skära i kostnaderna genom att privatisera, så är de lika hugade försäljare som sina borgerliga gelikar. Så visar undersökningar på små skillnader i privatiseringsgrad mellan borgerligt och socialdemokratiskt styrda kommuner, med högerns experimentverkstad Stockholm som främsta undantag. Skillnaderna beror istället på kommunernas storlek.

Diskussionen om vinsterna i välfärden läggs nu till handlingarna med fri rätt för Löfven & Co att formulera politiken som de vill. De som ville se ett vinstförbud, eller åtminstone en vinstbegränsning, kan låta hoppet fara.

Det tydliga budskapet från kongressen är därmed Stefan Löfvens devota och ständigt upprepade trohetsed till det sk näringslivet – ”det är inget särintresse”. Politikens hela innehåll, inklusive det relativiserade löftet att Sverige till 2020 skall ha lägst arbetslöshet i EU – hur många arbetslösa innebär det? – har näringslivet, kapitalet, som verkande subjekt. All vår framtid skall läggas i kapitalets händer, ett budskap som får Göran Greider att förtvivlat fråga om det inte skulle kunna bli åtminstone något nytt jobb också i offentlig sektor.

Man skall inte bli förvånad. Klassamarbetet sitter i ryggmärgen på förre IF Metall-ordföranden Stefan Löfven. Han kan inte tänka sig ett Sverige som inte styrs av det privata näringslivets intressen. Men man skall definitivt lyfta på ögonbrynen över att Löfven i sitt installationstal efterlyser ”ett globalt handslag mellan arbete och kapital”.

Löfven vill alltså utsträcka det svenska klassamarbetet till global nivå, till lika förtroendefullt samarbete med den kapitalism som förhärjar världen och som i sin hänsynslösa exploatering kastat in den i djup ekonomisk, social och ekologisk krigs. Det är sannerligen magstarkt.

I samband med kongressen rapporterades att S förlorat 9.700 medlemmar sedan kongressen 2009 och nu för första gången i modern tid landar under 100.000 partianslutna. Tappet lär fortsätta, då medianåldern i partiet ökat till 63 år och då nästan hälften av medlemmarna är pensionärer.

Situationen kan synas katastrofal. Skall Mona Sahlin få rätt i att partiet är på väg att dö bort – i rent fysisk mening? Vi tror inte det.

Som alla andra riksdagspartier är Socialdemokraterna inte längre beroende av medlemmar, annat än i valtider. Partiet utgör en nomenklatura av partibidragsavlönade politiker och politruker, som är sig själva nock och som säljer politiken via media, på kommersiellt marknadsvis.

Som folkrörelseparti är S på väg att dö bort. Men som statsfinansierad politisk institution lever det vidare. Formerandet av en klassmedveten arbetarrörelse kräver fortsatt kamp mot socialdemokratin.