Hoppa till huvudinnehåll
Av

Proletären om attentatet mot Charlie Hebdo

Det kallblodiga terrorattentatet i Paris är ett angrepp på yttrandefriheten samtidigt som det riskerar att spä på rasism och religiösa motsättningar.


Redaktionen för den franska satirtidningen Charlie Hebdo utsattes under onsdagen för ett terrorattentat som kostade tolv personer livet då tre män vid lunchtid trängde in på redaktionen och öppnade eld med automatvapen.

Charlie Hebdo, i Frankrike betraktad som en vänstertidning med många religionskritiska satirteckningar, hade redan tidigare utsatts för hot och attentat, bland annat efter publiceringen av de omtalade Muhammedkarikatyrerna 2006. Så sent som natten innan attacken publicerade tidningen en satirteckning på sitt twitterkonto, föreställande ledaren för Islamiska staten, Abu Bakr al-Baghdadi.

De män som i skrivande stund söks av polisen misstänkta för terrorattentatet är två bröder i trettioårsåldern, födda och uppvuxna i Paris, som i somras återvände till Frankrike från Syrien.

Det kallblodiga attentatet mot Charlie Hebdos redaktion fördöms med rätta av medier och regeringschefer världen över som ett angrepp på yttrandefriheten. Visst går det att ifrågasätta det lämpliga i att publicera Muhammedkarikatyrer i en tid då rasismen och islamofobin frodas i Europa, men ingenting kan ursäkta massmord som politisk metod.

Terrorattentatet i Paris kommer dessutom garanterat att spela den europeiska rasismen i händerna och öka motsättningarna mellan olika religiösa och etniska grupper. Vilket är exakt vad organisationer som Islamiska staten vill. I det avseendet går de hand i hand med Front National och andra högerextrema grupper.

I det offentliga samtalet i västvärlden dras gärna alla muslimer över en kam och terroristerna i Paris bekräftar den rådande bilden av muslimer som våldsamma och skoningslösa. Samtidigt som ingen skulle komma på tanken att göra Anders Behring Brevik till en symbol för kristna värderingar.

Attacken mot Charlie Hebdo är därför djupt beklaglig, inte bara för de drabbade och deras anhöriga, utan också för den politiska utvecklingen i Europa.