Bröd och skådespel, sade på sin tid romarna och detta upplever vi nu igen i den slumrande valrörelsen som snart kommer blomma ut med full kraft.

För visst är det ett skådespel när våra politiker ger sig ut på gator och torg för att träffa vanligt folk och försöka få förnyat förtroende vid köttgrytorna. Och när de väl fått sina röster gömmer de sig under fyra år i maktens korridorer, långt bort från de väljare de säger sig representera.

Detta sorglustiga skådespel återkommer vid varje valrörelse och farsen tillåts upprepas eftersom minnet hos många väljare är så kort. Eller kanske det snarare handlar om en förhoppning att nu, denna gång, kommer de hålla vad de lovat och göra det bättre för oss alla.

Det korta minnet spelar även politikerna i händerna. Efter valdagen blir löftesbrotten tydliga, i stället sker ofta en rivstart med de mer svårsmälta och kontroversiella åtgärderna. Sedan får tiden gå och folket lugna ned sig innan det är dags för valfläsket.

Minns hur det lät i valrörelsen för fyra år sedan och vad Tidöpartierna då lockade med. KD och SD lovade att sänka skatten för pensionärerna, men i stället började de med att sänka skatten för de förvärvsarbetande. De båda partierna gjorde i valrörelsen ett stort nummer av att direkt efter ett maktskifte sänka bensinpriset med fem kronor och dieselpriset med tio kronor. Det landade på en sänkning med 14 öre. Tidölaget lovade att ett elprisstöd skulle vara på plats för alla före vinterns kyla men det kom våren efter och då var hushållen i norra Sverige exkluderade.

På presskonferenser och i tv-rutan framträdde de politiska skådespelarna med bortförklaringar och nya utfästelser om att mer och bättre skulle komma senare.

Detta senare har vi upplevt i år. Riksdagspartiernas valstrategier handlar precis som för fyra år sedan om plånboksfrågor. Nu kryddade med mer populistiska utspel.

I april sänktes matmomsen, men det är endast en tillfällig sänkning som ska gälla i år och nästa år. I dagarna har hushållen fått några hundralappar extra till följd av ett nytt tillfälligt elstöd. Något högre i norra Sverige för att lugna dem som fortfarande minns sveket från 2023.

Sverigedemokraterna vill svalka ned känslorna med kall öl på Systembolaget och lovar i sin pågående reklamkampanj på trumpskt manér att göra Sverige till Sverige igen. Om det hade handlat om att säga upp DCA-avtalet och kasta ut amerikanska och andra kommande Nato- och EU-trupper från Sverige eller om det handlat om att Sverige skulle lämna EU hade parollen funkat och varit relevant. Nu handlar det istället om att apa efter Donald Trump och USA med nationalistiska och populistiska utspel. Kan man inte ge folket bröd i form av gratis öl kan man ju alltid försöka locka dem med kall sådan.

Den så kallade oppositionens motdrag handlar för sossarnas del om slopat karensavdrag och en arbetarpension, att kunna få lite extra före den verkliga pensionen. Från Vänsterpartiet lovas det pristak på matens basvaror och frysta hyror, medan Miljöpartiet satsar på elbilspremie och på kollektivtrafiken.

Visst kan flera av förslagen låta goda och några är ett steg i rätt riktning. Men de förändrar inte sakernas tillstånd och rättar inte till samhällets grundläggande problem, att klassklyftorna ökar och att välfärden försämras. Partiernas plånboksfrågor kommer ge lite nådepengar till hushållen. Det är för flera utsatta grupper välbehövliga pengar, men det är för lite och det sker på fel sätt. Nådepengarna är att se som mutpengar. Här får ni lite mer i plånboken så får vi i gengäld era röster.

Oavsett om det är Tidölaget eller den veka oppositionen som vinner höstens val kommer Sverige att fortsätta drivas i fel riktning. Miljardrullningen till militären kommer fortsätta och rustningsvansinnet bestå. Välfärden med vård, skola och omsorg kommer fortsätta ha ont om resurser och gå på knäna och uppslutningen bakom EU:s lagstadgade högerpolitik och deltagande i den imperialistiska utsugningen ifrågasätts inte av någon i riksdagen.

Karl Marx beskrev valen under kapitalismen som att ”en gång under loppet av några år avgöra vilken medlem av den härskande klassen som i parlamentet ska förtrampa och hålla nere folket”. Dessa ord är lika giltiga idag som när de skrevs för 150 år sedan.

Mutpengarna till väljarna är snabba, kortsiktiga plåster på djupa ekonomiska sår. Politikernas agerande ger för många intrycket av att systemet erbjuder dem något och på så sätt hålls missnöjet nere. Men minns de att finansminister Svantesson tidigare i år slagit fast att det inte finns något reformutrymme? Pengarna är slut.

Att rösta vart fjärde år förändrar inte samhällets ekonomiska maktstrukturer, det utmanar inte kapitalismen. Därför får inte arbetarklassen och andra utsugna grupper i samhället låta sig mutas av maktelitens kortsiktiga bröd och skådespel.

När riksdagspartierna, med sina strateger och reklammakare, vill köpa oss för en billig penning är vårt svar att vi är inte till salu. Vi låter oss inte mutas!

När riksdagspartierna tävlar om vilka nådepengar som ska lockas oss mest, borde väljarnas och arbetarklassens svar vara att det behövs en systemförändring. Kommunisternas alternativ är att systemförändringen måste vara att kasta bort kapitalismen och införa socialismen.

En sådan politisk diskussion finns i flera andra länder, varför skulle den då inte kunna föras i Sverige och i valrörelsen här? Vi kommunister tar i de val där vi kandiderar upp systemkritiken och vi reser tanken på ett annat sätt att organisera samhället. Vi låter oss inte mutas och vi tror inte att du låter dig göras det heller.