Politik kan ibland kännas abstrakt och avlägset. Framförallt när man har fullt upp med sitt. De senaste veckorna har gått åt till att ställa i ordning flickvännens lägenhet. Vi ska flytta ihop och det blir fint, men mycket jobb är det.
Jag står och spolar av trallen på balkongen, med ett öga på nyheterna. Ser raketer på natthimlen mellan Israel och Iran. De är vackra. Visste man inte bättre kunde man tro att de var eldflugor.
Med allt att stå i höll jag också på att glömma den här krönikan. Jag hade skjutit på det, lite skrivkramp, lite mycket annat. Tänkte att jag har tid på söndag.
Söndag kväll sms:ar morsan, ”pappa ska opereras”.
När sånt händer stannar allt upp. Det är ingen nyhet, men när man står där är oron allt som finns i huvudet.
Farsan har klarat sig bra verkar det som, efter omständigheterna. Förstklassig vård på Karolinska, det kan man inte säga annat. Fantastisk personal, några av de främsta läkarna och den bästa tekniken.
Och jag tänker på alla som inte hade sån tur. Som har många mil till närmsta sjukhus. Som inte inte har råd med medicinerna nu när högkostnadsskyddet försämrats. Jag tänker på de som inte har några sjukhus kvar, för att de bombats till grus av den israeliska ockupationsmakten. Jag tänker på partikamraten vars sjuka mamma är kvar i Teheran. På dem vars föräldrar inte hade sådan tur i oturen att de var halvvägs in på röntgen när stroken small till.
Jo vi hade tur, och så hade vi förstås morsan som tjatade in farsan till sjukhuset. Men samtidigt kan man inte låta bli att tänka, varför dröjde det tills nu med nån åtgärd? Varför fick det gå då långt? Pappa har ju känt sig halvdan länge. Det var inte första gången morsan släpade in honom.
Polaren ringer och kollar läget. Han jobbar på akuten på SÖS och förstår, men beklagar sig också. Han och kollegorna får ta emot allt som fallit igenom i primärvården. ”Hur fan kunde de missa det här?” Jag tänker att svaret är kort och krasst. Pengar. Det finns för lite pengar. I vården i alla fall.
När man har fått behålla sin pappa en stund till, blir politiken väldigt konkret och nära.
Hur kan någon prioritera ner vården? Hur kan man skära ner på det som är viktigast av allt när det verkligen gäller? Det som måste, måste fungera? Hur kan någon prioritera ”valfrihet” eller skattesänkningar över det?
Och hur kan någon tillåtas beröva människor deras vård, deras mediciner? Hur kan man få spränga läkare och sjuksköterskor i småbitar?
Svaren på de frågorna är inte abstrakta eller avlägsna. Det förs en politik med kniven mot våra strupar. Med hårkorsen riktade mot små barn. Det är en politik som är fientlig mot själva livet.
Den politiken måste bort, de ansvariga måste bort. Vi har inget annat val. För att alla ska få behålla sina nära och kära så länge det går.
Snart är vi klara med lägenheten. Sedan ska det ju packas och flyttas också, men jag hinner nog bada lite ändå. Och göra politik. Man måste göra båda. Både kämpa för livet och leva det.
Vi ses i kampen, trevlig sommar! Och tack farsan för att du hänger med ett tag till.
