”Många här vill ha mer revolution” – Proletären möter Carolus Wimmer från Venezuelas kommunistiska parti

Vi träffas på Plaza Bolívar mitt i Caracas. Framför statyn med frihetshjälten Bolívar till häst, står flera stora blomsteruppsättningar. Carolus Wimmer, internationell sekreterare i Venezuelas kommunistiska parti (PCV), förklarar att högern just kastat ut allt som har med Simon Bolívar att göra från parlamentet. Det har retat upp folk som försvarar sin frihetshjälte.

Vi följer med till Carolus Wimmers tidigare parlamentskontor. Han var ordförande i Parlatino i Venezuela, det latinamerikanska parlamentet med säte i Panama. Nu när högern har installerat sig i Venezuelas parlament ska de välja nya delegater till Parlatino. Kontoret är fortfarande tomt och vi slår oss ned.

– Vi har en svår politisk situation, men det är inget nytt. I 200 år har USA dominerat. Allt sedan Monroedoktrinen 1823 har USA sett det som sin rätt och skyldighet att leverera ”demokrati” till Latinamerika. Allt vatten – floder, kanaler och sjöar – måste kontrolleras, och företag från USA och det ”amerikanska folkets intressen” försvaras. Därför måste USA kontrollera, ta bort och ersätta olydiga regeringar, förklarade president Roosevelt för hundra år sedan. Nyligen konstaterade en kommission i senaten att det största hotet mot USA:s säkerhet inte är terrorismen utan nationalstaterna. Det är USA:s politik och filosofi, säger Carolus Wimmer inledningsvis.

– Mot USA:s dominans har det kubanska folket kämpat väl och länge, trots stora svårigheter. Det venezuelanska folket började sitt motstånd efter en bankkris på 1980-talet. Bankägare flydde landet med alla oljepengar och IMF kom och lade upp politiken för regeringen. Då gick folket ut på gatorna och protesterade mot den nyliberala politiken. Oorganiserat och spontant, upproret slogs brutalt ned.
 
Upproret och den efterföljande massakern, som Carolus Wimmer berättar om, går under namnet Caracazo och inträffade 1989. En av dem som reagerade mot både fattigdomen och våldet mot folket var Hugo Chávez. 1992 försökte han ta makten med en grupp militärer och vänsterorganisationer men misslyckades. 1998 kom han tillbaka och vann presidentvalet.

Redan innan valet sade Madeleine Albright, USA:s dåvarande utrikesminister, att de inte kan acceptera Chávez som president.

– I sjutton år har USA fått stå ut med den ”bolivarianska revolutionen” och motarbetat den på alla vis och med ekonomiska, tekniska och vetenskapliga sanktioner. De venezuelanska kapitalisterna omorganiserade oppositionen men först i december 2015 lyckades de vinna parlamentsvalen. De är fortfarande veka, har ingen riktig ledare och är oeniga om det mesta förutom att krossa chavismen. Idag finns här rena fascistgrupper som studerat och tränats i USA, det är nytt. Vänstern har också gjort många misstag, det är viktigt att ta med.

• Vilka misstag menar du att vänstern gjort?
– Det största misstaget är att först Chávez och nu Maduro kallar vårt system för socialism när arbetare exploateras och kapitalister gynnas. De som tjänat mest på de här sjutton åren är bankägarna. Man kan inte göra revolution inom kapitalismen.

– Folk tänker att om det här är socialism, då vill vi inte ha det. Chávez var väldigt skicklig på att förklara för folk att revolutionen var på väg framåt, trots alla svårigheter. De hade förtroende för honom. Maduro har inte den förmågan.

• Hur ser kommunistpartiet på kampen i dagens Venezuela?
– PCV ser idag två huvudmotsättningar som vi samtidigt måste ta hänsyn till: imperialismen mot nationalstaten och kapitalet mot arbetarna. Vi anser att vi fortfarande kämpar för nationell frigörelse. Största faran är att USA invaderar och krossar vårt land som de gjort i Libyen. Den bolivarianska revolutionen är antiimperialistisk, den har gynnat och stötts av folket och kämpar för Latinamerikansk integration. Det är vår politik, kommunisterna måste stödja den, trots att PSUV, Chávez och Maduros socialistparti, både är småborgerligt och kommunistfientligt.

– Chavez sade 2006-2007 att han skulle eliminera kommunistpartiet och att vi skulle gå upp i PSUV. Vi var tvungna att kalla till två extra kongresser för att diskutera hur vi skulle hantera det. Då vi hade enats och kallade till presskonferens var världspressen samlad i PCV:s partihögkvarter. De försvann lika snabbt som de fick vårt svar att vi fortsätter att stödja Chávez men behåller vårt parti. Det blev inga nyheter av det. Men det var en svår diskussion inom partiet. Chávez var väldigt populär vid den här tiden.

• Vad har uppnåtts under den bolivarianska revolutionen?
– Fattigdomen har minskat, den extrema fattigdomen är borta. Utbildning och sjuk-vård har byggts ut för alla och är gratis. Demokratin har fördjupats. En miljon familjer har fått nya värdiga bostäder. Men vad vi vunnit mest på den här ”revolutionen”, är att det idag är hög politisk medvetenhet hos befolkningen. Det är viktigt för framtiden men också en fara.

• Hur kan politisk medvetenhet vara en fara?
– Med hög politisk medvetenhet accepterar folket inte vad som helst. Om politiker och fackföreningsledare fortsätter som tidigare utan att tillåta deltagande och majoritetsbeslut från folket, då vänder människor ryggen åt ”sina” ledare. Vilket de visade i parlamentsvalet 2015. De accepterar inte korruptionen och de privilegier som många ledande personer har.

– Faktum är att många venezuelaner idag vill ha mer revolution, men socialistpartiets ledning vill inte släppa fram arbetare och vanligt folk. De finns inte i regeringen idag. Det måste till en förändring. Maduro är den enda arbetaren i ledningen men han medlar mest mellan alla olika intressen inom PSUV.

• Hur ser kommunisterna på den närmsta framtiden?
– Det är väldigt svårt att se vad som kommer att hända inom det närmaste halvåret. Vi ser tre möjliga scenarier. Det första är att det med påverkan utifrån blir inbördeskrig. Det andra är att Maduro och PSUV börjar förhandla med högern och i detta pressade läge godkänner baklängesreformer. Kapitalet vill ta tillbaka allt som folket uppnått. Det tredje scenariot är att en riktig revolution genomförs.

– Vi kommunister är optimister. Trots alla köer och bristen på vardagsvaror, vilket drabbar varje venezuelansk familj, så röstade 5,6 miljoner på fortsatt vänsterstyre. Två miljoner av våra väljare röstade inte alls, i protest. Många av dem vill ha mer revolution. Kan vi hålla ihop den här gruppen och organisera dem är en riktig revolution möjlig.

Carolus Wimmer menar att utgångsläget är bra, men det är viktigt att inte regeringen Maduro gör för många misstag.

– Vi kommunister försöker organisera och samarbeta med arbetare, bönder och massrörelser. Här kan man prata politik med alla. Man kan prata om Marx, Lenin, Mao Tse Tung, Lumumba och Fidel. Chávez öppnade folks sinnen, och kvinnorna gavs rättigheter och en framskjuten roll i samhällsförändringarna. Idag är de i majoritet i avantgardet. Jag blir rörd då jag tänker på statskuppen mot Chavez 2002. Kvinnorna var de som först gav sig ut på gatorna för att försvara Chávez och den bolivarianska revolutionen medan de frustrerade männen satt kvar hemma i detta macholand.

• Hur ställer sig PCV till att sitta med i regeringen?
– Vi har hållit oss utanför regeringen hela tiden. Vi är ett litet parti och skulle ändå inte ha fått någon betydande ministerpost. Vi ville inte heller att Chávez regering skulle stämplas som kommunistisk om det så bara satt en från PCV där. Senare förstod vi att det inte är en revolutionär regering, inga arbetare sitter i den. Det finns revolutionärer men i stort är regeringen småborgerlig och borgerlig med radikal framtoning. De håller kapitalisterna om ryggen och vågar inte lita på arbetarna.

– Vi har länge föreslagit en ny lag om att bilda arbetarråd på arbetsplatserna med makt i företagsledningarna. I sju år har denna lag diskuterats i parlamentet utan att den antagits. Vi har också föreslagit nationalisering av bankerna utan att få gehör. Då oljepriset var 120 dollar per fat kunde man gynna både kapitalister och arbetare, nu då oljepriset är nere på 24 dollar och kostnaden för att få upp oljan är 20 dollar går det inte längre. Regeringen måste välja sida.

• Hur går det med den Latinamerikanska integrationen?
– Det har gått väldigt fort framåt tills nu. Men efter valförlusterna i Argentina och Venezuela måste samarbetet fördjupas. Det måste bli en integration mellan folken och inte bara mellan presidenter. Det blir lite svårare nu men samarbetet kommer att fortsätta.
 
Vi har blivit hungriga och går till ett lunchställe. Efter gott venezuelanskt kaffe går vi vidare till partihögkvarteret. Överallt stannas Carolus Wimmer av människor som har något att berätta eller bara vill heja. Han känner många.

Vi passerar en rad nybyggda höghus och Carolus berättar att de ingått i Misión Viviendas. Det är ett statligt bekostat projekt för att ge arbetare och mindre bemedlade tillgång till värdiga bostäder. På tre år har en miljon familjer fått nya moderna hem. Lägenheterna är fullt möblerade, till och med tv ingår. Alla är inte tacksamma utan kan klaga på för liten tv-skärm.

– Regeringen hade nog tänkt att det skulle generera tre-fyra miljoner säkra väljare, istället förlorade de valet. Men visst behövs det fler lägenheter, konstaterar Carolus Wimmer.

Vi passerar en stor muralmålning från ungkommunisterna. Strax intill ringlar sig en lång kö utanför en statlig butik med subventionerade varor. Folk hoppas på att få tag i vardagsvaror som de behöver eller som de själva kan sälja på gatan med förtjänst.

De privata producenterna för fortfarande ett ekonomiskt krig mot folket genom att hålla en del varor borta från marknaden. Som toapapper, tamponger, schampo, tvål, kaffe och vetemjöl.

Partihögkvarteret ligger i ett bostadsområde. Det påminner om Marx-Engelshuset i Göteborg. PCV:s hus har tre våningar med ett nedlagt tryckeri i källaren.

– Under diktaturtiden i Venezuela beslagtogs huset och källaren vattenfylldes för att alla ”hemliga gångar och vapenlager” skulle förstöras, skrattar Carolus.

Kommunisterna fick tillbaka det, men det kom en tid då de inte tyckte sig ha råd att använda hela huset. Stora delar hyrdes ut för kulturella ändamål. Nu har de beslutat sig för att ”återta” det och håller på och renoverar de lokaler som tidigare hyrts ut. Ett bibliotek iordningsställs på första våningen med böcker som legat nedpackade i åratal. Där finns ett kök, en möteslokal och en teatersalong.

En trappa upp finns den nyrenoverade möteslokalen där centralkommittén får plats och där även politbyrån håller sina möten. Den har 40-50 stolar runt ett långt bord. Ungkommunisterna har sina egna lokaler och partiet har ett presskonferensrum där de håller presskonferens varje måndag.

I början kom bara journalister från deras egen tidning, men nu dyker det upp ett antal andra reportrar varje vecka. De lägger upp materialet på sin hemsida så att alla kamrater kan hålla sig informerade.

Carolus Wimmer har ett eget litet kontor som internationell sekreterare och bredvid honom kommer en ansvarig för solidaritetsarbete att sitta. Just nu har han ouppackade lådor stående, de ska måla väggarna innan materialet plockas upp.

Vi tittar in hos tidningsredaktionen. De håller på att plocka iordning och har ännu inte fått över allt material. Tidningen heter Tribuna Popular och kommer ut var fjortonde dag.

– Det är en kamp att få ut den. Papper är väldigt dyrt, de är få på redaktionen och alla tidningar säljs från hand till hand av partiets organisationer. Den finns också på nätet. Men det är farligt att vara kommunist i Venezuela. Många kamrater har mist livet genom åren. Idag är det en risk att ha möten på kvällar. Det utförs politiska mord, senast för två dagar sedan mördades en viktig välkänd journalist i Caracas, säger Carolus Wimmer.

Han påpekar än en gång att den höga politiska medvetenheten i Venezuela gör det lätt att sälja tidningar men att de är för få. Därför bygger de partiet.

Ungkommunisterna ökar också men för långsamt i förhållande till det viktiga läge som råder. Ungdomar är svårare att nå idag. De har inte upplevt tiden före Chávez och tar mycket för givet. De är också mer isolerade då de sitter med sina mobiler och datorer istället för att träffas. De påverkas av all reklam som de utsätts för.

Men PCV har lyckats föryngra sin ledning och är idag ett relativt ungt parti i ett land med många ungdomar. Innan vi lämnar kommunisternas högkvarter och Carolus Wimmer ställer vi en sista fråga:

• Vad tycker du att vi i Sverige kan göra i solidaritet med kampen i Venezuela?
– Först och främst föra ut rätt information. Det finns så många lögner att slå hål på och det är alldeles för lätt att sprida dem genom media. Men vi kommunister måste också våga erkänna misstag och inte skönmåla. Tillsammans kan vi gå framåt, solidaritet måste vara ömsesidig, att både ge och ta. Solidariteten bör vara mer mellan folken och inte mellan presidenter.

– Vi i PCV stödjer Maduro och valsamarbetet Stora patriotiska polen, men inte till varje pris. Vi kritiserar PSUV varje gång de går emot arbetare och vanliga människor.
 
Dagen efter mötet med PCV är den 23 januari. Då firas folkets seger över diktaturen 1958. Vi går från arbetarstadsdelen 23 de Enero till Plaza Bolívar, där folk samlas för att lyssna på vicepresidenten. Många följer med i talet ord för ord. Då de inte håller med ropar de ut det högt, ofta med knutna nävar. Då de håller med ropas slagord och det applåderas.

Plötsligt är talaren inne på vad dagligvaror kostar och en stor del av publiken tappar intresset för talet och pratar istället upprört med varandra. Här stämmer inte talarens ord med verkligheten. En hel del lämnar mötet. Men det fylls på igen.

På kvällen håller PSUV sin Patriotiska kongress. Bara för inbjudna partimedlemmar. På något underligt sätt kommer även vi in på den tidigare militärförläggningen 4F. Här ligger Chávez begravd. Vi är kanske 1000-1500 personer där. Det är som ett stort mobiliseringsmöte för partikadern.

Maduro är den som pratar och han hälsar alla välkomna efter några inledningsanföranden av olika representanter. Han räknar upp intressegrupper efter varandra och berörda svarar med jubel och flaggviftningar. Då han kommer till arbetarna går han snabbt vidare till nästa grupp. Vi ser 5-10 personer jubla. Denna brist blir också tydlig då Maduro presenterar de personer som ska föra ut kongressens budskap till folket. Två av hundra ombud sägs representera arbetare.

En vecka senare meddelar Maduro att den nytillsatta korruptionsgruppen har arresterat de högsta cheferna inom de statliga butikskedjorna. De som skulle förse folket med billiga dagligvaror har lagt beslag på pengarna själva. Det lär vara fler som anhållits.

Venezuela är motsägelsefullt och samtidigt är allt möjligt. Det handlar om klasskamp. Eller som Carulos Wimmer uttrycker det:

– Om någon tror att klassamhället inte existerar längre är de välkomna till Venezuela. Här är allt klasskamp.

Marie Lundberg

Caracas, Venezuela