40 år sedan Tel al Zaatar – ”Löftet att berätta gav mig styrkan"

Det som hände, den där juninatten 1976, skulle förändra Eva Hammads liv för alltid. En granat, avfyrad av libanesisk kristen högermilis exploderade i familjens sovrum.

Hon arbetade som sjuksköterska i det palestinska flyktinglägret Tel al Zaatar, i de östra delarna av Libanons huvudstad Beirut. I fyra månader hade lägret varit belägrat av milisgrupper, några tränade i Israel, som stred mot den libanesiska vänsterfronten och mot den palestinska befrielserörelsen.

Eva Hammad förlorade sin dåvarande man och, fem veckor senare, det barn hon bar på. Hon skadades svårt i vänster ben och höger arm – som amputerades direkt.

Hon kom att bli en symbol för den växande Palestinasolidariteten. Sjuksköterskan från Sverige som rest ner till palestinierna för att på plats hjälpa till med sjukvård i lägret.

– Jag har aldrig gillat det här med att vara en symbol. Visst deltog jag i ett intensivt arbete för att informera om Palestinafrågan utifrån det jag hade varit med om. Men samtidigt kämpade jag för min egen psykiska överlevnad genom att prata om kriget.

Eva Hammad sitter mitt emot mig, med några svartvita bilder i handen. Ovanför hänger en vacker tavla av Göteborgskonstnären Kerstin Bergh. Den är en hyllning till Eva Hammad för styrkan i att ha överlevt kriget och inte ha tystats. Tavlan skapades under sommaren 1976 i samband med nyhetsflödet om lägret och Eva Hammad fick den senare av konstnären.

Hennes man Néstor kommer in med kaffe och bullar. Efter några regniga dagar skiner nu solen och får den grönskande balkongen att se ännu mer grönskande ut.

Vi befinner oss långt från flyktinglägret Tel al Zaatar både i tid och i rum. Men händelserna för 40 år sedan finns alltid med Eva Hammad. På gott och på ont. Hon kom levande ut ur helvetet, många andra blev kvar och tusentals mördades.

– Att sitta hemma med tankarna, minnena och vetskapen om hur det var där. Det hotade att spränga mig i bitar.

Hon berättar om engagemanget som tog henne runt hela Sverige, och Skandinavien, på föreläsningar och möten.

– Det stod så mycket i tidningarna. Om mig. Men min berättelse handlade om alla 25000 i Tel al Zaatar. Om deras liv och vardag.

Innan jag träffar Eva Hammad har jag bläddrat i gamla Proletären från sommaren 1976.

”Vi kan hjälpa våra kamrater i Libanon!”, ”Läget allvarligt för Tel al Zaatar”, ”Svensk kamrat svårt sårad”, lyder några av rubrikerna.

Sedan en lång intervju med Eva Hammad, eller Eva Ståhl som hon hette innan hon tog Hammad som efternamn för att hedra sin döda man Yousef. Trots att hon fortfarande låg i sjukhussängen berättade hon för Proletären om inbördeskriget i Libanon, om palestiniernas situation i flyktinglägren och om kampen – kampen för ett fritt Palestina.

40 år senare minns Eva stödet från vänner, släktingar och inte minst alla partikamrater i Kommunistiska Partiet, som då hette KFML(r), som hon var medlem i.
Men det som verkligen gav henne kraften var löftet om att berätta, att ge sig ut på föreläsningar och vittna om palestiniernas kamp.

– Kvinnorna i Tel al Zaatar gav mig kraften. De sa till mig: ”Du måste överleva, du måste berätta. Ingen tror på oss. Men de kommer att tro på dig.”

I de 40 år gamla intervjuerna är det en stark och bestämd Eva Hammad som uttalar sig, trots allt som hänt.

– Det är svårt att se bara till sitt eget öde när alla förlorade så mycket. Varje familj förlorade medlemmar. Det är så jag tänker mig att det är Gaza eller i de belägrade områdena i Syrien idag. Ingen kommer undan. Alla lider av hunger, törst, skräck och lukt av smuts, sår och död till ljudet av ödeläggelse. Barnen lider mest!

Eva Hammad kom till Tel al Zaatar hösten 1974, efter att socialistiska PFLP efterfrågat sjukvårdspersonal. Hon hade satt sig in i frågan under två år men först på plats kunde hon se och förstå hur det verkligen var att leva i ett flyktingläger. Eva påpekar att hon var en av all den vårdpersonal som, för palestinasolidaritetens skull, genom åren givit sig av för att arbeta i lägrens kliniker.

– Innan kriget var det lugnt i lägret, säger hon och beskriver stämningen som trevlig och välkomnande. Vi hade ett bra vardagsliv, men med låg materiell standard.

Våren 1975 bröt inbördeskriget ut. Hon berättar om bakgrunden.

Om flyktingströmmarna från Palestina, 1948 och 1967, och växande flyktingfientliga strömningar i Libanon. Om fattiga libanesiska landsändar och stadsdelar med en befolkning som krävde en mer rättvis fördelning av landets rikedomar.

Om konstitutionen som kolonialmakten Frankrike skapade, på 40-talet, som gjorde kristna maroniter till landets högsta makthavare. Stor rikedom hos några och svår fattigdom hos många libaneser och palestinier, oavsett religionstillhörighet.

I april 1975 körde en buss med unga palestinska killar från Tel al Zaatar tillbaka till lägret efter en begravning. Den blev stoppad av falangister i ett kristet område. Alla ombord mördades utom ett par småpojkar som följt med sina bröder. Barnen överlevde under döda kroppar. När det blev mörkt vandrade de blodiga och skräckslagna tillbaka hem.

Inbördeskriget var ett klasskrig. Många fattiga organiserade sig i libanesiska och palestinska vänsterorganisationer, många välbesuttna i högermiliser. Armén föll samman utifrån sekteristiska grunder och de fascistiska miliserna växte fram.

Det libanesiska parlamentariska systemet, som än idag fördelar maktpositioner utifrån religiös tillhörighet, gav konflikten en sekteristisk dimension.

I början av juni 1976 intervenerade Syrien, under president Hafez al-Assad, i kriget. Libanons vänsterstyrkor höll på att vinna mot högerns miliser. Assad ville förhindra en revolutionär utveckling och ville bevaka sina intressen i den allt mer invecklade konflikten.

I praktiken ställde sig Syrien på imperialismens och Israels sida. Med den syriska arméns stöd fortsatte högermilisernas belägring av flera palestinska flyktingläger.

– Det var ett libanesiskt krig. PFLP:s ledare George Habash uppmanade palestinierna att inte delta. Men krig föder krig, fortsätter Eva Hammar.

Många av palestinierna i Tel al Zaatar var organiserade i PLO. De olika organisationerna hade också väpnade grenar, även PFLP. Det så kallade Kairoavtalet gjorde det möjligt för palestinier att med vapen strida för att befria Palestina. De kunde därför göra motstånd när miliserna påbörjade sin belägring av lägret.

Eva Hammads arbetsuppgifter ändrades snabbt. Allmänsjukvård blev krigssjukvård.

– Under våren besköt de lägret av och till. De såg när palestinier samlade sig, sköt både gamla och barn. Vi fick in människor med svåra skador till kliniken, multipla splitterskador och öppna sår in till skelettet.

Det är svårt att föreställa sig. Hur klarar man egentligen att arbeta under sådana förhållanden? Eva Hammad svarar kortfattat.

– Man blir trött, jättetrött, och sliten.

Kliniken Eva Hammad arbetade på drevs av PFLP. I lägret fanns även andra kliniker. Störst var Palestinska Röda Halvmånens lilla sjukhus, inrymt i moskén.

I lägret jobbade ett par palestinska läkare, några libanesiska – och även utländska läkare och sköterskor kom dit periodvis. Under belägringen var det annorlunda, bara ett fåtal var kvar.

I arbetet ingick att utbilda palestinier i hygien, sårvård, förbandsläggning, akut livräddning, barnhälsovård och annan allmänsjukvård.

Eva Hammad beskriver en utbredd politisk medvetenhet i lägret och diskussionens vågor gick alltid höga i personalköket.

– Vi pratade hela tiden om det politiska läget där och runt om i världen. Under belägringen blev enigheten – att stå emot och överleva – vår gemensamma styrka.

De väpnade grupperna stod länge emot belägringen, men Syriens intåg i Libanon innebar att högermiliserna fick understöd. Attackerna intensifierades oerhört och vattenledningar och hus sköts systematiskt sönder under 53 heta sommardygn.

Vattentillgången i lägret reglerades utifrån, så hade det alltid varit. Belägringen gjorde att miliserna kunde reglera kranarna. När desperata människor samlades kring sönderskjutna vattenledningar när vattnet var på, blev de beskjutna. Situationen var desperat.

Så kom natten då granaten träffade Eva Hammads sovrum. Svårt skadad var Eva Hammad, liksom hundratals andra, nu helt beroende av hjälp med allt.

– Tack vare snabbt omhändertagande från de palestinska läkarna och sedan min mans kusin, Nofa, som bestämde sig för att vara vid min sida, så överlevde jag.

Minnena från den natten och månaderna därefter är svåra och Eva Hammad blir märkbart tagen. Vi bestämmer oss för att ta en paus i intervjun.

Den 5 augusti evakuerades Eva Hammad, med Internationella Röda Korsets hjälp, ur Tel al Zaatar. 400 andra skadade kom ut på samma sätt, under tre dagars eld upphör. Sista ekipagen av lastbilsflak besköts och evakueringen måste avbrytas. Kriget tog ny fart och sju dagar senare, den 12 augusti, föll lägret i milisernas händer.

”Tel al Zaatar har fallit men kampen fortsätter”, läser jag i Proletären nr 34, 1976. Tel al Zaatar inte bara föll, utan utplånades, jämnades med marken av bulldozers. Tusentals palestinier mördades och de överlevande tog sig till andra flyktingläger. Många bor kvar än idag, andra har tagit sig utomlands.

När vi sätter oss ner igen för att fortsätta intervjun frågar jag om hur det har varit att bära med sig det som hände.

– Det är som det är. Det har präglat mitt liv och mig själv. Det är svårt att sätta ord på, ifall det har varit lätt eller svårt när perspektivet är att veta hur det gick för så många andra.

Hon återkommer till det svåra i att lämna sina vänner och kamrater kvar och till vetskapen om att många palestinier har fått uppleva krig likt det i Tel al Zaatar, om och om igen. Israels invasion 1982, massakern i Sabra och Shatila, belägringen och bombningarna av Gaza gång på gång, anfallen mot Jenin flyktingläger och striderna i Yarmouk flyktingläger i Syrien.

– Jag har kunnat komma tillbaka till Sverige, till ett nytt liv, och jag har kunnat jobba. Kunnat berätta.

Och Eva Hammad har berättat för massor av människor under alla år som gått, på föreläsningar och mötesturnéer. Ändå finns där saknaden av att inte kunna dela vardagen och minnena från Tel al Zaatar och hon håller fast vid sitt kontaktnät av palestinska släktingar och vänner. Reser ibland för att träffa dem.

Eva Hammad jobbade länge som skolsköterska, för nyanlända, på Angeredsgymnasiet i Göteborg. Hennes egna erfarenheter och kunskaper från Tel al Zaatar har varit mycket viktiga.

Under alla år har hon fortsatt att vara engagerad i Palestinafrågan, bland annat genom Palestinagrupperna. Hon håller fortfarande föredrag om Palestina och Tel al Zaatar, senast på Kommunistiska Partiets sommarläger i Lysestrand.

På många sätt är situationen i Palestina värre nu än 1976.

– Israel har världens fjärde största armé, de bygger en mur och vidgar sina illegala bosättningar på Västbanken. De fängslar människor, även barn, och driver dem från sin jord, förstör hem och odlingar och tar land. I Gaza har Israel kontroll utifrån och hindrar en normal utveckling av denna palestinska landsända där nära två miljoner palestinier bor.

Det är en dyster bild Eva Hammad målar upp.

– Och sedan kriget i Syrien…

Trots att 135 länder har erkänt Palestina händer inget. Inget krav på att Israel måste upphöra med sin apartheidpolitik. Men samtidigt har Palestinarörelsen och solidariteten växt sig allt större.

– Det har skett en jättestor förändring. Kunskapen är mer spridd och ett stort antal organisationer och grupper arbetar med Palestinafrågan.

Ett exempel är bojkottrörelsen, eller BDS-rörelsen som den heter internationellt. På bara några år har det i Palestina grundade kravet på sanktioner, bojkott av israeliska varor och investeringar, vunnit stort genomslag i världen.

– BDS-rörelsen har ställt Israel inför så stora problem att de utsett en antibojkottminister. Därför är det livsviktigt att fortsätta arbeta med bojkottfrågan och på det sättet dra med folk i gräsrotsarbetet. Vi måste prata med butiker, visa att Israel är en apartheidstat vars varor man inte ska handla med.

Palestinarörelsen måste också sätta press på den svenska regeringen.

– Ta tag i politikerna på lokal nivå. Vad ska följa upp erkännandet av Palestina? Varför hörs inget från regeringen?

Vi pratar om faran med att situationen i Palestina glöms bort när allt fler grannländer dras in i blodiga konflikter och krig. Därmed kommer vi in på de regionala konflikterna, som inte går att separera helt från Palestinakonflikten. Eva Hammad påpekar att ett land spelar en oerhört destruktiv roll i sammanhanget.

– Saudiarabien, västvärldens allierade, går skadefritt genom alltihop.

Västvärlden, och Israel, har tillsammans med Saudiarabien utvecklingen i sin hand.

– Människorna i Libanon är rädda för en utveckling som i Syrien, att landet ska förstöras. Och det är väl mycket möjligt att imperialisterna ritar om hela kartan för att rädda Israel.

Länder som tidigare var stabila, och åtminstone i viss mån stod på palestiniernas sida, är idag sönderslagna. Mitt i eländet växer rörelser som Islamiska staten fram. Imperialismen bär en stor del av skulden till den utvecklingen, menar Eva Hammar.

– De har skapat IS genom att skapa ett sanslöst elände.

Vi fortsätter att diskutera hur det kunde bli som det blev. Hur sekulära och socialistiska rörelser kunde förlora mark till religiösa extremister.

Eva Hammad menar att religionens betydelse ökade efter att socialismen misslyckats med att erbjuda ett trovärdigt alternativ, inte minst efter Sovjetunionens fall 1991. Religionen gav människor nytt hopp och skapade ett nytt socialt system.

Men religionen gav inte bara tröst och hopp, utan också underkastelse och terrorvälde när IS växte fram.

Det sanslösa eländet kommer att leda till mer elände. Krig föder krig. Vi pratar om att Palestinafrågan ibland beskrivs som en nyckel för konflikterna i hela Mellanöstern. Eva Hammad varnar för att imperialismen, genom sin politik i Mellanöstern, är på väg att förstöra möjligheten för nyckeln att passa in i nyckelhålet. Västmakterna måste börja ställa krav på Israel.

– Israel måste tvingas till oerhörda eftergifter. De måste ut ur ockuperade områden och backa från kravet att vara en judisk nation. Samtidigt måste palestinierna dra upp en strategi för en framtida demokratisk stat.

Slutmålet måste vara att åter en gång kunna leva sida vid sida, en gemensam sekulär stat för både judar, muslimer och kristna. Det är ett mål som kan kännas avlägset idag, men som den socialistiska motståndsrörelsen i Palestina slagits för hela tiden.

För att nå målet krävs en palestinsk mångsidig och medveten kamp, ett motstånd. Men det behövs också en stark solidaritetsrörelse, och inte minst en bojkottrörelse.

Eva Hammad menar att en palestinsk befrielserörelse måste blanda olika sorters aktioner och metoder men tvekar inte på frågan om hur hon ser på palestiniernas rätt till väpnat motstånd.

– Palestinierna kan inte vara pacifister, säger hon bestämt. Men man kan heller inte leva på minnen av den gamla befrielserörelsen. Det viktigaste är att palestinierna själva är huvudpersonerna i sin kamp och själva väljer sina vägar.

Tiden har gått och kaffet svalnat. Vi kollar på några av de svartvita bilderna som legat på bordet under intervjun. En av bilderna visar en ung kvinna i en sjukhussäng. Nästa bild en ung kvinna i en talarstol.

Bilderna visar en människa som vägrade låta sig besegras, trots att läget var allvarligt. Den styrkan, inser jag, delar Eva Hammad med sina palestinska kamrater.