Min mexikanska historia – del 2
Pojken med vågen
Varje morgon kom den lille pojken med sin våg till gallerian vid torget
i San Cristobal de las Casas. Vågen han släpade på var nästan lika stor
som han själv.
Samma ritual varje morgon. Han ställde ner vågen och satte sig på huk
bakom den. Tyst hela dagen hoppades han att någon vuxen skulle låta sig
vägas och ge honom något att leva av. Sent varje kväll när vi ätit vår
sista måltid såg vi honom med trötta steg gå därifrån med sin våg. Jag
tyckte mig känna igen pojken. Jag hade sett någon som liknade honom på
varje torg, i varje gathörn, i varje stad vi besökt i Mexiko. Överallt
för att väga de vuxna.
Inte alltid med vågen. Ibland bara genom att sträcka fram handen.
– En peso, señor. En peso
*
I San Cristobal de las Casas förberedde man valet denna morgon. Pojken
med vågen var redan på plats när funktionärerna ställde fram stolar och
bord där de skulle sitta och bocka av när plikttrogna och
förhoppningsfulla medborgare skulle lägga sin röst på sin kandidat. Nu
skulle avgöras vem som skulle efterträda Fox som president.
Senaste halvseklet har så gott som alla Mexikos presidenter varit
skurkar som mest sett till att berika sig själva. Den värste,
PRI-presidenten, Salinas stoppade miljarder i egen ficka innan han
tvingades bort från den politiska scenen. Den senaste presidenten Fox
från PAN som nu avlösts av Calderon drabbade folket hårt genom sitt
samarbete med USA.
Men låt oss inte gå händelserna i förväg.
I San Cristobal, denna morgon, var Obradors anhängare segervissa när de
köade för att lägga sin röst. Opinionsmätningarna visade på klar fördel
Obrador.
I San Cristobal de las Casas förberedde man valet denna morgon. Pojken
med vågen var redan på plats när funktionärerna ställde fram stolar och
bord där de skulle sitta och bocka av när plikttrogna och
förhoppningsfulla medborgare skulle lägga sin röst på sin kandidat. Nu
skulle avgöras vem som skulle efterträda Fox som president.
Senaste halvseklet har så gott som alla Mexikos presidenter varit
skurkar som mest sett till att berika sig själva. Den värste,
PRI-presidenten, Salinas stoppade miljarder i egen ficka innan han
tvingades bort från den politiska scenen. Den senaste presidenten Fox
från PAN som nu avlösts av Calderon drabbade folket hårt genom sitt
samarbete med USA.
Men låt oss inte gå händelserna i förväg.
I San Cristobal, denna morgon, var Obradors anhängare segervissa när de
köade för att lägga sin röst. Opinionsmätningarna visade på klar fördel
Obrador.
*
Även Alfonso, från Mexico city och som valarbetat för Obrador, väntade
på sin tur. När jag träffade honom efteråt berättade han att han att
han var ingenjör och tidigare arbetat i Sverige och väl kände till mitt
land.
– Är du säker på att ni vinner, frågade jag
– Absolut, svarade han. Allt tyder på det.
– Men man varnar för valfusk, försökte jag.
– Mexiko är inte så korrupt som vänstern och zapatisterna påstår, svarade Alfonso.
Men han varnade också för att om inte klassklyftorna minskar, vilket
Obrador minsann skulle se till, så kan allt ta en ände med
förskräckelse.
Jag påminde honom om att för mindre än tio år sedan hade zapatisterna
under ledning av subcomandante Marcos intagit San Cristobal. Men
Alfonso avfärdade det hela som en operettkupp.
– Sånt händer i Mexiko, men det har ingen framtid. Obrador kommer att visa vägen. Om det var han övertygad.
Men när jag träffade honom nästa dag var han nedslagen.
Calderon hade vunnit valet och luften surrade av rykten om valfusk.
Nu var inte längre någon tvekan om saken. Calderon hade fuskat till sig
segern och Alfonso kunde intyga att Calderon var precis så korrupt som
ryktet skvallrade. Alfonso verkade tyngd av den uppkomna situationen.
Jag klappade honom medlidsamt på axeln och pekade på pojken med vågen
tvärs över gatan och undrade om han inte skulle gå och väga sig.
Tre veckor senare träffade jag Alfonso utanför kulturpalatset i Mexico
City. Verkligheten hade hunnit ikapp honom. Han och en miljon anhängare
till Obrador demonstrerade.
– Calderon är en skurk. Fusket är uppenbart. Han får inte bli president, sa Alfonso.
Nå, Alfonso får ursäkta men jag tror varken Obrador eller Calderon
kommer att avgöra Mexikos framtid. Kanske inte ens subcomandante
Marcos. Jag tror mest på pojken med vågen.
Även Alfonso, från Mexico city och som valarbetat för Obrador, väntade
på sin tur. När jag träffade honom efteråt berättade han att han att
han var ingenjör och tidigare arbetat i Sverige och väl kände till mitt
land.
– Är du säker på att ni vinner, frågade jag
– Absolut, svarade han. Allt tyder på det.
– Men man varnar för valfusk, försökte jag.
– Mexiko är inte så korrupt som vänstern och zapatisterna påstår, svarade Alfonso.
Men han varnade också för att om inte klassklyftorna minskar, vilket
Obrador minsann skulle se till, så kan allt ta en ände med
förskräckelse.
Jag påminde honom om att för mindre än tio år sedan hade zapatisterna
under ledning av subcomandante Marcos intagit San Cristobal. Men
Alfonso avfärdade det hela som en operettkupp.
– Sånt händer i Mexiko, men det har ingen framtid. Obrador kommer att visa vägen. Om det var han övertygad.
Men när jag träffade honom nästa dag var han nedslagen.
Calderon hade vunnit valet och luften surrade av rykten om valfusk.
Nu var inte längre någon tvekan om saken. Calderon hade fuskat till sig
segern och Alfonso kunde intyga att Calderon var precis så korrupt som
ryktet skvallrade. Alfonso verkade tyngd av den uppkomna situationen.
Jag klappade honom medlidsamt på axeln och pekade på pojken med vågen
tvärs över gatan och undrade om han inte skulle gå och väga sig.
Tre veckor senare träffade jag Alfonso utanför kulturpalatset i Mexico
City. Verkligheten hade hunnit ikapp honom. Han och en miljon anhängare
till Obrador demonstrerade.
– Calderon är en skurk. Fusket är uppenbart. Han får inte bli president, sa Alfonso.
Nå, Alfonso får ursäkta men jag tror varken Obrador eller Calderon
kommer att avgöra Mexikos framtid. Kanske inte ens subcomandante
Marcos. Jag tror mest på pojken med vågen.
*
Men låt mig bara för ett ögonblick få blicka tillbaka. För detta har
med saken att göra och om detta handlar inte bara Mexikos framtid utan
hela Latinamerikas, den tredje världens, ja allas vår framtid. Det
låter pretentiöst men jag tror faktiskt det.
För tre år sedan besökte jag Guatemala. Jag åkte med min vän Rustan som
var ansvarig i styrelsen för en stiftelse som har till uppgift att
ekonomiskt stödja olika projekt för fattiga mayas i framförallt
Guatemala.
Rustans uppgift var att starta projekt och se till att pengarna kom
till nytta på bästa sätt. Att Rustan och hans medarbetare runt om i
Guatemala gör ett gott jobb kan jag intyga. Liksom att det är mycket
uppskattat av de mayas som får ta del av det. Att det inte räcker är en
annan sak och Rustan var väl medveten om att det behövs politiska
förändringar. Först på dagordningen en jordreform Om det var vi överens.
Under vår resa kors och tvärs genom Guatemala träffade jag många självuppoffrande människor som gjorde storartade insatser.
Av de projekt jag tog del av gjorde besöket på fincan i El Rodeo störst
intryck. Här hade man byggt en skola. En skola för de fattiga
lantarbetarnas barn.
Aldrig någonstans hade jag träffat barn som så älskade sin skola som
barnen i El Rodeo. Den var inte stor men där fanns bänkar, en
griffeltavla, kritor, papper, pennor och färger. Och så två unga
lärare. Skolan hade byggts i strid mot jordägarens vilja. Allt de ville
verkade förorsaka strid med jordägaren. Hör bara:
Det tog två års kamp för att de skulle få bygga ett dass, som bara var
ett hål i marken omgärdat av korrugerad plåt som man fäst vid några
pålar. Allt för att slippa förrätta sina behov bland giftiga ormar på
majsfältet. Jordägaren var precis så civiliserat gniden och grym som
alla andra som en gång tvingat dem till att stödja gerillan som nu var
avväpnad.
Jo, det rådde fred i Guatemala nu. Efter ett många gånger grymt krig
hade Oscar Arrias, Costa Ricas dåvarande president, medlat en fred som
gett honom Nobels fredspris. Men freden hade ett annat pris.
Detta var priset de fattiga på El Rodeo fick betala; en avväpnad
gerilla och ett hål i marken där de kunde sitta i fred för giftiga
ormar och en jordägare, nu med en egen privatarmé och som helst såg att
hans lantarbetare svalde skiten så han slapp att betala dem en endaste
peso.
Inget nobelpris i världen kunde dölja att de fattiga i Guatemala nu var lika fattiga som någonsin tidigare. Och lika maktlösa.
Och så ville naturligtvis den handfull rika som ännu styr Guatemala att
det skulle förbli. Jordägaren i El Rodeo var inget undantag.
Men låt mig bara för ett ögonblick få blicka tillbaka. För detta har
med saken att göra och om detta handlar inte bara Mexikos framtid utan
hela Latinamerikas, den tredje världens, ja allas vår framtid. Det
låter pretentiöst men jag tror faktiskt det.
För tre år sedan besökte jag Guatemala. Jag åkte med min vän Rustan som
var ansvarig i styrelsen för en stiftelse som har till uppgift att
ekonomiskt stödja olika projekt för fattiga mayas i framförallt
Guatemala.
Rustans uppgift var att starta projekt och se till att pengarna kom
till nytta på bästa sätt. Att Rustan och hans medarbetare runt om i
Guatemala gör ett gott jobb kan jag intyga. Liksom att det är mycket
uppskattat av de mayas som får ta del av det. Att det inte räcker är en
annan sak och Rustan var väl medveten om att det behövs politiska
förändringar. Först på dagordningen en jordreform Om det var vi överens.
Under vår resa kors och tvärs genom Guatemala träffade jag många självuppoffrande människor som gjorde storartade insatser.
Av de projekt jag tog del av gjorde besöket på fincan i El Rodeo störst
intryck. Här hade man byggt en skola. En skola för de fattiga
lantarbetarnas barn.
Aldrig någonstans hade jag träffat barn som så älskade sin skola som
barnen i El Rodeo. Den var inte stor men där fanns bänkar, en
griffeltavla, kritor, papper, pennor och färger. Och så två unga
lärare. Skolan hade byggts i strid mot jordägarens vilja. Allt de ville
verkade förorsaka strid med jordägaren. Hör bara:
Det tog två års kamp för att de skulle få bygga ett dass, som bara var
ett hål i marken omgärdat av korrugerad plåt som man fäst vid några
pålar. Allt för att slippa förrätta sina behov bland giftiga ormar på
majsfältet. Jordägaren var precis så civiliserat gniden och grym som
alla andra som en gång tvingat dem till att stödja gerillan som nu var
avväpnad.
Jo, det rådde fred i Guatemala nu. Efter ett många gånger grymt krig
hade Oscar Arrias, Costa Ricas dåvarande president, medlat en fred som
gett honom Nobels fredspris. Men freden hade ett annat pris.
Detta var priset de fattiga på El Rodeo fick betala; en avväpnad
gerilla och ett hål i marken där de kunde sitta i fred för giftiga
ormar och en jordägare, nu med en egen privatarmé och som helst såg att
hans lantarbetare svalde skiten så han slapp att betala dem en endaste
peso.
Inget nobelpris i världen kunde dölja att de fattiga i Guatemala nu var lika fattiga som någonsin tidigare. Och lika maktlösa.
Och så ville naturligtvis den handfull rika som ännu styr Guatemala att
det skulle förbli. Jordägaren i El Rodeo var inget undantag.
*
Desto gladare var barnen i El Rodeo för sin skola. Där fick de nu lära
sig att räkna och att läsa. Lära sig hur stort Guatemala var, hur många
de var. Och dividera invånarantalet med landets areal och så se hur
mycket land var och en borde ha i rättvisans namn. Och så ifrågasätta
de jordägare som nu ägde allt och tvingade dem till ett liv i fattigdom.
Tacka för att jordägaren fruktade de fattigas skola.
Lärarna i skolan var unga volontärer. En ung man och en ung kvinna från Guatemala city.
En pensionerad läkare kom oavlönad upp och undersökte invånarna i byn
regelbundet. Man hjälpte folket i fincan i den lilla byn att skilja det
rena vattnet från det smutsiga och gav dem spisar med rökgångar så att
de skulle slippa röken i sina inpyrda pörten.
Här fick nu pojken med vågen lära sig läsa och skriva och räkna. Här
fick han omsorg och uppmärksamhet. Och ett glas mjölk som i hans små
händer växte och som jag såg honom skickligt balansera utan att spilla
en enda droppe över stock och sten hem till sina bröder och systrar för
att solidariskt dela med dem.
Desto gladare var barnen i El Rodeo för sin skola. Där fick de nu lära
sig att räkna och att läsa. Lära sig hur stort Guatemala var, hur många
de var. Och dividera invånarantalet med landets areal och så se hur
mycket land var och en borde ha i rättvisans namn. Och så ifrågasätta
de jordägare som nu ägde allt och tvingade dem till ett liv i fattigdom.
Tacka för att jordägaren fruktade de fattigas skola.
Lärarna i skolan var unga volontärer. En ung man och en ung kvinna från Guatemala city.
En pensionerad läkare kom oavlönad upp och undersökte invånarna i byn
regelbundet. Man hjälpte folket i fincan i den lilla byn att skilja det
rena vattnet från det smutsiga och gav dem spisar med rökgångar så att
de skulle slippa röken i sina inpyrda pörten.
Här fick nu pojken med vågen lära sig läsa och skriva och räkna. Här
fick han omsorg och uppmärksamhet. Och ett glas mjölk som i hans små
händer växte och som jag såg honom skickligt balansera utan att spilla
en enda droppe över stock och sten hem till sina bröder och systrar för
att solidariskt dela med dem.
*
IOventic i Chiapas var byn befriad. Men bara fri i ett ofritt land.
Calderon hade blivit vald till ny president och sedan Marcos
organiserat motståndet i Chiapas så hade centralregimen ökat antalet
regementen i området. Hög beredskap var nödvändig i den befriade byn.
När vi kom hade man proklamerat ”alerta roja” – röd beredskap och de
beväpnade männen hade försvunnit in i skogen när vi kom.
Här såg jag inte pojken med vågen. Barnen dansade på skolgården när vi
kom och kvinnorna visade oss upp till några män som vaktade byn. Vi
blev vänligt bemötta och tilläts laga vår egen mat i vaktstugan. När vi
ätit och satt och talade med männen kom barn fram med frukter som vi
först trodde de vill sälja. Men när vi ville betala såg barnen
oförstående ut. Här bjöd barnen främlingarna på frukt. Tiggeriet var
historia. Här var rent och snyggt och husen målade med murala bilder på
mexikanskt vis.
Men i den befriade byn härskade nu en spänd väntan. Man visste att
centralregeringens soldater när som helst kunde slå till. Speciellt nu
när valet var över och demokratin lagts i malpåse till nästa gång.
IOventic i Chiapas var byn befriad. Men bara fri i ett ofritt land.
Calderon hade blivit vald till ny president och sedan Marcos
organiserat motståndet i Chiapas så hade centralregimen ökat antalet
regementen i området. Hög beredskap var nödvändig i den befriade byn.
När vi kom hade man proklamerat ”alerta roja” – röd beredskap och de
beväpnade männen hade försvunnit in i skogen när vi kom.
Här såg jag inte pojken med vågen. Barnen dansade på skolgården när vi
kom och kvinnorna visade oss upp till några män som vaktade byn. Vi
blev vänligt bemötta och tilläts laga vår egen mat i vaktstugan. När vi
ätit och satt och talade med männen kom barn fram med frukter som vi
först trodde de vill sälja. Men när vi ville betala såg barnen
oförstående ut. Här bjöd barnen främlingarna på frukt. Tiggeriet var
historia. Här var rent och snyggt och husen målade med murala bilder på
mexikanskt vis.
Men i den befriade byn härskade nu en spänd väntan. Man visste att
centralregeringens soldater när som helst kunde slå till. Speciellt nu
när valet var över och demokratin lagts i malpåse till nästa gång.
*
I Oaxaca skulle snart Calderon komma att visa hur ordningen skulle återställas.
När vi besökte Oaxaca i juli 2006, var staden ockuperad av folket. Man
hade intagit gatorna och torget i centrum för att tvinga den
samvetslöse guvernören Ruiz avgång. En lärarstrejk för högre lön hade
utvecklats till en politisk strid när soldaterna angripit en
demonstration och skjutit mot deltagarna, arresterat och misshandlat
lärare och fackliga aktivister och mördat en ung man när man
hänsynslöst och framför internationella journalisters kameror slog ned
en demonstration.
Hela delstaten var nu indragen i kampen. Flera miljoner krävde Ruiz
avgång. Det rådde en nervös väntan i Oaxaca. När jag intervjuade några
i ledningen för kampen trodde de att centralregimen avvaktade
valresultatet och förhoppningsvis skulle den om Obrador vann valet gå
med på lärarnas ekonomiska krav och kanske till och med offra
guvernören.
Nu vann inte Obrador och Calderon har gett guvernören fria händer att slå till mot folket i Oaxaca. Och som han har hämnats.
Besinningslöst har soldaterna rensat gatorna i Oaxaca. Folk har
misshandlats och mördats. Men trots att det bland de mördade finns en
amerikansk journalist så har det i stort sett rått tystnad i de stora
medierna om händelserna i Oaxaca. Som ett slags tyst samförstånd.
I Oaxaca liksom Chiapas bor de fattigaste i de rikaste områdena av
Mexiko. De som strejkade i Oaxaca var de fattiga barnens lärare. De som
skall lära pojken med vågen att läsa och kanske ge en framtid.
Den nye presidenten Calderon och hans guvernör i Oaxaca har visat vilken ordning som nu härskar i Mexiko.
I Oaxaca skulle snart Calderon komma att visa hur ordningen skulle återställas.
När vi besökte Oaxaca i juli 2006, var staden ockuperad av folket. Man
hade intagit gatorna och torget i centrum för att tvinga den
samvetslöse guvernören Ruiz avgång. En lärarstrejk för högre lön hade
utvecklats till en politisk strid när soldaterna angripit en
demonstration och skjutit mot deltagarna, arresterat och misshandlat
lärare och fackliga aktivister och mördat en ung man när man
hänsynslöst och framför internationella journalisters kameror slog ned
en demonstration.
Hela delstaten var nu indragen i kampen. Flera miljoner krävde Ruiz
avgång. Det rådde en nervös väntan i Oaxaca. När jag intervjuade några
i ledningen för kampen trodde de att centralregimen avvaktade
valresultatet och förhoppningsvis skulle den om Obrador vann valet gå
med på lärarnas ekonomiska krav och kanske till och med offra
guvernören.
Nu vann inte Obrador och Calderon har gett guvernören fria händer att slå till mot folket i Oaxaca. Och som han har hämnats.
Besinningslöst har soldaterna rensat gatorna i Oaxaca. Folk har
misshandlats och mördats. Men trots att det bland de mördade finns en
amerikansk journalist så har det i stort sett rått tystnad i de stora
medierna om händelserna i Oaxaca. Som ett slags tyst samförstånd.
I Oaxaca liksom Chiapas bor de fattigaste i de rikaste områdena av
Mexiko. De som strejkade i Oaxaca var de fattiga barnens lärare. De som
skall lära pojken med vågen att läsa och kanske ge en framtid.
Den nye presidenten Calderon och hans guvernör i Oaxaca har visat vilken ordning som nu härskar i Mexiko.
*
Det är kväll i Mexico City. Mörkret har fallit. Efter två veckor i
staden svider våra ögon av luftföroreningarna. Vi är på väg till en
utkant av staden. Tror jag, ty man kan inte så noga veta vad som är
utkant i Mexico City. Staden sägs vara världens största. Mellan 25-30
miljoner bor där men den växer oupphörligen. Bara kärnan är vad vi
menar med stad. Tillsammans är Mexico City mera ett tätortskonglumerat.
Ytterområdena är mest traditionella kåkstäder där de fattiga och
egendomslösa slagit sig ner och själva byggt sina hem, stulit el från
närmaste stolpe och sköter sig själva.
På mindre än ett halvsekel har Mexikos demografi vänts upp och ned.
Förr bodde 70 procent av folket på landsbygden och 30 procent i städer.
Nu är det tvärtom och en fjärdedel av Mexikos befolkning bor i det vi
kallar Mexico City och befolkningen är ung – ca fyrtio procent är under
femton år.
Vi är på väg till ett solidaritetsmöte för lärarna i Oaxaca. Det ryktas
att subcomandante Marcos ska dyka upp på mötet. Vi måste passera en
marknad där kommersen är i full gång och tusentals trängs för att
handla. Till slut når vi fram. Vi är i god tid och bara ett fåtal
funktionärer och deltagare har ännu samlats. Till slut har lokalen
fyllts med ett par hundra deltagare. Skickliga artister uppträder och
lärare och fackföreningsfolk vittnar om händelserna i Oaxaca.
Efter ett tag anländer Marcos med två unga män som ett slags livvakter.
Han slår sig ner på första raden och röker oupphörligen sin pipa i två
timmar innan han tar till orda. Lågmält läser han innantill en mycket
vacker text om vad lärarna måste lära barnen och barnen lära sig.
Lärarna lyssnar men pojken med vågen är upptagen på annat håll denna kväll.
Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt vem Marcos är. Hans identitet lär
nu vara känd och han skriver vackert och har vunnit mångas hjärta inte
bara i Chiapas. Men i resten Mexiko är han ännu ganska isolerad vad jag
förstått.
Kampen i Chiapas och i Oaxaca är naturligtvis viktig men den som ska
vinna Mexiko åt framtiden måste också slå rot i det unga Mexikos
kåkstäder.
Vinna det unga Mexikos hjärta.
Vem det blir som gör det vet vi ännu inte. Kanske föds han eller hon
just nu i en smutsig säng i ett fattigt hem i utkanterna av Mexico City.
Jag ville ställa frågor till Marcos denna kväll men han hade inte tid.
Reuters och AP väntade och vilka frågor de ställde vet jag inte. Inte
ens om de publicerat några svar.
Nå, ett signerat kort fick jag i alla fall av honom och hans ögon, som
var allt jag såg, förutom hans finlemmade händer, var mörka och snälla.
ROGER GROSS
Proletären 1-2, 2007
Det är kväll i Mexico City. Mörkret har fallit. Efter två veckor i
staden svider våra ögon av luftföroreningarna. Vi är på väg till en
utkant av staden. Tror jag, ty man kan inte så noga veta vad som är
utkant i Mexico City. Staden sägs vara världens största. Mellan 25-30
miljoner bor där men den växer oupphörligen. Bara kärnan är vad vi
menar med stad. Tillsammans är Mexico City mera ett tätortskonglumerat.
Ytterområdena är mest traditionella kåkstäder där de fattiga och
egendomslösa slagit sig ner och själva byggt sina hem, stulit el från
närmaste stolpe och sköter sig själva.
På mindre än ett halvsekel har Mexikos demografi vänts upp och ned.
Förr bodde 70 procent av folket på landsbygden och 30 procent i städer.
Nu är det tvärtom och en fjärdedel av Mexikos befolkning bor i det vi
kallar Mexico City och befolkningen är ung – ca fyrtio procent är under
femton år.
Vi är på väg till ett solidaritetsmöte för lärarna i Oaxaca. Det ryktas
att subcomandante Marcos ska dyka upp på mötet. Vi måste passera en
marknad där kommersen är i full gång och tusentals trängs för att
handla. Till slut når vi fram. Vi är i god tid och bara ett fåtal
funktionärer och deltagare har ännu samlats. Till slut har lokalen
fyllts med ett par hundra deltagare. Skickliga artister uppträder och
lärare och fackföreningsfolk vittnar om händelserna i Oaxaca.
Efter ett tag anländer Marcos med två unga män som ett slags livvakter.
Han slår sig ner på första raden och röker oupphörligen sin pipa i två
timmar innan han tar till orda. Lågmält läser han innantill en mycket
vacker text om vad lärarna måste lära barnen och barnen lära sig.
Lärarna lyssnar men pojken med vågen är upptagen på annat håll denna kväll.
Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt vem Marcos är. Hans identitet lär
nu vara känd och han skriver vackert och har vunnit mångas hjärta inte
bara i Chiapas. Men i resten Mexiko är han ännu ganska isolerad vad jag
förstått.
Kampen i Chiapas och i Oaxaca är naturligtvis viktig men den som ska
vinna Mexiko åt framtiden måste också slå rot i det unga Mexikos
kåkstäder.
Vinna det unga Mexikos hjärta.
Vem det blir som gör det vet vi ännu inte. Kanske föds han eller hon
just nu i en smutsig säng i ett fattigt hem i utkanterna av Mexico City.
Jag ville ställa frågor till Marcos denna kväll men han hade inte tid.
Reuters och AP väntade och vilka frågor de ställde vet jag inte. Inte
ens om de publicerat några svar.
Nå, ett signerat kort fick jag i alla fall av honom och hans ögon, som
var allt jag såg, förutom hans finlemmade händer, var mörka och snälla.
ROGER GROSS
Proletären 1-2, 2007