Obama lovar "business as usual"
När detta skrivs är demokraternas partikonvent i Denver i full gång. På torsdagen utnämns Barack Obama formellt till det demokratiska partiets presidentkandidat med Joe Biden vid sin sida.
Valet av Biden som vicepresident kan tyckas självklart.
Dels vill Obama bredda sin väljarbas och vinna stöd inom exempelvis den vita manliga arbetarklassen, en av den svarte kandidatens svagaste fästen. För detta är Biden lämplig. Efter faderns konkurs flyttade familjen till ett arbetarområde och Biden tvingades arbeta på helgerna för att bidra till familjeförsörjningen. Hans band till fackföreningarna är starkt.
Dels handlar det om att Obama kritiserats för att vara alltför ung och politiskt oerfaren för att kunna hantera USA:s utrikespolitik. Med den rutinerade senatorn och ordföranden i senatens utrikesutskott vid sin sida hoppas presidentkandidaten slå undan benen på motståndarnas argument.
Att den inflytelserika och extremt Israelvänliga judiska lobbyn litar på Biden spelar också in. Trots ihärdiga försök att visa sin uppslutning bakom Israel har Obama bemötts med misstänksamhet.
Men väljarna är inte den enda målgruppen. Valet av vicepresident är en signal till de verkliga makthavarna i den imperialistiska supermakten om att Obamas främsta politiska slagord – ”förändring” – inte är mer än just ett slagord.
*
Den amerikanske progressive journalisten Alexander Cockburn konstaterar att Biden, sedan länge en etablerad del av makteliten i Washington, snarare är en symbol för allt som är oföränderligt och hopplöst i USA:s politiska system. Under sina 35 år som senator för Delawar har Biden aldrig svikit de banker och storföretag som är centrala i delstatens ekonomiska liv. Och inför krigen mot Afghanistan 2001 och Irak 2003 stod Biden bakom Bushadministrationen. Långt senare anslöt han sig till Obamas uppfattning: ”Irak var ett misstag, vi borde skicka mer trupp till Afghanistan istället.”
Valet av Biden är, skriver Cockburn, Obamas sätt att ”försäkra de osäkra väljarna men kanske mest av allt eliten att ingenting farligt eller ovanligt kommer att besvära ’business as usual’”. Det mesta kommer att förbli sig likt.
Måndag 1 september är det republikanernas tur att samlas till konvent för att utse McCain och hans ännu okände vice presidentkandidat. Därefter inleds kampanjen inför 2 november, då ungefär hälften av amerikanerna kommer att välja vem av den härskande klassens företrädare som ska ta över efter Bush.
PATRIK PAULOV
Proletären nr 35, 2008
Den amerikanske progressive journalisten Alexander Cockburn konstaterar att Biden, sedan länge en etablerad del av makteliten i Washington, snarare är en symbol för allt som är oföränderligt och hopplöst i USA:s politiska system. Under sina 35 år som senator för Delawar har Biden aldrig svikit de banker och storföretag som är centrala i delstatens ekonomiska liv. Och inför krigen mot Afghanistan 2001 och Irak 2003 stod Biden bakom Bushadministrationen. Långt senare anslöt han sig till Obamas uppfattning: ”Irak var ett misstag, vi borde skicka mer trupp till Afghanistan istället.”
Valet av Biden är, skriver Cockburn, Obamas sätt att ”försäkra de osäkra väljarna men kanske mest av allt eliten att ingenting farligt eller ovanligt kommer att besvära ’business as usual’”. Det mesta kommer att förbli sig likt.
Måndag 1 september är det republikanernas tur att samlas till konvent för att utse McCain och hans ännu okände vice presidentkandidat. Därefter inleds kampanjen inför 2 november, då ungefär hälften av amerikanerna kommer att välja vem av den härskande klassens företrädare som ska ta över efter Bush.
PATRIK PAULOV
Proletären nr 35, 2008