Kurt Salomonson (1929-2024): Gruvmännens penna

Kurt Salomonsons trilogi med Mannen utanför från 1958, Sveket (1959) och Skiljevägen (1960) slog ned som en bomb i folkhemmet. En romansvit med ett samlingsnamn Salomonson lånat från den franska revolutionen men också från de politiska och allmänna principer han ansåg att samhället och arbetarrörelsens verksamhet borde vila på: Frihet, Jämlikhet, Broderskap.

En stolt och politisk paroll som Kurt Salomonsson inte såg i dåtidens Sverige. Han menade, som som Maria Bergom-Larsson sammanfattade det i DN 1972, att frihet hade blivit friheten att välja bilmärke, att jämlikheten blivit nivellering, ängslan för att avvika och främlings- och utlänningshat. Och att broderskap har blivit liktydigt med lojalitet med den socialdemokratiskt styrda rörelsen.

Med Mannen utanför, Sveket och Skiljevägen rubbade Salomonson den gloria som socialdemokratin placerat på sitt eget huvud och blottade sprickorna i folkhemmets rosenröda självbild. Kurt Salomonson anslöt i den kritiken till den del av arbetarrörelsen som klart analyserade klassamarbetspolitiken och antog en kritisk hållning till socialdemokratin och den topp(s)tyrda fackföreningsrörelsen; Salomonsons kritik var, hävdade många debattörer, en ”brutal social demaskering”.

Kurt Salomonsson valde i sitt författarskap att gå utanför den gängse mallen: samtidigt som han hyllade den svenska arbetarklassen och männen och kvinnorna som byggde Sverige, kunde han kritisera arbetarnas ovilja att ta mer del i den samhälleliga och politiska kampen. Liksom det ständigt aktuella problemet hur fackliga förtroendevalda som kommit upp sig gärna blir lakejer åt dem vars verksamhet de satts att bevaka; han var tidig med sin skarpa kritik mot fackföreningsrörelsens klassamarbete och inordning i den korporativa samhällsmodellen.

Efter första boken Hungerdansen 1955, slog Kurt Salomonsson igenom i ett bredare perspektiv med Grottorna året efter. En kollektivroman byggd på Salomonssons egna erfarenheter som gruvarbetare i Laisvall. Salomonsson visar en ingående kunskap om gruvarbetet och dess verktyg: hur borraren med vatten och borrslam i ansiktet kämpar med de fjädrande och sexkantiga borrstålen, de exakta dimensionerna på fläktrören och mycket annat.

Gruvan i Laisvall, utanför Arjeplog i Norrbotten, anlades av Boliden 1943; som mest 350 arbetare bröt blymalm som exporterades till Hitlertyskland. I en intervju på sajten minabibliotek.se, berättade Kurt Salomonson 2011 om hur erfarenheten från gruvan blev avgörande för hans författarskap:

– Hade jag inte åkt till Laisvall så är jag ganska övertygad om att jag ändå hade blivit författare, men jag hade nog skrivit någon slags deckar- eller underhållningslitteratur.

När Salomonson kom till Laisvall i början av 1950-talet kunde han snabbt konstatera att alltför många av de arbetare som brutit blymalmen till Tyskland under kriget hade stupat i stendammslunga. Men att det fortfarande fanns några arbetare kvar.

– De skulle tvångsförflyttas till ett anrikningsverk. Boliden ville bli av med dem, skyffla bort skamfläcken. Min litteratur ändrade riktning där och då kan man säga, den tog avstamp i Laisvall. Där hade jag hittat den verklighet jag hörde hemma i, den jag måste skildra.

Den var den verkligheten Salomonson några år senare skildrade i Grottorna, romanen om människorna i och omkring gruvan. I Grottorna blev Salomonsson en av de första att aktualisera problemet med stendammslunga och hur bolaget struntade i det. Bolagsläkaren ingriper inte. Han är mer svuren till bolagets bästa än till sin läkared och ser ner på arbetarna som sliter för brödfödan. Facket tiger: fackbasen Lundberg tittar bort, han är köpt av bolaget med löfte om att själv slippa bli förflyttad. Kurt Salomonsson är kritisk till fackföreningsrörelsen som, menar han, enbart ser till helheten men glömmer bort de enskilda människorna i den.

I Grottorna, men ännu mer i Mannen utanför, Sveket och Skiljevägen frågar sig Kurt Salomonson också om arbetarna själva saknar det mod som krävs för kamratskap, riktig solidaritet och att göra upp med det nya klassamhälle som ersatt det gamla. En kritik mot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen som borgarna naturligtvis strök under, men av falska skäl: den politiska vänstern däremot såg Salomonsons skildring som fullt legitim.

Debatten kring Salomonsons böcker blev hård och stor. I en runa över Kurt Salomonson i Västerbottens Folkblad den 11 juni konstaterar kulturredaktören Mats Rosin att ”inte utan fog kom ’Salomonsonfejden’ att jämföras med ’Strindbergsfejden’ 1910-1912, även om Salomonson själv till skillnad från Strindberg inte var särskilt aktiv i den. Han lät böckerna tala i stället…”. Rosin skriver att Salomonson fick ”folkhemsfernissan att flagna” i sin ”litterära uppgörelse med maktmissbruk och en stelnad fackföreningsrörelse…”.

Kurt Salomonson föddes den 18 juli 1929 i Hjoggböle, söder om Skellefteå i Västerbotten. En by som fostrat också författaren PO Enquist. I intervjun på minabibliotek.se berättar Kurt Salomonson om en uppväxt där böckerna kom in sent:

– Det var en by som skyggade inför litteraturen. Man tyckte nog att det var fint med böcker, men det fanns en ängslan för att det fanns något däri som skulle kasta den rådande ordningen över ända, att man kunde hitta idéer som inte var lämpliga.

Det var storbonden Helge Andersson som tog litteraturen till Hjoggböle; han öppnade en filial till Bureås bibliotek i sitt kök.

– Då gick det för sig. Som storbonde var han en auktoritet i byn och därmed blev det mer accepterat att läsa.

Via jobbet som radskrivare på sporten i tidningen Norra Västerbotten, ”Norran”, militärtjänsten på jägarskolan i Kiruna där det också fanns ett bra bibliotek och de nästan fem åren som gruvarbetare i Laisvall och Pershyttan utanför Nora, kom Kurt Salomonson 1955 till tidningen Arbetaren i Stockholm. Han arbetade där i fyra år, och det var då det också blev författare av Kurt Salomonson. Han hade börjat skriva redan i tonåren; Hungerdansen kom då författaren var 26 år gammal. Det skulle bli ytterligare elva romaner mellan Hungerdansen 1955 och Gåvan 1986.

Kurt Salomonson avled i sitt hem i Umeå den 10 juni.