Hoppa till huvudinnehåll

Fördjupning: Borgarflickan som blev bolsjevik

Hon chockerade sin släkt genom att vid 36 års ålder ansluta sig till den revolutionära arbetarrörelsen. Hon reste land och rike runt för att att agitera för socialismen och för ”kvinnofrågan” – ett ord hon själv hatade. Här berättar Proletären historien om den socialistiska agitatorn Kata Dalström.

Kata Dalström besöker Sundsvall, under en av sina turnéer på 1910-talet.
Jonas Stridlund/Sundsvalls Museum

Anna Maria Catharina Carlberg föddes 1858 i en förmögen familj, växte upp i vackra rum med barnflicka och guvernant. Föräldraomsorgen var minimal, hon fick springa vind för våg i det lilla brukssamhället Kafveltorp i Bergslagen. ”I kök och drängstuga, på logar och i stall var jag hemma”, skriver hon själv.

Som 14-åring blev hon förälskad i en ung arbetare. När det avslöjades skickades Kata till Stockholm och blev bekant med många frisinnade och moderna människor. Det betydde mycket för hennes utveckling. Men kärleken betydde kanske mer:

”Men djupa spår har kärleken till smedsonen August Syl lämnat efter sig i min karaktär och jag kom att harmas på den klass som skilt oss åt. Genom honom lärde jag mig älska och förstå arbetarna och hur än min levnads dagar skiftat, denna kärlek och förståelse har funnits kvar…”

Tillbaka i föräldrahemmet träffade hon Gustaf Mauritz Dalström, en 21 år äldre ingenjör. Kata friade och det blev äktenskap 1878.

Åren 1879 till 1896 föder Kata sju barn. Familjen flyttade runt i landet på grund av makens oförmåga att lyckas i yrkeslivet, men flyttade slutligen till Stockholm 1894.

Kata är nu 36 år, har fött sex barn, gett ut fyra barn- och ungdomsböcker om nordisk och grekisk mytologi och skrivit en rad artiklar. Hon har haft kontakter med den borgerliga kvinnorörelsen i Stockholm, är bekant med Ellen Key och Hjalmar Branting.

I december 1894 blir hon medlem i socialdemokratiska kvinnoförbundet och därmed i partiet.

Det var en skandal i släkten!

Själv skrev hon:

”Med ens brände jag mina skepp och stod oåterkalleligen bland samhällsomstörtarna, jag visste att jag nu var Varg i Veum inom mitt eget hem trots att jag älskade min man men starkare än alla hänsyn drev mig lusten att kämpa med i deras led. Glömma sig själv för idéerna Hur oändligt härligt!”

Redan efter ett par dagar blev hon ombedd att hålla ett föredrag om kvinnlig rösträtt. Hon framhöll det orättfärdiga i att kvinnan i mångt och mycket var underordnad mannen och enligt protokollet avslutades mötet med ett ”leve för den sociala rörelsen och det sociala partiet”

Kata ville inte se sig som företrädare för ”kvinnofrågan”.

”Ordet kvinnofråga är för mig ett nästan förhatligt ord, men jag vet att denna min åsikt ej delas av en stor mängd kvinnor och det är till dessa jag ber att få rikta följande ord: Det är med och genom männen vår sak bäres fram till seger!”

Förhatligt eller inte, men hon drev kvinnofrågor hela livet. Framförallt rösträttsfrågan men också vikten av organisering. I januari 1908 reste hon från Ådalen till Riksgränsen och kunde rapportera tio nya kvinnoklubbar.

På sina resor besökte hon arbetsplatser och ofta fick hon sitta med i styrelsen för att stötta en nybildad fackförening. Vid LO:s konstituerande kongress 1898 var hon ombud för Handsksömmerskornas förening – men hade nog aldrig sytt en handske!

Facklig särorganisering var ett nödvändigt ont då männen inte alltid var välkomnande till kvinnorna i sina organisationer.

I rösträttsfrågan stödde hon Brantings linje – att männen skulle ha sin rösträtt först och att kvinnorna skulle vänta. Något förvånande – hon var annars allt annat än försiktig och kritiserade ofta Branting från vänster.

Kata var retoriskt skicklig och visste hur hon skulle fånga en publik. Dessutom otroligt bildad och allsidig.

Resorna var förenade med stora strapatser, inte minst att vara borta från familjen. Men ändå älskade hon att ligga ute på ”uppviglarstråt”. Hon var efterlängtad och uppskattad, vilket framgår av följande brev:

”Det var längesedan vi hade nogot föredrag av Kata här och derför har vi tänkt oss att om möjligt få tre å rad, och av dessa tre två för båda könen samt det tredje endast för det svagare.”

”Tack för att ni kom till denna utkant av världen med edra väckande ord….o vad ni är lycklig som har mod att skrika ut vad ni känner! Jag beundrar er så högt som bortom stjärnorna!”

Kata Dalström agiterar på ett ”uppviglarstråt”. Bilden är från boken Svenska folket genom tiderna 12: De senaste årtiondena (Malmö 1940, Allhem)

1909 valdes Zeth Höglund till ungdomsförbundets ordförande och Kata, 51, till dess agitator. 1910 höll hon 170 möten runt om i landet. En prestation även idag med moderna kommunikationsmedel.

1900 valdes hon in i partiledningen. I ett brev till Branting skrev hon:

”Det är så jublande roligt att stå med i ledet och känna att man lever så ibland blir jag alldeles yr av fröjd vet du – måtte jag bara kunna göra all nytta jag önskar.”

Den hjärtliga tonen varade inte länge.

Branting med regeringsmakten som mål såg vänsterfalangen – där Kata ingick – med sina krav på avrustning, republik och första kammarens avskaffande alltmer som en belastning. Antipatin var ömsesidig, hon kallade hans linje för tevattensocialism.

Vid kongressen 1905 väljs hon inte om till partistyrelsen, är inte ens nominerad.

1913 skriver hon ”Har partiprogrammet annullerats? Håller Sveriges socialdemokratiska parti på att bli ett annex till liberalerna? Därifrån bevare oss milde herre gud!” 2019 kan man med fog säga att hennes farhågor besannats!

Kata stod fast vid sina ideal när andra svek. Några händelser var säkert avgörande. Nederlaget i storstrejken 1909 fick henne att börja tvivla på den parlamentariska vägen. De tyska socialdemokraternas ja till krigskrediter tog henne hårt, liksom att Branting följde sina tyska partikamrater och talade om skillnaden på försvarskrig och anfallskrig och om nationella värden, medan ungdomsförbundet höll fast vid antimilitarismen.

Den oundvikliga partisplittringen skedde i februari 1917. Ett par veckor senare blev det revolution i Ryssland.

”Vi fingo rätt till slut! Detta är början till den nya tiden. Portarna till det nya riket är sprängda!” utropade Kata.

I maj bildades Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. Kata väljs in i arbetsutskottet.

Oktoberrevolutionen hälsades med glädje av SSV, man såg en revolution för fred, bröd, jord åt de jordlösa och nationalisering av industrin. SAP tog avstånd.

Också i det nya partiet fanns motsättningar. Kata och en majoritet stödde bolsjevikerna, ville ha ett revolutionärt parti och var för en anslutning till Komintern, den kommunistiska internationalen. Så blev det också.

Så vid 61 års ålder blev Kata bolsjevik.

1920 deltar hon vid den Internationella kvinnokonferensen i Moskva och som partirepresentant vid Kominterns andra världskongress.

När Kominterns ordförande Zinovjev meddelar att Komintern ska vara ett enda parti där länderna bildar sektioner ställde sig Kata och de svenska delegaterna efter viss tvekan bakom programmet.

SSV fick kritik för att hålla småborgerliga element.

Kata svarar:

”Vi ha utan förbehåll ställt oss på den Kommunistiska internationalens grund och vi erkänna utan förbehåll Karl Marx Kommunistiska Manifest. För oss är proletariatets diktatur och arbetarklassens beväpning förutsättningen för ett framgångsrikt genomförande av den sociala revolutionen”.

Vid SSV:s kongress 1921 var en sprängning oundviklig, minoriteten vägrade underordna sig Komintern och ville inte stödja vad man kallade den röda terrorn. Många gamla stridskamrater lämnade.

Kvar vid Katas sida i det parti som nu fick heta Sveriges Kommunistiska Parti fanns Zeth Höglund och Fredrik Ström. De tre förordade större självständighet mot Moskva, i motsättning till bland andra Karl Kihlbom.

Kata fick kritik från Moskva för sin andlighet, hon var buddhist och ansåg religion en privatsak.

”Syftet med det kommunistiska partiet är proletariatets frigörelse, inte att ge någon förklaring på livets eller dödens mysterium”, skrev Zeth Höglund till Katas försvar.

Vid kongressen 1923 väljs hon inte om till ledningen men avtackades med en särskild honnör för sitt arbete.

Här slutar partiarbetet för fru Kata.

Hon var trött och sliten och tog in på Sigtunastiftelsens gästhem. Där skriver hon: ”Det känns alldeles förfärligt skönt att få vila ut. Äta, sova och gå ut och gå – det senare bara helt litet. Livet blir som ett urverk. Här är vackert och alldeles lugnt – ingen propaganda, intet tvång och en tystnad som ger absolut ro.”

Hon kan dock inte avstå från agitation: ”Jag kan ej säga hur verkligt glad jag är att få beröra en hel del frågor med folk som förut inte haft ens en aning om vad bolsjevism är.”

Den 11 december avlider Kata.

Pressen fylls av runor och minnesartiklar. Nya Värmland skriver: ”Det är landssorg bland Sveriges fattigfolk, i statarkojor, bruksbaracker, arbetarkaserner och skogskojor, dit dödsbudet nått. De fattiga och förtryckta känna och förstå att nu har en av deras bästa och hängivnaste vänner och förkämpar gått ur tiden.”

Mellan sex och åttatusen går i begravningsprocessionen, trots snöoväder. Ännu fler kantar gatorna.

Idag kan man se hennes grav på vad som heter Lindhagens kulle på Norra begravningsplatsen i Solna, undanskymd, inhuggen i berget med en relief av Kata.