Proletären i Hässleholm: Från möbelmecka till rostbälte

Huset ligger någon kilometer utanför Bjärnum. En fantastisk gammal trävilla med tillhörande verkstad och hagar.

Martin möter mig på trappan och det är leendet som gör att jag känner igen honom direkt. Det är 26 år sedan vi gick ut nian och våra vägar skildes åt. Jag flyttade in till Hässleholm och drog ganska snart vidare till Göteborg. Han utbildade sig till bilmekaniker och bildade familj här i Bjärnum.

Vid familjen stora köksbord lägger han fram papper och foton från vår tid på Bjärnums skola. Tidningsurklipp om våra olika projekt för att samla in pengar till en skolresa. I nian kom vi äntligen i väg, en hel vecka i Österrike. Under den långa bussresan fick jag låna ett kassettband med Toto av Martin och musiken är för alltid förknippad med den tiden.

Vi granskar ett klassfoto från sexan och Martin berättar vad han vet om hur livet blev för våra klasskompisar. Många bor kvar i trakten. Någon jobbar på apotek, någon tog över sin pappas firma, någon var på glid men kom på rätt köl igen. En dog tidigt i cancer.

Martin och hans fru Marianne bjuder på middag i det hemtrevliga matrummet som värms upp av en sprakande kamin. Vi pratar om skoltiden och om hur samhället förändrats sedan vi växte upp.

Marianne tycker att tempot och kraven inom skolan är hårdare idag. Och att konsumtionsstressen har ökat.

– Det tänker man kanske att det inte ska märkas när man bor så här lite på landet, men det märks jättetydligt. De flesta kör runt i nya bilar och det ska vara en vinterresa och en sommarresa.

Hon tror också att sociala medier har gjort oss mer individualiserade. Att känslan av sammanhang är mindre.

– Tonåringarna har tappat meningen. De vet inte varför de ska gå i skolan och göra saker.

– Med telefonerna behöver de inte anstränga sig. Kunskapen här inne, säger Martin och pekar mot huvudet, är inte värd något.

Efter många år som bilmekaniker utbildade han sig till yrkeslärare och undervisar nu på den gymnasieskola inne i Hässleholm där han själv gick.

– När jag gick i skolan strävade man mot arbetslivet. Jag visste att jag skulle jobba som mekaniker. Jag hade inga bra betyg när jag gick ut nian, men jag visste att det räckte till fordon. Och där fick jag bra betyg för det var det jag ville.

– I många klasser idag finns ingen gnista, inget ansvarstänkande, de är inte hungriga på att lära sig. Så visst är det skillnad.

Vi pratar om det stora stödet för Sverigedemokraterna som nu är största parti i Hässleholms kommunfullmäktige. Marianne tänker att folk är frustrerade och hittar en syndabock i dem som inte är svenskfödda.

Martin tror att det finns ett stort missnöje med invandringspolitiken men att det har varit tabu att tala om det.

– Det handlar mycket om rädslor också. Att det känns främmande när man går i en matbutik och folk pratar arabiska eller andra språk runtom.

– Man kanske är rädd att tappa sitt Sverige och sina traditioner, säger Marianne.

Martin och Marianne tar själva tydligt avstånd från Sverigedemokraternas politik och har bara positiva erfarenheter av mötet med nyanlända.

Marianne tycker däremot att det är viktigt att Sverige lär sig något av flyktingmottagandet 2015 som blev alldeles för kaotiskt och tillät entreprenörer som Bert Karlsson att göra storkovan på privata flyktingboenden. Hon vill att Sverige ska hjälpa så många det bara går, men att det måste ske under ordnade former.

Lite bättre samhällsplanering skulle hon önska även för Bjärnum. Någonstans för ungdomar att vara och att kommunen tog tillvara alla badplatser som finns vid sjöarna i trakten.

Vad är det bästa med Bjärnum?

– Jag trivs med att bo så här lite grand på landet, säger Marianne. Vi har jobb där vi interagerar med andra hela tiden och då blir vi ensamvargar på fritiden. Det är nära till skog och natur och ungarna kan tjoa som de vill.

– På vintern kan jag känna mig isolerad ibland, när man måste skotta för att ta sig fram och man kan inte vara säker på att plogbilen kommer.

– Men det glömmer du när du kommer in här och lägger en pinne i brasan, säger Martin som rest sig för att lägga in mer ved i kaminen.

Hässleholm är Skånes största kommun till ytan. Förutom staden Hässleholm består kommunen av ett stort antal mindre orter, sammanbundna av småvägar genom skogs- och jordbrukslandskap.

Jag sover på ett hotell i Hästveda som drivs av ett ungt par. Hon är från Tjeckien och han från Schweiz. Det är lågsäsong och frukosten är dukad för tre gäster. De unga hotellägarna är pratsamma och tycker att Sverige är fantastiskt. Problemet är att folk inte vill jobba tillräckligt hårt. Själva bor de intill hotellet med sin tvååring och turas om att serva gästerna. Jag funderar på om det verkligen ska vara lösningen på glesbygdens utarmning, att människor blir drivna småföretagare som jobbar dygnet runt.

Jan-Ole Engkvist är född och uppvuxen i Bjärnum. Jag träffar honom inne i Hässleholm där han nu är verksamhetschef för T4 Vux där bland annat SFI ingår.

Under 2015 kom många nyanlända till Hässleholm, främst från Syrien, Afghanistan och Irak. Trycket på SFI blev stort. Som mest stod 300 personer i kö för att få börja.

Enligt Jan-Ole har det kommit en större andel lågutbildade invandrare till kommuner som Hässleholm medan fler högutbildade söker sig till storstäderna.

Tanken är att SFI-studierna ska vara klara på två år, medan staten fortfarande betalar ut etableringsstöd, men i Hässleholm har det varit många som inte klarat av det. Och då ska den fortsatta utbildningen betalas av kommunen.

– Staten måste ta ett större ansvar för de kommuner som har många nyanlända i sin verksamhet, tycker Jan-Ole. Eleverna är ju här och vi måste lösa det. Men vi behöver hjälp.

Han tror att den ekonomiska situationen i Hässleholm kommer att bli vanlig i många kommuner i Sverige under nästa år i takt med att etableringsstödet upphör. Och det finns alltid en risk att kommunala verksamheter ställs mot varandra.

– Andra kostnader ökar också. Skolan blöder, vi lever längre och får dyrare äldreomsorg.

Att Sverigedemokraterna blivit största parti i Hässleholms kommun tror Jan-Ole inte bara beror på invandringen. Andra faktorer som arbetstillfällen och trygghet spelar också in.

– Många före detta starka arbetarfästen är idag starka SD-fästen. Folk vill se en förändring.

Han beskriver hur Bjärnum har förändrats sedan han växte upp där på 1960-talet.

– Då var Bjärnum en idyll där allting fanns. Tre herrekiperingar, skrädderier, all service man kan tänka sig. Alla kände alla i en lugn välmående bygd och folk hade jobb i möbelindustrin.

– Nu finns bara en möbelfabrik kvar och centrum är inte alls lika trevligt. Men det har inte med Bjärnum att göra utan med tiden. Alla stora gallerior gör att man inte kan överleva som handlare. Kranskommuner utarmas och tappar i attraktionskraft när man satsar på centrum.

Jag parkerar utmed huvudgatan i centrala Bjärnum vid lunchtid. När jag var barn fanns här klädaffärer, en guldsmed, en färgaffär och ett postkontor. Och Matöppet så klart. Här drev min mamma Bjärnums bok- och pappershandel. En märklig kombination av bokhandel och tobaksaffär. Hon hade också spel och lotter, och var ombud för Systembolaget.

Idag ligger det en thaimassage i mammas lokaler. Och en av klädaffärerna har blivit pizzeria. Jag beställer en pizza och sätter mig vid fönstret. Några hantverkare kommer in och köper lunch. Lite senare ett gäng ungdomar som ratat skolmaten.

Skolan i Bjärnum byggdes 1967 tillsammans med både idrottshall och simhall. En satsning som framstår som otänkbar i dagens Sverige. Vi är många generationer som passerat här. Detta var utbildningsminister Gustav Fridolins skola i slutet av 1990-talet. Själv gick jag här 1989-1992.

Från utsidan är skolan sig lik. Men inomhus har en renovering gjort miljön betydligt trivsammare än när jag gick här.

Rektorn Susanne Sandqvist har varit på skolan sedan 2014. Hon berättar om flyktingvågen 2015 när det kom många nyanlända till skolan. Hon tycker inte att antalet nya elever var för stort. Det stora problemet har varit att många nyanlända flyttar ofta och inte får en chans att rota sig. En familj hon träffade förra året hade varit i Sverige i bara två år, men Bjärnums skola var deras åttonde.

– Som klasskompis är man bra på att välkomna, men när det skiftar hela tiden orkar man till slut inte. Man lägger ner tid och kraft och sedan flyttar de. Det är tufft. Det är det som ibland skapar grupperingar.

Hon uppskattar att omkring en fjärdedel av eleverna på Bjärnums skola idag är födda i ett annat land.

– Så summan är hanterbar och hade gått att integrera.

Samtidigt är det krisigt med pengar i kommunen och det ska sparas. Det är tufft att hålla budget. Den största utmaningen tycker hon är att andelen elever med behov av extra stöd ökar.

Varför är det så?

– Ja, det skulle jag vilja forska på. Är det skärmtiden, individualismen, kosten?

Hon menar att skolan har blivit bättre på att se till varje individs behov. Att det fanns en annan likriktning förr.

– Man förväntas anpassa efter var och en, och det är bra, men det är också en utmaning. Det är svårare att jobba med kollektivet, att träna eleverna i att fungera i en grupp.

Skolan har idag också ett större uppdrag att hjälpa eleverna hitta sin väg efter skolan.

– Yrkena där man står på fabrik finns inte längre. Det krävs kompetenser som en del elever på högstadiet upplever som svåruppnåeliga.

Ett företag som finns kvar sedan min tid i Bjärnum är Nilssons tryckeri. Det har funnits här sedan 1944 och idag är det grundarens barnbarn Anders Jacobsson som är vd. 1990 byggde de nytt i industriområdet utanför centrum och har sedan dess haft 15-20 anställda.

Det blev några tuffa år i samband med krisen i början av 1990-talet. Och antalet tryckerier har minskat dramatiskt i Sverige i takt med digitaliseringen. Men trots datorerna behövs trots allt fortfarande blanketter, ett av Nilssons specialområden.

Anders Jacobsson säger att han trivs med att driva företag i ett litet samhälle.

– Man blir mer som en familj som jobbar tillsammans. Men om det blir lite jobb då känns det extra jobbigt att säga upp någon som man känner.

Hur tycker du att Bjärnum har förändrats sedan början av 1990-talet?

– Det fanns mer tillverkande industri då. Idag är det mest lagerlokaler. Mycket produceras i länder med lägre löner.

– Det här är ingen ort man flyttar till för att det finns jobb. Men de som är här stannar. Och det är bra för oss. Jobbet kräver mycket rutin och det är viktigt att man får behålla sin personal.

Hur ser du på framtiden?

– Arbetsmarknaden är nog ändå ganska hyfsad, vi har ju högkonjunktur. Vad som händer sen vet man inte. Det finns inget som är lättare än att växa och anställa folk, men det finns inget värre än att behöva säga upp.

Nilssons tryckeri har ändå valt att satsa och nyligen köpt ett företag som säljer trycksaker som de kommer att flytta till Bjärnum. Vilket innebär att folk på någon annan ort i landet kommer att bli av med sina jobb.

Äta eller ätas.

På Nilssons tryckeri är ungefär hälften av de anställda medlemmar i GS-facket. Sigge Skarp är skyddsombud och har jobbat i över 20 år på företaget. Först som tryckare och nu i repron. Han säger att han trivs bra, att jobbet är omväxlande och att de ligger långt framme i arbetsmiljöfrågor.

Men Bjärnum tycker han har förändrats till det sämre. Menar att en ort måste vara ett samhälle som fungerar, inte bara en samling hus.

Hans egna barn är utflugna men han hör att det är kaotiskt och respektlöst uppe på skolan. Och ser hur de vanliga jobben försvinner. Själv jobbade han på gitarrfabriken Bjärton innan den slog igen.

– Det kursade till sist. Vi hade kunnat följa med till Danmark men det ville inte jag.

Vad är det bästa med Bjärnum?

– Det är lite lantligt. Nära till stan och till både östkust och västkust.

Jag tar bilen mot hembygdsmuseet och passerar den öde Folkparken där många i min generation hade sin första fylla. Smugglade in sprit genom stängslet. Då anordnades discon för ungdomar och de vuxna hade sina kvällar för pardans.

Idag tränar pensionärerna här någon gång i veckan. Annars slår parken bara upp sina portar under den årliga Bjärnumskarnevalen. En riktig hemvändarfest.

På hembygdsmuseet jobbar Jonny Dolkow som också är en av Sverigedemokraternas representanter i Hässleholms kommunfullmäktige.

Jonny Dolkows pappa var socialdemokrat och innan kommunsammanslagningen 1974 arbetarekommunens starke man i Bjärnum. Men i samband med Ny Demokratis framgångar på 1990-talet lämnade Jonny Dolkow socialdemokratin, som han tycker har sålt ut Sverige. Han säger att vi visst kan hjälpa andra, men först måste vi ta hand om oss själva. Och ett invandringsstopp är den åtgärd som ska få pengarna att räcka i svenska skolor och äldreboenden.

Jag invänder att det i första hand är svenska miljardärer som lagt vantarna på våra gemensamma resurser de senaste decennierna. Och att Sverigedemokraternas ekonomiska politik inte skiljer sig från den som skapat de gigantiska klyftorna i samhället.

Men Jonny Dolkow vidhåller inte helt oväntat att det är invandringen som är problemet.

Vi tar en tur genom museet som är fullt av föremål från Bjärnums historia. Arbetarrörelsen har sin egen hörna med Socialdemokraternas partinålar genom tiderna och svartvita foton från demonstrationer på 1 maj.

Jonny Dolkow berättar att han planerar en utställning om Bjärnums butiker och att mammas bok- och pappershandel har en given plats.

Han berättar också stolt om samarbetet han hade med en SFI-lärare. De tyckte båda att hembygdsmuseet skulle kunna ha en levande integrerande funktion. Men när SFI-läraren kom på att han är Sverigedemokrat slutade hon komma hit med sina elever.

På kvällen talar jag om Proletären på ett möte i Hässleholms kulturhus, ett jättebygge som invigdes år 2000 av dåvarande kulturminister Marita Ulvskog.

Här samsas bibliotek, biograf, musikskola och turistbyrå. Hit kommer Riksteatern med sina föreställningar och här kan man också hyra möteslokaler.

Nu samlas ett 20-tal personer i ett av rummen, nyfikna på Proletären och på vad vi tillsammans kan göra för att vrida samhällsutvecklingen rätt.

För många ligger kollektivtrafiken högt upp på dagordningen över lokala frågor att ta tag i. Kommunen är stor till ytan och fungerande busstrafik en nödvändig förbindelse mellan byarna för ungdomar och andra som inte har bil.

Celina Omari som bor i Hästveda och går på gymnasiet i Lund tycker generellt att unga borde ha mer att säga till om i samhället.

– Vi behöver en plats att vara på. När jag kommer från skolan är både fritidsgård och bibliotek stängda.

IF Metalls avdelning Mittskåne har sitt kontor i en fin gammal tegelbyggnad som en gång i tiden fungerade som tjänstebostäder för anställda på SJ.

Här träffar jag Andreas Dahlberg som är arbetsmarknadsansvarig i avdelningen. Han har i flera mandatperioder också suttit i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna, och tackade med viss tveksamhet ja till en period till.

– Jag är lite mer vänsterut än vad jag tycker socialdemokratin har blivit.

I höstens val gick Socialdemokraterna från 20 till 15 mandat i Hässleholm. Sverigedemokraterna fick 16.

– Tyvärr så tror jag att den springande punkten är invandringen, säger Andreas Dahlberg. Men 99 procent av de som röstar på SD vet inte vad de röstar på.

Han tror också att SD växer för att folk är trötta på en socialdemokratisk politik som gått alldeles för långt åt höger. Vilket kan tyckas ironiskt eftersom SD:s ekonomiska politik är minst lika höger som Moderaternas.

I sitt arbete möter han många av IF Metalls medlemmar som har en känsla av att politikerna säljer ut Sverige. Att invandrarna tar våra jobb.

Och ska vi ta hand om deras gamla när vi inte kan ge skälig äldrevård till våra egna som slitit och betalat skatt ett helt yrkesliv?

Många medlemmar pratar också om kriminalitet och skottlossningar. De tror att det bara sitter invandrare i våra fängelser.

Hade vi kunnat stoppa SD:s framfart?

– Generalfelet socialdemokratin gjorde var att SD inte skulle bemötas. Vi skulle gjort precis tvärtom och gjort det så obekvämt för dem att de tappade fattningen.

Vi pratar om hur arbetsmarknaden i kommunen har förändrats. Andreas Dahlberg berättar att det har varit en stadig nedgång av jobb inom tillverkningsindustrin de senaste tio åren.

Ett exempel är Autoliv, en underleverantör till bilindustrin, där han själv arbetade innan han blev ombudsman.

– Vi var 600 personer i produktionen när det stod på topp. Nu är de 31 i samma lokaler. Och de kommer bara köra till februari nästa år, sedan är det slut.

Andreas Dahlberg var själv nere i Rumänien 2005 där Autoliv byggde tre nya fabriker.

– Det handlar bara om att kapitalet ska styra. För östländerna slår inte oss på fingrarna vad gäller kvalitet och leveranssäkerhet. Och svensk arbetskraft är förbannat lojal mot arbetsgivaren.

De jobb som försvinner inom tillverkningsindustrin ersätts till viss del med jobb i konsumtionsledet. Den största privata arbetsgivaren i Hässleholm är Bergendahl Food (ägare till bland annat City Gross) med cirka 1000 anställda.

Men kan vi bygga ett samhälle utan produktion?

– Jag tror personligen inte det. Vi kan inte leva på bara service och tjänster. Exporten har en oerhörd betydelse för Sverige. Vi måste tillverka allt från bilar till livsmedel.

Andreas Dahlberg tycker att det är alldeles för lätt för företagen att stänga verksamhet i Sverige.

– Ägarna kommer aldrig göra mer än de behöver. Och då är det lagstiftning vi har att ta till. Men vi har haft regeringar som inte har varit ett dugg intresserade av detta, oavsett om de varit röda eller blå.

Han jämför med ett land som Portugal där du har rätt att få efterlön i upp till två år.

– Vi skriker från facket om att vi har lagen om anställningsskydd i ryggen, men vad är den värd i jämförelse? Ingenting.

När en arbetsgivare kommer för att förhandla vid arbetsbrist känner han sig maktlös.

– Det är arbetsgivaren som bestämmer storleken på sin organisation. Det enda man kan göra är att blinka lite med ögonen och försöka övertala dem om att det är bättre att behålla personalen.

När Saab i Trollhättan krisade erbjöds staten att köpa fabriken, men dåvarande näringsminister Maud Olofsson sa nej.

– Det som hände där är kriminellt. Jag sitter inte med någon exakt lösning, men hade man kunnat rädda det och staten åtminstone under en övergångsperiod hade gått in, det är jag inte ett dugg främmande för.

– Det handlar om folks väl och ve. Vi pratar om hela familjer. Det är på gott och ont med industrier på mindre orter. När det kommer en snyting där kan samhället förvandlas till en spökstad. Det vi kan rädda ska vi rädda.

Hässleholm växte fram under senare delen av 1800-talet som järnvägsknut på södra stambanan mellan Malmö och Stockholm som stod klar 1860. Det var här tågen från Kristianstad och Helsingborg anslöt.

Före avregleringen av tågtrafiken och järnvägsunderhållet var SJ därför en stor arbetsgivare i kommunen.

Jag träffar Henrik Eneroth som utbildade sig till signaltekniker på 1980-talet. Då blev han anställd av SJ. Sedan har han varit med på hela den resa som författaren Mikael Nyberg kallar ”Det stora tågrånet”.

1988 bildades Banverket. 1998 blev det Banverket produktion. Det var då man skulle börja leka firma internt, som Henrik Eneroth uttrycker det.

2010 ombildades Banverket till det statligt ägda bolaget Infranord som konkurrerar med andra bolag om underhållet av svensk järnväg. Oftast statliga bolag i andra länder.

– Det är liksom inte Kalles skruv som tar ett kontrakt på södra stambanan från Arlöv ända upp till Norrköping.

Upphandlingssystemet leder till stor otrygghet för de anställda. När kontraktet går ut efter fem år vet du inte om du har jobbet kvar eller vilken overall du ska jobba i.

Dessutom läggs enorma resurser på själva upphandlingssystemet med tjänstemän som sitter och räknar, istället för att folk faktiskt jobbar med järnvägen. Trafikverket, som är myndigheten med ansvar för underhållet, har fler anställda än vad Banverket hade. Och då har Trafikverket ingen som jobbar med järnvägen. Bara tjänstemän.

Samtidigt har upphandlingssystemet lett till sämre anställningsvillkor och förmåner för de anställda och att det fackliga arbetet försvårats när facket har olika avtal med olika bolag.

– Det är en enorm skillnad från när vi var SJ och Banverket. Det är pengajakten som styr.

Hur borde underhållet organiseras?

– Trafikverket borde ha hand om både drift och underhåll. Vi måste tillhöra samma organisation. Nu är det bara kaos.

Själv förlorade Henrik Eneroth jobbet som signaltekniker när finska statens bolag vann kontraktet 2015. Han sökte jobb i det nya bolaget men blev ratad på grund av sitt fackliga engagemang.

Till slut fick han sin nuvarande tjänst som facklig på heltid på Infranord.

Henrik Eneroth menar att bolagiseringen och upphandlingssystemet har krossat yrkesstoltheten. När han började fick han en linje att sköta och inställningen blev att här ska inga tåg stanna. Nu är det inte tillåtet att ta några egna initiativ.

Bristen på förebyggande arbete är också en av förklaringarna till det kaos många tågresenärer upplever. En annan är att det inte längre finns tekniker utmed linjen. Bara i Hässleholm fanns 200 personer som aldrig körde längre än fem-sex mil.

– Nu har vi i bästa fall någon som kan köra 15 mil till Karlskrona om något händer där.

Stora resurser slösas bort när yrkesutbildat folk måste tillbringa stora delar av sin arbetstid bakom ratten. Samtidigt skryter SJ med att de kör sina tåg på vindkraft.

Vi tar bilen ner till bangården för fotografering och Henrik Eneroth fortsätter att berätta om alla huvudlösa beslut som bidragit till tågrånet.

Byggnader och platser som står som monument över den planlösa nyliberalismens plundring av kommunen och landet.

På väg norrut mot Göteborg blir jag omkörd av en bil från Infranord som försvinner framför mig på landsvägen.

Jag stannar i Bjärnum och tar ett foto på den sista möbelaffären. Undrar om den kommer att finnas här när jag kommer hit nästa gång.