Ledarkrönika: Hellre regeringskris än försämrat anställningsskydd
Sjöstedt och V fortsätter att leverera tomma hot. Ska vi lyckas rädda anställningstryggheten måste trycket byggas underifrån – inte genom tillit till riksdagspolitiker och centrala förhandlingar med näringslivet.
Att titta på en hel partiledardebatt i SVT:s Agenda kräver en ängels tålamod. Käbbel, som Stefan Löfven beskrev en partiledardebatt, gäller i allra högsta grad fortfarande. Det käbblades om det mesta. Men kvällens stora huvudnummer, Las-utredningen och förhandlingarna om anställningsskyddet, käbblades det kanske mest om.
”Sjöstedt fegade ur i sista sekunden”. Det är rubriken på Lena Melins krönika i Aftonbladet om partiledardebatten. Det är bara att hålla med. Sjöstedt hade inför debatten krävt besked av Stefan Löfven om Las-utredningen skulle läggas fram som lag eller inte. Kunde statsministern inte svara på det hotade Vänsterpartiet att fälla regeringen.
Sjöstedt fick samma besked i debatten av Löfven som han fått förut. Utredningen dras inte tillbaka och det allra bästa vore om fackförbunden och arbetsköparorganisationerna kan komma överens. Det var ett besked som Sjöstedt nöjde sig med och förlängde tidsfristen på obestämd tid. Jonas Sjöstedt tycker nämligen samma sak: det bästa är om parterna kan komma överens.
Nooshi Dadgostar, den partiledare som Vänsterpartiet med största sannolikhet väljer på sin kongress i månadsskiftet oktober-november, nöjer sig också. I Sveriges Radios lördagsintervju pressades hon av programledaren att ge svar på frågan om Vänsterpartiet skulle fälla regeringen. Svaret Dadgostar kom med var samma som Sjöstedt gav i söndagens debatt: allra helst ser vi att arbetsmarknadens parter gör upp om anställningsskyddet.
Någon stundande regeringskris i Sverige verkar vi alltså inte få uppleva. I grunden säger faktiskt alla riksdagspartier samma sak: låt parterna göra upp!
Den som tror att man ska få någon hjälp från något av riksdagens partier i att värna anställningstryggheten misstar sig därmed.
Den som tror att centrala fackliga förhandlingar ska leda till något annat än en försämring av anställningstryggheten misstar sig troligtvis också, särskilt när dessa förhandlingar ska föras med Las-utredningen – som vi aldrig verkar bli av med – hängandes över sig. Verkligheten är den att facket på lokal nivå redan ofta förhandlar bort turordningsreglerna, i ett anställningsskydd som redan är maskätet.
Utgångspunkten i förhandlingarna borde vara att det är dessa hål som ska täppas till. Inte att ”flexibiliteten” på arbetsmarknaden ska öka. För denna ”flexibilitet” står alltid emot tryggheten.
Det hade varit en frisk fläkt om Sjöstedt ställt parollen ”Hellre regeringskris än försämrat anställningsskydd”, och gjort allvar av den i söndagens debatt. Det hade varit en hjälp på vägen. Men med tanke på hur det parlamentariska läget ser ut så hade nog inte heller det räckt för att försvara Las.
Det är på arbetsplatserna och i samtalen mellan arbetskamrater det måste börjas byggas upp ett tryck underifrån för att kunna rädda anställningsskyddet. Vårt anställningsskydd är en sak som en majoritet av svenskarna tycker är bra. Men att lita till riksdagspartier eller till centrala fackliga förhandlingar kommer inte att rädda Las.