Hoppa till huvudinnehåll

Ingenmansland tur och retur

Oscarsfavoriten 1917 är en spännande historia om två kurirer som färdas bakom fiendens linjer. Men den missar några viktiga meddelanden.

Korpralerna Blake (Dean-Charles Chapman) och Schofield (George Mackay) bär på en viktig order i oscarstippade 1917.
Universal Pictures

Bioaktuella oscarsfavoriten 1917 utspelar sig i första världskrigets eländiga mittskede. På västfronten utkämpas ett hopplöst ställningskrig där tusen och åter tusen unga grabbar dör i kulregn och skyttegravssjukdomar. 

Två brittiska soldater får order om att ta sig över ingenmansland för att varna ett grannregemente om ett stundande tyskt bakhåll. 1600 liv står på spel, däribland den ene soldatens bror.

Det blir en lång och farlig färd genom lerfält och sönderbombade byar. Och varken de eller du som tittar får tid att andas ut. 

Premissen är knappast ny, men det hindrar inte 1917 från att bjuda på en spännande resa. Skenbart filmad i en enda lång, stundtals outhärdligt intensiv, tagning. 

Det är tekniskt imponerande och lär ge pretentiösa filmstudenter något att dregla över i många år framöver.

I sin sugande närvarokänsla påminner 1917 lite om Christopher Nolans Dunkirk (2017). Även den snygg och spännande, med vad som bäst kan beskrivas som en air av allvarstyngd brådska.

Fakta

1917

Regi: Sam Mendes

Manus: Sam Mendes och Krysty Wilson-Cairns

I rollerna: George Mackay, Dean-Charles Chapman, Richard Madden, Benedict Cumberbatch, Colin Firth, Mark Strong m fl

Det är naturligtvis ingen perfekt film. Man kan till exempel kritisera den för att ge en lite platt bild av kriget.

Särskilt när det nu, över hundra år senare, till och med i borgerlig historieskrivning beskrivs i annat än svart-vita-termer. Kanske inte som ett omfördelningskrig mellan två lika ruttna imperialistiska allianser, men i alla fall med ett erkännande att det, åtminstone bland fotsoldaterna, fanns vanligt folk på båda sidor.

Här framställs istället tyskarna som sluga små svin och britterna som självuppoffrande hjältar. De ”sämsta” är på sin höjd lite krigströtta. 

I sammanhanget känns dessutom 1600 själars öde som en ganska låg insats. Den brittiska överklassen offrade ju glatt tiofalt fler i andra – ofta fruktlösa – offensiver.

Jag kommer att tänka på den brittiska humorklassikern Svarte Orm, vars fjärde säsong utspelar sig just 1917. I en scen försöker den enfaldige generalen Melchett muntra upp överklasslöjtnanten George genom att visa honom en modellplätt på två kvadratmeter som föreställer all terräng som britterna lyckats återta i ett kostsamt anfall dagen innan. 

– Förresten, vad är det för skala på den här modellen? frågar Melchett sin adjutant, löjtnant Darling.

– Öh… 1:1, sir. Det är naturlig storlek.

En överdrift i humorns namn – men inte helt tagen ur luften. Det var säkert många soldater som upplevde kriget så. Som en kall och tröstlös kamp om några meter mark i taget. Inte undra på att de var trötta på det. 

Allra tröttast var nog det ryska folket. Längtan efter fred var en av drivkrafterna bakom revolutionen samma år. Men det är en annan historia.