Hoppa till huvudinnehåll

10 punkter om utvecklingen i Venezuela: Så gick det till när oppositionen vägrade val och dialog

Trump erkänner oppositionens man som Venezuelas president och Maduro tvingas bryta de diplomatiska förbindelserna med USA. Hur kunde det bli så? Proletärens Latinamerikareporter Dick Emanuelsson reflekterar över utvecklingen det senaste året.

Förhandlingsparterna, inklusive Spaniens tidigare president Rodrigo Zapatero, träffades i Dominikanska republiken i början av februari – men oppositionen skrev aldrig på något avtal.
PresidenciaRD
  1. År 2017 krävde den venezuelanska USA-stödda högeroppositionen att valet till presidentposten skulle tidigareläggas samtidigt som den gick ut i våldsamma protester under fyra månader som krävde 120 människoliv.
  2. Oppositionen och regeringen kom dock överens om att inleda en dialog där Spaniens före detta premiärminister Rodrigo Zapatero accepterades som medlare och att förhandlingarna skulle genomföras på neutral mark, i Dominikanska Republiken.
  3. I början av februari 2018 kom parterna överens om att tidigarelägga presidentvalet till den 22 april, på så sätt tillmötesgick regeringen oppositionens krav. Kvällen den 6 februari väntade regeringsdelegationen, Zapatero, Dominikanska republikens president Danilo Medina samt världspressen på att de bägge parterna skulle skriva under överenskommelsen som låg på bordet i presidentpalatset och som zoomades in av kameramännen/kvinnorna.
  4. Oppositionens chefsdelegat, Julio Borges, anlände dock inte och överenskommelsen arkiverades. Rex Tillerson, Trumps dåvarande utrikesminister ringde upp Borges från Colombias huvudstad Bogota och bara de två vet vad som sades i det telefonsamtalet någon timma innan undertecknandet av den gemensamma överenskommelsen denna februarikväll.
  5. Regeringen Maduro erbjöd Borges och oppositionen nya samtal men situationen var plötsligt helt låst.
  6. Presidentvalet genomfördes den 20 maj 2018, alltså en månad senare än vad som överenskommelsen stipulerade för att ge Borges och oppositionen betänketid. Men den delen av oppositionen i Venezuela var inte intresserad av ett val. Däremot deltog 3-4 presidentkandidater från den brokiga politiska oppositionen i Venezuela och registrerade drygt 35 procent av rösterna. Borges och den våldsamma oppositionen uppmanade till bojkott. Valdeltagandet var dock större än valet i USA och Maduros resultat bättre än flera av de latinamerikanska högerpresidenternas resultat.
  7. Inte bara oppositionen påstår att valet inte är legitimt (även om de inte kan peka på vad i valet som var fel eller om det var tekniskt valfusk). Mike Pence anklagade också i sitt nu berömda Twitter-tal valet för att inte vara legitimt. När USA:s gunstlingar vinner är det alltid renhåriga val – men när USA:s ”fiender” vinner då är det konsekvent fusk som lett fram till valsegern.
  8. Trump erkänner oppositionsledaren Juan Guaidó som Venezuelas president och bryter därmed i praktiken och i princip de diplomatiska förbindelserna med Venezuela. För Maduro återstår inget annat än att konstatera detta och formalisera sin brytning med USA.
  9. Vad händer nu? Alla vet att varje åtgärd för att upprätthålla författningen innebär konfrontation som i sin tur eskaleras varje gång. Tills det smäller. Så enkel är processens inneboende dynamik. Och det är ingen hemlighet. I Venezuela är polariseringen för varje gång större och därmed farligare, i synnerhet med en aktör som USA, som med historiens facit i hand inte inbjuder till en fredlig utveckling.
  10. Vi kan bara spekulera i vad som hade hänt om Julio Borges hade undertecknat den gemensamt utarbetade överenskommelsen den ljumma februarinatten i Dominikanska Republiken. Men vad som står helt klart, det är att den utvecklingen hade varit klart gynnsammare för ett fredligt perspektiv än den som USA och den latinamerikanska högern har drivit utvecklingen till den 23 januari 2019.

Texten är ursprungligen publicerad på Dick Emanuelssons blogg om Venezuela.