Hoppa till huvudinnehåll
Av
august.eliasson@proletaren.se

Ledarkrönika: Sionism är rasism och apartheid

Lagom till Eurovision-finalen har på lördag har diskussionen om antisionismen blossat upp igen.


Ännu en gång används antisemitkortet mot de som kritiserar Israel. Den här gången är det SSU-Malmö som anklagas efter att på 1 maj ha sjungit en sång om Palestina där textraden ”krossa sionismen” ingår. Lagom till Eurovision-finalen i Tel Aviv vill Israelanhängarna sätta likhetstecken mellan antisionism och antisemitism.

Antisionismen är rotad i antisemitism, förklarar Svante Weyler, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) i en intervju med SVT. Israels ambassadör Ilan Ben-Dov skriver i en debattartikel i Expressen att kritik mot den israeliska regeringens politik är okej – men förkastandet av Israel som stat är ”ett rent och otvetydigt uttryck för antisemitism”.

Sionism är en politisk rörelse, ingenting annat. Det finns ickejudar som är sionister, och det finns åtskilliga judar som är antisionister. Bara den som vill sätta likhetstecken mellan etnicitet, religion och politisk åsikt kan hävda att antisionism skulle vara antisemitism.

Sionismen beskrivs ibland som en judisk rörelse för rätten till en nationalstat. Det är en idé som det är lätt att känna sympati för, speciellt efter andra världskriget och förföljelserna mot judar under 1900-talets första hälft. Men sionismen bygger i grunden på idén om en etnisk-religiös stat först och främst för judar.

Det manifesteras i den israeliska grundlagen där Israel definieras som ”det judiska folkets stat”, med ett självbestämmande ”unikt för det judiska folket”. Det manifesteras i över 50 lagar som på olika sätt diskriminerar arabiska medborgare i Israel.

Framförallt manifesteras det i att ockuperade palestinska områden genomskärs av murar och checkpoints, där palestinier förvägras grundläggande rättigheter, som rätten till bostad och rätten att röra sig fritt i sitt eget land. Judiska bosättare ges fri tillgång till bosättningar på ockuperade områden, samtidigt som den inhemska befolkningen fördrivs och förtrycks.

1900-talet präglades av befrielsekamp, mot kolonialism, rasism och ockupation. Palestina hade kunnat befrias från det brittiska kolonialväldet och bli en självständig stat för områdets befolkning, muslimer, kristna och judar.

Istället upprättades med västvärldens stöd en bosättarstat för judar i ett område som främst befolkades av icke-judar. En sådan stat, byggd på sionismens rasistiska idé om särrättigheter för en etnisk-religiös grupp, kan inte vara annat än en kolonial apartheidstat byggd på folkfördrivning.

Det räcker inte att kritisera den israeliska regeringens politik. Det sionistiska statsprojektet Israel måste ersättas med en sekulär och demokratisk stat för hela Palestinas befolkning.

Detta har ingenting med antisemitism att göra. Kom ihåg det på lördag, när Israelanhängarna försöker klä apartheid i rosaglittrande kostym.