Hoppa till huvudinnehåll
Av
robert.wettersten@proletaren.se

Findus och Mall of Scandinavia är inga extrema undantag

Findus i Bjuv, Mall of Scandinavia i Solna. Den senaste tidens arbetsmarknadsskandaler har visat på kapitalismens orimlighet, och socialdemokratins oförmåga att lösa problemen som är inbyggda i systemet.


Riskkapitalisterna bakom Nomad Foods lägger ner Findusfabriken i Bjuv bara några månader efter att de köpt den. Byggjätten Peab, som gjorde sex miljarder kronor i vinst förra året, har genom krångliga kedjor av underleverantörer utnyttjat underbetalda arbetare i bygget av jättegallerian Mall of Scandinavia i Solna.

En del har fått arbeta för så lite som 30 kronor i timmen, några har tagit amfetamin för att kunna jobba 48-timmarspass, och sådana saker som fackmedlemskap och semester har man bara kunnat glömma.

Många har upprörts över de två aktuella exemplen på hur arbetare behandlas i Sverige 2016. Och visst är det lätt att bli fly förbannad på ”arbetsgivare” och andra kapitalister som helt tycks sakna moral.

”Skamligt!” sa arbetsmarknadsminister Ylva Johansson till Bjuvborna om att Nomad Foods lägger ner en lönsam produktion och ställer 450 arbetare utan jobb. Hon kunde också lugna de 4000 skåningarna som demonstrerade mot nedläggningen att närings- och innovationsminister Mikael Damberg minsann bjudit in Nomad Foods- och Findus-cheferna till ett möte där de skulle få förklara sig. Om cheferna skakade var det nog snarare av fnissande än av rädsla.

”Peab har ett ansvar” konstaterade arbetsmarknadsministern efter Uppdrag Gransknings avslöjande reportage om skandalbygget i Solna. Årets understatement skulle man nog kunna kalla det.

Men kan man över huvud taget förvänta sig av kapitalisterna att de ska uppvisa någon moral? Tjänar det något till att som Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt hoppas på att några ”seriösa ägare” tar över Findus? Finns det ens snälla kapitalister?

Den sista frågan är faktiskt inte relevant. Den enskilda kapitalisten kan vara hur hygglig som helst men i relation till dem vars arbetskraft hen köper är och förblir hen bara en kapitalist vars goda eller onda vilja inte spelar någon större roll för dem som arbetar.

”Den fria konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten” skrev Karl Marx. Kapitalistens mål med sin verksamhet är profit och om hen inte ska gå under i konkurrensen med de andra kapitalisterna måste hen pressa produktionskostnaderna så mycket det går.

Och i vilken del av verksamheten är det lättast att pressa ner kostnaderna? Jo, på det som kallas det variabla kapitalet – personalen. Företaget höjer tempot för att producera mer, sparkar folk för att öka vinsten per anställd eller flyttar helt enkelt hela produktionen till ett land med lägre löner än i Sverige.

I fallet med Nomad Foods verkar det handla om att placera produktionen närmare den europeiska marknaden samtidigt som man gör sig av med konkurrensen som Findusfabriken i Bjuv skulle kunna utgöra.

I bygget av Mall of Scandinavia har lönekostnaderna pressats ner med hjälp av importerad billig arbetskraft. I en del fall rör det sig säkert om brottsliga handlingar från företagens sida men i många fall görs det helt by the book enligt EU:s fria rörlighet.

Därför blir det ganska löjligt när socialdemokratiska politiker står och lovar krafttag mot ”rövarkapitalismen” och ”oseriösa” företag. Det finns helt enkelt väldigt lite de kan göra. I alla fall utan att hamna i klinch med mäktiga kapitalintressen, och det var längesedan sossarna sist gjorde det på allvar.

Den sista gången sossarna drev igenom något som gick tvärtemot kapitalets intressen var pensionsreformen 1960, alltså för 56 år sedan. Och det systemet slopade sossarna själva 1999, när regeringen Göran Persson införde det nuvarande systemet.

Inte ens den socialdemokratiska arbetsmarknadsministern kan annat än vädja till riskkapitalisterna och uppmana dem att ”tänka om”.

Men facket då? Där finns väl kraften att ta kamp för jobben? Visst finns det! Men hur används den makten? De senaste veckornas strejker från Byggnads och Målareförbundet är bra exempel på det. Först stora ord, sedan en motvillig strejk och innan strejken får särskilt stora konsekvenser för motståndaren tecknas ett avtal så fullt av kompromisser att man undrar vad det egentligen var de strejkade om.

Samförståndet med kapitalet är så djupt rotat att det aldrig skulle falla Livsmedelsarbetareförbundet in att strejka för att sätta press på Nomad Foods, trots att det är en metod som räddat jobben i andra länder när företag hotat flytta utomlands.

Att ta kamp för jobben innebär för sossefacket ofta inte mer än att be partikamraterna i regeringen att fixa det.

Nej, de enda som arbetarna på Findus i Bjuv och i alla bygg- och bemanningsfirmor som byggde Mall of Scandinavia kan lita på är sig själva. Det kan kännas tungt när man vant sig vid den svenska modellen med sitt ombudsmannatänkande, men alternativet – att arbetarna tvingas att fortsätta backa – är tyngre.

Men det krävs också något mer. Kampen mot kapitalismens värsta avarter måste till slut övergå till en kamp mot kapitalismen själv, för socialism. Det kan låta högtravande men utan att angripa det ekonomiska systemet som ligger till grund för motsättningarna sitter man fast i vad Marx kallade för ett ”gerillakrig mot det bestående systemets verkningar”.

Nej, det kommer inte bli lätt. Men det blir förr eller senare nödvändigt.