Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Utanför åsiktskorridoren – mitt i arbetarklassen

Proletären deltar i år på Bokmässan med temat Åsiktskorridorer. När socialdemokratins tidningar monteras ned, höjer vi våra ambitioner.

Proletären har alltid stått utanför åsiktskorridoren.
Grafik: Proletären

Nyligen meddelade LO:s tidning Arbetet att de går över till magasinsform och treveckorsutgivning. Vikarierande chefredaktör Thelma Kimsjö lovar att tidningen fortfarande kommer att bevaka lönefrågor, arbetsvillkor och arbetsmiljö med dagliga uppdateringar på sin webbsida.

Ändå är det svårt att se det som något annat än en abdikering. Ett ”arbetarpressens självmord”, som Kalle Holmqvist beskriver det i en läsvärd krönika i Aftonbladet Kultur – ironiskt nog i en annan av arbetarrörelsens i praktiken abdikerade tidningar.

Bit för bit monterar den socialdemokratiska arbetarrörelsen ned de verktyg och plattformar som en gång i tiden utgjorde själva fundamentet för en stridbar arbetarklass.

En arbetartidning måste vara något mer än det Thelma Kimsjö lovar att Arbetet ska vara. En arbetartidning måste vara en röst och ett verktyg för arbetare som vill se politisk förändring. Och framförallt måste en arbetartidning vilja och våga utmana eliten, den ekonomiska såväl som den politiska och kulturella.

Som en sådan tidning deltar Proletären för andra året i rad på Bokmässan. Vi deltar inte för att mingla med journalistkollegor eller få ryggdunkar av medelklassintellektuella. Vi deltar för att utmana.

Förra året var vår ambition att låta arbetare komma till tals i ett forum som medelklassen gjort till sitt. Hos oss talade sopgubbar, undersköterskor, tågvärdar och byggnadsarbetare om sina frågor.

I år vill vi fortsätta att stöka till i finrummet, genom temat Åsiktskorridorer. I ett antal programpunkter ger vi oss på ämnen som anses vara kontroversiella. Vi vill utmana bilden av att vänstern eller arbetarrörelsen inte vill, vågar eller får diskutera vissa frågor.

Vi tänker diskutera allt från invandring och integration till pampväldet inom facket, liksom Sovjetunionen och synen på kön. Vi gör det utifrån vårt klassmässiga perspektiv – inte utifrån vad som anses politiskt korrekt.

Någon kanske invänder att en del av de här frågorna redan diskuteras på var och varannan ledarsida, och används som slagträn av politiker både till höger och vänster. Det är också det som är problemet. Det är dags för arbetarrörelsen att vinna tillbaka initiativet och ta tag i frågorna utifrån vårt perspektiv – utan rädsla för ömma tår.

Kanske kommer vi att förarga proffstyckare både till höger och vänster. Då är allt precis som det ska vara.

Bland de vi vill diskutera med finns de som står långt ifrån oss politiskt, såväl i sakfrågor som ideologiskt. Det betyder inte att Proletären ändrat politisk linje, eller att vi låtsas vara en neutral tidning.

Till skillnad från borgerlig media hycklar vi inte om var vi står. Vi är en tidning som tar tydlig ställning med ett lika tydligt politiskt och klassmässigt perspektiv. Proletären ges ut av Kommunistiska Partiet och vi är stolta över att tillhöra den revolutionära delen av arbetarrörelsen. Men ville vi bara prata med meningsfränder, hade vi stannat uppe på vår redaktion på Fjärde Långgatan i Göteborg.

Kanske kommer vi att förarga proffstyckare både till höger och vänster. Då är allt precis som det ska vara. Sedan Proletären grundandes 1970 har vi alltid stått utanför åsiktskorridoren, mitt i arbetarklassen.

Vi har aldrig svansat efter etablissemanget eller anpassat oss efter vad som får och inte får sägas. Vi har retat upp socialdemokrater och grupper inom vänstern, lika ofta som vi förargat kapitalister och moderater. Vi har kallat sossar för socialfascister, sovjetkommunister för revisionister, kapitalister för parasiter, vänsterpartister för imperialistlakejer och riksdagsmän för Palmemördare.

Den som känner till Proletärens historia vet att vi också ibland gått för långt i vår vilja att utmana och provocera. Men vi är hellre en tidning att bli arg över, än en tidning som att rycka på axlarna åt.

Enligt Arbetets Thelma Kimsjö beror övergången till magasin på att ”tiderna förändras och därmed även de ekonomiska förutsättningarna.” Och nog har tiderna förändrats. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen, som ideologisk och politisk kraft inom arbetarklassen, är död. Arbetarklassen är idag politiskt, organisatoriskt och kulturellt splittrad.

Den klass som bär upp hela samhället på sina skuldror har förlorat både självförtroende och kompass. Istället för sammanhållning och gemenskap växer individualism och motsättningar. Rasism, religiös extremism och identitetspolitik växer i frånvaron av gemensam kamp för gemensamma intressen.

Det innebär att den politiska och ekonomiska eliten just nu inte möter något nämnvärt motstånd, mer än enstaka nålstick här och var.

Arbetarklassen behöver sina plattformar och sina verktyg, mer än någonsin. Det behövs en tidning som både är ett forum för arbetarklassen och ett verktyg för social förändring och kamp. En tidning som kan vara politisk och organisatorisk ryggrad åt en stridbar revolutionär arbetarrörelse – och som samtidigt utmanar, provocerar och förargar.

En tidning med de ambitionerna måste stå utanför åsiktskorridorerna och våga möta arbetare där de befinner sig, även i frågor bortom det politiskt korrekta.

När den socialdemokratiska arbetarrörelsens tidningar ger upp, en efter en, är vi som vanligt motvalls. I dessa förändringens tider tror vi att Proletären behövs mer än någonsin.

Se Proletärens program på Bokmässan här.

Följ Proletären på Facebook för uppdateringar!