Under en stor del av mitt politiska liv, det vill säga de senaste 15 åren, har antiimperialismen varit ganska så opopulär. Att påstå att även länder som vänder sig ifrån den västerländska liberalismen har rätt att staka ut sin egen väg har ofta bemötts av oförstående och skepticism.
Men de senaste åren har situationen förändrats. Det är väl inte konstigt, med tanke på uppsvinget för solidariteten med Palestina, men det är inte det enda svaret. Imperialismen vacklar både på hemmaplan och runt världen, och det öppnar glipor för kritik. Även i den hårt strömlinjeformade svenska debatten.
Jag tror att folk börjat lessna på att problem ständigt ska lösas genom att alla bugar sig för EU:s och USA:s intressen. I årtionden har de härjat fritt runt världen, och konsekvenserna är uppenbara. När folk i det globala syd nu återigen börjat resa sig på allt bredare front mot den moderna kolonialismen, blir det svårt även för oss här uppe i Norden att blunda.
Våra makthavare, oavsett regeringsblock, är direkt medskyldiga till många av de konflikter som vi ser runt om i världen. Att pappa USA dessutom gjort sig opopulär även i breda skikt inom medel- och överklassen i Europa gör det än enklare att slå sig fram.
De tillfällen som ges nu får vi inte missa. Under de senaste åren har vi tågat under palestinsk flagg, och det ska vi fortsätta med. Det arbete som gjorts har byggt grunden för en internationell solidaritet som inte inskränker sig till enstaka konflikter, utan som sätter imperialismen och motståndet mot den på dagordningen.
På onsdagen har vi en manifestation i Stockholm utanför Nobelmiddagen i stadshuset. Där samlas vi, en bred skara av olika organisationer med en gemensam sak, den internationella solidariteten. Jag ser fram mot en manifestation där aktivister för Palestina, Venezuela, Sahel och många fler står skuldra mot skuldra för att protestera mot våra gemensamma fiender – representanterna för vår egen och hela västvärldens imperialister som sitter och äter gott där inne. Det ska de inte få göra ifred.
Jag uppmanar såklart alla som kan (och läser detta i tid) att delta, men jag uppmanar också alla läsare att lyfta den antiimperialistiska fanan i andra sammanhang. Göra gemensam sak med de många olika grupper av aktivister som finns i landet.
Tillsammans är vi starka. Och vår motståndare har just nu stora svårigheter med att tysta oss.
