Är det för få som dör i Sverige?

Jag har nyss gått i pension efter nästan 50 år i arbete. Vi är många i min generation som började arbeta direkt efter folkskolan. Ändå framställs det som om vi skulle ligga samhället till last. Nästan dagligen överöses vi av rapporter och reportage om hur förskräckligt det är att människor i Sverige lever länge.

Att högerpolitikerna driver sin åsikt att få suga ut så mycket som möjligt av oss arbetare är ju förståeligt. Men att så kallade journalister hakar på denna hetsjakt utan att reflektera över vem det drabbar och vem som tjänar på det är väl ändå anmärkningsvärt.

På Västnytt för någon vecka sedan var det ett inslag där politiker och ekonomer tävlade om att förklara att vi inte har råd med pensionärer. Enligt hetsjaktskampanjen är vi för många som går i pension. Med andra ord dör för få.

Enligt självutnämnda experter har vi bara att vänta både höjd pensionsålder och nedskärningar i den offentliga sektorn. Som om vi inte märkt att detta redan har startat.

Sverige har ju aldrig varit rikare om man skall tro börsnoteringarna. Varför skulle vi då inte ha råd med det som vi haft råd med tidigare?

Just det. Våra pensionspengar är ju på börsen och skall naturligtvis vara kvar där och inte användas för att äldre arbetare skall kunna gå i pension med gott samvete och med en dräglig pension.

När finansminister Erik Åsbrink lade beslag på ATP-fonderna, när 258 miljarder kronor togs från dessa fonder och fördes över till statskassan, ansåg han att det var en naturlig transaktion: ”Det var som att flytta pengar från den ena fickan till den andra”.

Visst var det så, men han tog ju från våra fickor och stoppade i sin egen. Och är inte det stöld, då vet jag inte vad som är stöld.

Men det är inte nog med att de har stulit våra pensionspengar. Vi skall också arbeta tills vi stupar.

Det är ju vi som slitit i fabrikerna, på byggen och i vården som har betalt de välavlönades skolgång och karriär.

Nu gäller ju detta naturligtvis inte alla. Riksdagsmän och fackpampar har specialavtal som skyddar deras pensioner.

I radioprogrammet Ring P1 diskuterades också frågan om höjd pensionsålder och flera menade mycket riktigt att många arbetare inte orkar jobba så länge. Ett svar på det var att LO-kollektivet borde ha högre pensionspremier eftersom de sällan kan jobba till 70. Så jävla fräckt! Det är ju vi som slitit i fabrikerna, på byggen och i vården som har betalt de välavlönades skolgång och karriär.

När jag arbetat i vården har jag sett alltför många som varit utslitna av hårt arbete. Jag har också haft många arbetskamrater som längtat efter pension efter ett långt arbetsliv som när dagen kommit blivit sjuka eller fått en tidig död.

Själv valde jag att gå i pension efter 49 år som arbetare på varv, fabrik, kök och i vården. Inte har jag legat samhället till last och den lilla pension som jag får ut har jag själv betalt många gånger om. Sedan sitter välbetalda riksdagsmän, ekonomer och andra skitstövlar och vill försämra ytterligare. Man kan ju bli vansinnig för mindre.

Men de vill väl att det skall vara som Finn Zetterholm sjunger i visan, ”När man är en glad pensionär, då skall man inte vara till besvär”. Själv tycker jag att fler skall bli besvärliga så vi får ett ordentligt uppror mot högerpolitiken.