Erik de Vahl: Brevbärare, musiker, kommunist

– Jag är en brevbärare som gör musik, snarare än en musiker som jobbar
på Posten, säger Erik de Vahl, som precis har gett ut sin tredje
fullängdare.



Erik de Vahl har nyligen gett ut sin tredje skiva, ”Oh! My Spine!”, som
sålde slut innan recensenterna hade hunnit skriva om den. Men han
värjer sig ändå mot att kallas musiker.



– Jag kan ingenting teoretiskt om musik, säger han. Jag har inget
intresse av att bli musiker och en del av ett skrå. Jag tar det mer
lättsamt och experimenterar. När jag härmar andra känner jag mig bara
dålig och dum.



Musiken gör han hemma med en dator och två gitarrer. Genom att klippa
ner gamla låtar och loopa från vinylskivor får han fram mycket
speciella effekter.



– Det är som en hobby efter jobbet. Andra löser korsord och jag sysslar med ljud.



Konstnärlig frihet

Han har heller inga ambitioner att kunna leva på sin musik.

– Jag tycker det är skönt att ha ett jobb, då kan jag göra precis vad
jag vill med musiken. Det är en myt att den konstnärliga friheten
kommer när man kan försörja sig på musiken. Då förändras man och måste
sälja sig till reklamen. Min konstnärliga frihet är större eftersom jag
har min månadslön från Posten.



– Jag är en brevbärare som gör musik, snarare än en musiker som jobbar
på Posten. Jag ser det inte som något misslyckande. Jag är en bra
brevbärare som gör musik på fritiden.



Vi pratar om konstnärens roll i samhället och om den upphöjda status som musiker och författare ofta får.



– Min typ av musik ska teoretiseras så mycket, men jag är inte
intresserad av någon konstnärsroll. Det är en konstruerad roll i
samhället. Det handlar om att trycka ner arbetare, så att vi inte ska
ha några pretentioner. Tanken på att höja sig över alla andra och inte
behöva arbeta.



– Jag tror inte att jag skulle få något gjort utan stressen på jobbet
och behovet att koppla av. Min musik är en direkt produkt av mitt liv.
Musiken skulle bli ointressant om jag strävade efter att leva på den.



Toppbetyg

Ändå är Erik de Vahl välkänd i popkretsar och ”Oh, My Spine!” fick
toppbetyg av musikskribenten Andres Lokko i Svenska Dagbladet.

– Det var kul. Han är en av de få som får skriva om vad han vill, och då väljer han min skiva som bara ges ut i hundra ex.



– Egentligen vill jag inte att en borgerlig tidning ska gilla det jag
gör eller förstå det. Då undrar jag om jag gör något fel. Recensenterna
har en ofantlig makt. Det är inte så många som säger emot. Men nu hade
jag ändå sålt slut när recensionen kom, och det är roligt att slippa
tänka på försäljningen.



Men varför denna extremt lilla upplaga?

– Den här skivan har jag bränt själv hemma och vikt alla omslag själv.
Hundra ex är en rimlig arbetsbörda. Men hade jag vetat att så många
ville köpa hade jag självklart gjort 300 istället. Nu har jag sagt
hundra ex och då är det oärligt att göra fler. Jag hoppas att folk
laddar ner låtarna från nätet istället.



Han säger att han tror på någon slags digital allemansrätt.

– Det är bara de privilegierade som har anledning att protestera.
Spridningen på nätet har gjort det lättare för många. Om folk kan ladda
ner från nätet, räcker det att göra 200-300 skivor.



Producerar själv

Erik de Vahls tidigare skivor har getts ut på Service, men den här skivan är alltså producerad hemma i lägenheten i Göteborg.

– Eftersom jag snor så mycket samplingar skulle skivan inte funka på
ett större bolag. Nu slipper jag att oroa mig för att bli stämd.

Att själv producera hela skivan ger också en större närhet till publiken.



– Eftersom skivbolaget släppte min första demo direkt har jag aldrig
haft kontakt med mina lyssnare tidigare. Det är så många mellanhänder.
Nu är det kul att se vilka det är som beställer. De skriver från hela
Sverige och från andra länder.



Erik de Vahl skrev en kulturkrönika i senaste numret av RKU:s tidning
Rebell där han kritiserade webbplatsen MySpace, som har utvecklats till
ett gigantiskt forum för mer eller mindre etablerade musiker. Idén är
att skapa en mötesplats för ungdomar där man bland annat kan lyssna på
och ladda ner musik.



Erik de Vahl tycker att MySpace, som ägs av Rubert Murdoch, bara är ett
nytt sätt för kapitalisterna att exploatera den alternativa
musikscenen, nu när fildelningen gjort skivbolagen onödiga.



– Ägarna får full insyn i ungdomskulturen och kan rikta annonserna. Jag
tror att det är skadligt i längden. Folk börjar tänka på ett visst sätt
i en miljö skapad för att dra in pengar. Att ge ut en skiva borde vara
att skapa sig en egen arena, därför bör man hålla armlängds avstånd
till likriktande annonsmarknader som MySpace, det är inte svårt att
göra en egen hemsida i stället.



Kommunist

För några år sedan blev Erik de Vahl medlem i Kommunistiska Partiet.
Ett engagemang som också strider mot myten om den frie konstnären.



– Jag tror att jag är mer fri som organiserad. Jag skyltar tydligt med
var jag står och det finns en filosofi och en värdegrund i det jag gör.
Det är komiskt att hålla inne med sina politiska åsikter med hänvisning
till konstnärlig frihet. Då är man ju verkligen ofri. Det handlar om en
borgerlig konstnärsmyt som säger att konsten är allmänmänsklig och står
över politiska motsättningar.



Vi pratar om den nyligen utkomna biografin över den sovjetiske poeten
Majakovskij. Författaren anstränger sig för att på olika sätt förklara
Majakovskijs politiska engagemang. Att han var tvingad eller lurad. Att
han gjorde det för att vinna fördelar.



– Men varför skulle en bra poet inte kunna uppskatta Lenins idéer, undrar Erik de Vahl.



Han säger att han lyssnar mycket på radio när han arbetar och att han har funderat på det där med yttrandefrihet.



– Så fort det pratas om yttrandefrihet handlar det om journalisternas
egna rättigheter, inte sådana som den avskedade fackordföranden Per
Johansson på Connex. Det märks vilka journalisterna företräder. Deras
egna rättigheter betraktas som kultur, det finaste som finns, medan
frågor som rör lönearbetares villkor förpassas till ekonomiekot bland
börskurser och räntor.



Även Kafka har humor

Vid ett tillfälle hörde Erik de Vahl någon konstnär på radio som sa att han bär sina sorger med stil och klass.



– Det gjorde mig så arg. Det är bara medelklassen som har råd att lida
för konsten. Varför skulle en bok få en djupare betydelse för att
författaren mår dåligt? Det är bara ett sätt att mystifiera den
skapande och ”konstnärlige” människan. Varför får det inte vara kul att
skriva böcker? Även Kafka har humor, men det är det ingen som pratar om.



På sin hemsida bemötte Erik de Vahl påståendet om konstnärens lidande
med att ”jag nog i så fall snarare bär mina sorger med klassen”.



JENNY TEDJEZA

Proletären 20, 2007



• Läs mer om Erik de Vahl och lyssna på hans musik på www.erikdevahl.com