Vem tjänar på konflikt i Korea?

Läget på den koreanska halvön har varit mycket spänt ända sedan president Lee Myung-Bak i Sydkorea avbröt företrädaren Kim Dae Jungs sk solskenspolitik för att istället slå in på en aggressiv och konfrontativ politik mot grannen i norr, ivrigt understödd av USA, som behöver ett spänt läge i Korea för att motivera sin massiva militära närvaro i regionen.

Sedan Sydkorea i våras utan bevis anklagade Nordkorea för att ha sänkt det sydkoreanska örlogsfartyget Cheonan mitt under en stor marinövning i de omstridda vattnen i det koreanska västerhavet, med US Navy som deltagande part, har spänningarna ökat ytterligare. För att överhuvudtaget inleda samtal om en normalisering av den spända situationen kräver Sydkorea en ursäkt för en händelse som Nordkorea förnekar all inblandning i, vilket skapat en låst situation med upprepade militära incidenter längs gränsen och i de omstridda haven.

Ovanstående måste sägas som en bakgrund till de krigsrubriker som nu fyller media, alla med udden riktade mot det Nordkorea som samma media i årtionden utmålat som aggressivt, krigslystet och närmast patologiskt opålitligt.

Någon källkritik förekommer inte och förekom i vart fall inte inledningsvis. Media vidarebefordrar bara Sydkoreas påstående om att Nordkorea helt oprovocerat utsatt ön Yeonpyeong för omfattande granatbeskjutning, varpå hela horden av självutnämnda experter genast börjar fantisera om syftet bakom denna logiskt sett helt befängda attack.

För så är det. Alla vet att Nordkorea inte har minsta möjlighet att militärt mäta sig med ett Sydkorea som backas upp av USA. Alltså måste syftet bakom den attack som med automatik pådyvlas Nordkorea sökas bortom det logiska, företrädesvis i den irrationalitet som sägs prägla Nordkorea.

I all upphetsning dyker det upp en och annan sansad röst. ”Jag har svårt att tänka mig att Nordkorea skulle göra något oprovocerat”, säger Linus Hagström på Utrikespolitiska institutet till Expressen (23/11).

Hagström misstänker istället att den marin-övning som Sydkorea i dagarna genomfört i de omstridda vattnen kring Yeonpyeong kan ha orsakat någon form av missförstånd. Kan det rentav vara så att några sydkoreanska övningsgranater träffat nordkoreanskt territorium, som bara ligger några sjömil bort?

Vi vet inte. Men vi vet att Sydkorea i dagarna genomförde en stor militärövning på och i vattnen kring Yeonpyeong, innefattande en styrka om 70000 man (Svd 23/11); vi vet att Nordkorea i förväg varnade för att varje provokation i samband med denna övning skulle leda till omedelbar vedergällning; och vi vet att Nordkorea hävdar att beskjutningen av Yeonpyeong föregicks av fientlig eld.

Till det senare noterar vi att bland annat Dagens Nyheter rapporterar att ”enligt boende på ön som AFP talat med hölls en artilleriövning av Sydkoreas militär strax innan granatbeskjutningen från norr startade” (32/11).

Som alltid är sanningen krigets första offer, varför lite sans och balans är på sin plats. Men vad skall man då säga om utrikesminister Carl Bildt, som yrvaket och utan faktagranskning skriver följande på sin blogg: ”Plötslig nordkoreansk artilleribeskjutning av en sydkoreansk ö leder till nya och allvarliga frågetecken om den nordkoreanska regimens natur och intentioner.”

Med tanke på att Sverige sedan krigsslutet 1953 har plats i den neutrala övervakningskommissionen (NNCC) i Panmunjom på gränsen mellan Nord- och Sydkorea, där sporadiska fredsförhandlingar pågår, så måste detta uttalande betraktas som ett grovt tjänstefel. Den självgode statsmannen Bildt agerar som en elefant i porslinsbutiken.

Det är kanske att sticka ut hakan, men vi vill ändå påstå att det är anklagelserna mot Nordkorea som är bisarra. Liberalerna får tycka vad de vill om regimen i Pyongyang, men bara den som lämnat förnuftet på hatthyllan kan inbilla sig att Nordkorea söker krig med USA.

Det är tvärtom. Sedan 1953 har Nordkorea utan framgång försökt få till stånd ett fredsavtal med Sydkorea och USA. Det senaste nordkoreanska initiativet avvisades så sent som
i januari år.

Det är USA som har intresse av att upprätthålla spänningarna på den koreanska halvön, givet inte minst av den strategiska konflikten med Kina, inte Nordkorea.