Hoppa till huvudinnehåll
Av
august.eliasson@proletaren.se

Kapplöpning om Afrikas resurser

Det pågår en kapplöpning om Afrika och kontrollen över dess naturresurser. I det tysta håller USA på att utvidga sin militära närvaro på den afrikanska kontinenten. Som en del i detta arbete har supermakten upprättat ett särskilt Afrikakommando. Följande artikel om USA-imperialismens ökade intresse för Afrika bygger på det tal som August Eliasson höll på Kommunisternas antiimperialistiska seminarium i Göteborg i mars i år.


Den 20 april förra året körde en Toyota Land Cruiser av en bro i Malis huvudstad Bamako. I bilvraket hittades sex döda. Av dem var tre kommandosoldater med ”US Army” på uniformerna.

USA:s armé skrev ett kortfattat uttalande om att tre militäranställda hade dött i en bil-olycka i Mali tillsammans med tre civila.

När nyheten spreds i USA ett par månader senare blev många förvånade. USA:s närvaro i Mali avslutades nämligen officiellt en månad tidigare, när den gamla regimen störtades i en statskupp. De tre soldaterna var dessutom inte vilken militärpersonal som helst, åtminstone två av dem deltog i arméns underrättelse- och säkerhetskommando i samarbete med Joint Special Operations Command, specialstyrkor som utfört uppdrag i bland annat Afghanistan, Irak och Pakistan. Dessutom identifierade anonyma källor de tre omkomna civila som tre prostituerade från Marocko.

Egentligen förvånar inget av det här oss som känner till hur USA-imperialismen arbetar. Men historien ger en glimt av den utveckling som pågår i Afrika, i skuggan av konflikterna i Mellanöstern. Nämligen utbredningen och uppbyggandet av den amerikanska militära närvaron, främst genom upprättandet av USAFRICOM, Förenta staternas Afrikakommando.

AFRICOM är det senaste av USA:s totalt nio ”stridskommandon” som täcker hela jordklotet. Varje kommandos roll är att försvara USA:s intressen på respektive kontinent eller i respektive sektor. Genom sina militärbaser och annan militär närvaro finns USA i varje världsdel utom Antarktis.

De imperialistiska makterna jagar runt hela jordklotet i jakt på ökad profit. Imperialismen är inte bara ett enskilt land, eller en enskild politik. Det är det kapitalistiska systemet som bygger på de rika ländernas och storföretagens plundring och utsugning av de fattiga länderna. Men det är USA som är den absolut ledande imperialistmakten.

USA-imperialismen dominerar i hela världen, men det är framförallt Mellanöstern som varit måltavlan. Här finns olja. Här finns allierade som Israel och Gulfstaterna, men också hot och konkurrenter som Iran, det närliggande Ryssland och Kina. Här har USA också ett väl utbyggt nätverk av militärbaser och anläggningar.

De senaste åren har det dock skett en försiktig förflyttning av fokus till den kontinent som historiskt sett kanske drabbats hårdast av kolonialismen, Afrika. USA har hittills inte haft något avgörande inflytande på denna kontinent. Dess militära ageranden var tidigare i stort sett begränsat till Nordafrika och Afrikas horn, som till exempel Somalia och till bekämpandet av det tidigare sovjetiska inflytandet.

USA:s militära utbyggnad i Afrika är inte särskilt uppmärksammad, ändå sker den helt öppet. AFRICOM har en hemsida och amerikanska militärer uttalar sig ibland, inför rätt tidningar och rätt publik, ganska ärligt.

AFRICOM:s uppdrag beskrivs på dess egen hemsida: ”USA:s Afrikakommando skyddar och försvarar USA:s nationella säkerhetsintressen genom att stärka afrikanska staters försvarskapacitet och regionala organisationer, och genomför, när det beordras, militäroperationer, för att motverka och besegra transnationella hot och för att erbjuda en säker miljö för att gynna goda styrelseformer och utveckling.”

Grunden för AFRICOM lades så sent som 2007, på order av George W Bush. Den afrikanska kontinenten skulle äntligen belönas med ett eget US-amerikanskt militärkommando, i motsats till tidigare då andra kommandon delat på ansvaret. Barack Obama har sedan gladeligen fortsatt missionerandet i Afrika.

USA:s kongressbibliotek, som ska förse beslutsfattarna med relevant information, har presenterat en analys och värdering av den militära utbyggnaden. Den nämner flera anledningar till ökad militär närvaro i Afrika. Först och främst nämns olja och handel. Sedan 1990 har USA:s handel med afrikanska länder tredubblats och USA importerar också en allt större andel olja från området, påpekas det i analysen.

Den citerar George W Bush som redan 2006 deklarerade att ”USA måste ersätta upp till 75 procent av oljeimporten från Mellanöstern innan 2025”.

Eller som den amerikanska generalen Charles Wald sa till tidningen Wall Street Journal om AFRICOM: ”Ett nyckeluppdrag för de amerikanska styrkorna skulle vara att garantera att Nigerias oljefält, som i framtiden kan komma att stå för så mycket som 25 procent av USA:s totala oljeimport, är säkrade.”

I ordning nämns sedan i analysen sjösäkerhet, väpnade konflikter, våldsam extremism och HIV/Aids som anledningar till ökad militär närvaro genom AFRICOM.

Kanske skulle HIV/Aids kunna vara en vettig anledning för USA att faktiskt hjälpa till? Kunde man tro. Men läser man under den rubriken får vi veta anledningen till att USA behöver vara med och bekämpa sjukdomen:

”Smittospridningen i några afrikanska säkerhetsstyrkor är troligtvis hög, till exempel mellan 40-60 procent för ett av södra Afrikas länder enligt rapporter, vilket höjer oron för att dessa trupper inte kommer att kunna användas när det behövs.”

Inte ens kongressrapporten, som ändå ska sälja in den imperialistiska politiken till folkvalda politiker som åtminstone i teorin hade kunnat protestera, försöker dölja vilka syften USA:s militära utbyggnad i Afrika har.

Visserligen lyfts hela tiden stabilitet och säkerhet upp som något som gynnar alla – och det går ju att hålla med om – men det handlar inte om stabilitet och säkerhet för vanliga afrikaner. Utan om stabilitet och säkerhet för att säkra USA:s ekonomiska och politiska intressen.

USA använder sig av olika, mer eller mindre fula, metoder för att öka sitt inflytande i Afrika. För några år sedan avslöjade Wikileaks hemligstämplade rapporter om inblandningen i olika afrikanska stater. Bland annat diskuteras hur en ”oblodig statskupp” skulle kunna genomföras i Zimbabwe, för att få bort Robert Mugabe, som länge gått emot imperialismens inflytande.

Wikileaks har också avslöjat hur USA och det brittisk-holländska oljebolaget Shell samarbetar för att utöka sitt inflytande över Nigerias regering, för att säkra oljekontrakt och hålla borta Kina. Det är viktigt att komma ihåg att krig bara är imperialismens yttersta verktyg, en politikens förlängda arm. Får imperialistmakternas bolag verka ostört behövs inte militärmakterna.

Problemet är bara att imperialistmakternas bolag sällan får verka ostört. I vägen står nationellt inriktade regeringar, konkurrerande imperialistmakter och förstås det afrikanska folket, som drabbas hårdast av imperialismen.

Just nu pågår ett intensivt uppbyggande av anläggningar och baser i Afrika. På amerikanska militärens egna hemsidor kan man läsa om att vägar för militärutrustning och annat är på väg att upprättas genom Africa Surface Distribution Network, eller ”nya kryddhandelsvägen” som de också kallar den, efter den medeltida kryddhandelsvägen längs Afrikas östkust, upp mot Mellanöstern och Asien. Bara det att den här gången är det militärutrustning och vapen som fraktas.

Från hamnstäder längs östra Afrikas kuster kör långtradare efter långtradare med containrar fulla med utrustning. Deras destinationer är baser och anläggningar i Kenya, Etiopien och Uganda. Men på längre sikt förbereds även anläggningar på andra platser i Afrika.

Denna ”nya kryddväg” förser USA:s anläggningar och personal med utrustning och varor. Men det är inte klassiska amerikanska baser, som de jättelika baser som nästan liknar små städer i Tyskland, Sydkorea, Irak eller Afghanistan. Hittills har USA bara haft en sådan bas i Afrika, i Djibouti, vid Afrikas Horn, med ca 1200 soldater.

Strategin är istället att bygga ut, som de säger, ”lily pads”, näckrosblad. Genom att använda existerande militäranläggningar i allierade länder vill man skapa fotfästen att kliva på, utan att behöva anstränga en redan ansträngd budget allt för mycket.

Samtidigt hoppas man på att utbilda och samverka med sina allierades arméer. Att övertyga sina allierade om ömsesidig träning och utbyte mot att få nyttja militärbaser, är lättare än att få tillstånd för att bygga upp egna militärbaser.

Men detta betyder inte att de amerikanska soldaterna byts ut mot utbildningspersonal. Redan i år ska antalet soldater utökas från dryga 1000 till 3000. De flesta kommer att vara stationerade på basen i Djibouti, men runt om i de mindre baserna och anläggningarna sprids kommandosoldater och specialtrupper ut.

USA siktar på att som ett första steg ha trupper i 35 afrikanska länder, främst för gemensamma militärövningar.

Det återstår att se om ”näckrosbladen” kommer att förbli näckrosblad. Flera anläggningar som USA använder rapporteras redan bli allt mer permanenta USA-baser, i takt med att de fylls på av personal, förnödenheter och utrustning.

USA påstår att uppbygget av baser och logistiska nätverk och vägar, eller bekämpandet av terroristgrupper, ska skapa fred och stabilitet på en orolig kontinent. Precis samma sak sa och säger man om närvaron och insatserna i Mellanöstern, som varit USA:s huvudsakliga fokus länge. Där kallas förövrigt leveransvägarna för ”nya silkesvägen”, med samma anspelning till medeltida handelsvägar som i fallet ”nya kryddvägen” i Östafrika.

Men imperialismen har bara fört med sig död och förstörelse i Mellanöstern. Det räcker med att nämna Afghanistan och Irak. Två länder som nu ligger i ruiner efter decennier av imperialistiska krig och inblandningar.

Med all rätt är därför många afrikanska stater skeptiska till amerikansk truppnärvaro. Så vägrade Södra Afrikas samarbetsorganisations fjorton stater att upplåta sina länder åt USA-baser och även Nigeria, USA:s viktigaste oljepartner, har varit kallsinnig till permanent truppnärvaro.

Till de mest kritiska hörde Muammar Gaddafis regim i Libyen. Redan 2007, när USA påbörjade uppbygget av AFRICOM frågade sig Libyens dåvarande Sydafrikaambassadör hur USA kan dela upp världen i militära kommandon och vad som skulle hända om Kina beslutade sig för att upprätta ett Afrikakommando.

Han drog slutsatsen att utländska trupper i Afrika snarare skulle förvärra konflikterna på kontinenten. Med ett cyniskt facit i hand kan vi konstatera att han hade rätt. Fyra år senare blev Libyen målet för den första större operationen utförd av AFRICOM, som hade huvudansvaret för USA:s deltagande i Natoalliansens angrepp.

USA och imperialismen är beroende av naturresurser, främst olja, för att upprätthålla sin ekonomiska dominans. Det handlar om de imperialistiska ekonomiernas tillväxt och profitjakt men även militärindustrin kräver naturresurser. 2010 hölls den andra så kallade Strategiska metaller-konferensen i Cleveland, USA. Ett hundratal industriella och militära ledare samlades för att diskutera hur USA skulle kunna säkra tillgången på sällsynta metaller, viktiga för militärindustrin. Där konstaterades ett stort problem: Kina kontrollerar tillgången på flera viktiga metaller i världen, och det utgör en säkerhetsfara. USA måste kontrollera råvarutillgångar och tillgången på strategiska metaller.

Det är långtifrån bara USA som deltar i kampen om Afrika. Ett av de mest aktiva länderna, militärt sett, är Frankrike, som tidigare kontrollerade kolonierna i franska Västafrika. Även om det finns tendenser till konkurrens och motsättningar mellan dessa imperialistmakter är de allierade och arbetar, än så länge, tätt tillsammans.

Men det finns fler konkurrenter. Det är känt sedan länge att Kina, men även Ryssland genomför ekonomiska satsningar i Afrika. Bland alla utvecklade kapitalistiska länder vänds blickarna mot Afrika. Det finns alltså en stark tendens till ökat fokus på och mer konkurrens om makt och inflytande, ekonomiskt och militärt, i Afrika.

På sistone har det talats om en positiv ekonomisk och social utveckling i vissa afrikanska länder. Och det stämmer att när ekonomierna backar i Europa och USA så går de kraftigt framåt i vissa delar av Afrika.

Den stora frågan är om den här utvecklingen ska få komma afrikanerna till del, eller om vi får se ytterligare en ”kapplöpning om Afrika”, som under imperialismens och kolonialismens uppkomst i slutet av 1800-talet.