Utmaningar och optimism i Kuba

För tre år sedan rapporterade jag från ett Kuba som präglades av frustration och stor ovisshet inför framtiden.

Folk väntade på de förändringar som regeringen utlovat och delvis hade börjat införa, tills processen avstannade på grund av den svåra ekonomiska situationen som uppstått.

Landet drabbades av flera förödande orkaner och undgick inte heller den globala ekonomiska krisen. Idag är läget helt annorlunda. Nu genomsyras samhället av en positiv energi.

Vad har då hänt? Den länge uppskjutna partikongressen hölls förra våren och inför den inbjöds hela det kubanska folket att delta i debatter som fördes på arbetsplatser, i bostadskvarteret och i massmedia.
Diskussionsunderlaget – Förslag till riktlinjer för den ekonomiska och sociala politiken – innehöll 291 förslag till förändringar, men utökades till 300 efter tre månaders debatter.

69 procent av förslagen genomgick förändringar genom strykningar eller tillägg. Ett av de viktigaste besluten rörde nedskärningen av statligt anställda, från 85 procent till 65 och samtidigt tillåta kooperativ, fler egenföretagare och nu med tillstånd att ha anställda, att dela ut jordbruksmark, utöka jordinnehavet för framgångsrika bönder, tillåta försäljning av bilar, motorcyklar, hus och lägenheter.

Omkring 85 procent av kubanerna äger sina bostäder men har tidigare bara haft rätt att byta boende och då bara efter en lång byråkratisk process som inbjöd till mutor och korruption.
Nu krävs det bara att parterna går till en notarie för att legalisera bytet. Idag kan du också skänka bort, sälja eller hyra ut din bostad.

En person som lämnar landet kan nu sälja eller överlåta sin bostad till en släkting. Tidigare konfiskerade staten bostaden. Nästan 3000 bostäder och motorfordon bytte ägare genom försäljning under januari-mars.
Ytterligare 10600 bostäder och 6800 bilar gavs bort till nya ägare.

Samtidigt som hundratusentals statligt anställda blev övertaliga öppnade man upp för fler enmansföretag och för deras rätt att ha anställda och för möjligheten att kunna starta kooperativ.
Idag finns det över en halv miljoner personer både i städer och på landsbygden som arbetar privat och det sjuder av energi och småskaligt företagsamhet.

I varje kvarter hittar man någon som säljer kaffe, saft, glass, cykeldelar, antikviteter, schampo, skruvar, muttrar, barnkläder, hembrända cd-skivor eller kastruller. Oftast genom ett fönster eller i porten.
De som har en stor terrass framför sitt hus kan ha frisörsalong där, skomakeri eller annan serviceverksamhet. Ägarna till stora koloniala lägenheter förvandlar vardagsrummen till konstgallerier, speciellt i turiststäder som Trinidad och Cienfuegos.

Var får de varorna ifrån? En del kommer från saker man haft i hemmet, en del tillverkar man själv och andra köps från hårdvalutaaffärerna och säljs dyrare. På den stora konsthantverksmarknaden i Havanna hittade jag de vackra duschdraperierna som var slut på Konstmuseets lilla affär. Försäljaren skulle ha 25 CUC och när jag protesterade och sa att priset var 8 CUC, fick jag till svar att det stämde men att eftersom han hade köpt upp alla draperierna i Havanna så var det hans pris som gällde.

En annan bra affär är att tigga tvålar och pennor av turister som man sen säljer för ett bra pris.

De många gatuförsäljarna är ett nytt inslag i stadsbilden. Över 42000 har fått tillstånd att sälja tårtor, kakor, hamburgare, smörgåsar, karameller, pizzor och andra tillagade livsmedel.
I ett tropiskt klimat ställer detta höga krav på hygienen och i varje kommun erbjuder man därför kurser i hantering av livsmedel.

Man har också utbildat 2000 livsmedelskontrollanter. Egenföretagarna kan också gå kurser i bokföring och i skattefrågor.

Överallt träffar man på vagnar som är fulla med bananer, papaya, mamey, ananas, sallad och grandiosa kålhuven. Konkurrensen är hård. Ibland står tre försäljare i samma gathörn.
Varorna kommer ibland från små egna odlingar på en bakgård eller i utkanten av stan, men det mesta köps från bönder som i första hand ska uppfylla sin kvot till staten och sedan sälja det som blivit över.

Ett annat inslag i gatubilden är de säkert tusentals ”nya” gamla amerikanare som dykt upp det senaste halvåret. De flesta fungerar som privattaxi för både kubaner och turister. I väntan på den ekonomiska öppningen som skulle ge ägarna möjlighet att köra taxi har bilarna stått under en presenning eller i ett garage i många, många år. De har varit för dyra att köra och bara används av sina ägare då det varit absolut nödvändigt.

Nu rullar de över hela Kuba. En del är minutiöst renoverade och lacken glänser i solen. Andra är lika risiga som de varit de senaste 30-40 åren. Men de rullar!

Tidigare har det funnits kooperativ inom jordbruket men nu tillåts de inom andra näringar. Statliga frisörsalonger eller kaféer som inte varit lönsamma erbjuds nu till enskilda som går ihop i kooperativ. De betalar hyra för lokalen med inredning och behöver inte starta sin verksamhet med dyra investeringar i utrustning.

Alla som varit i Kuba vet vilken brist det är på byggnadsmaterial och det är ett av de stora problem som regeringen lovat att råda bot på. Och det var glädjande att se nyuppsatta skyltar med ”Försäljning av byggnadsmaterial” lite överallt och det viktigaste: det fanns material att köpa och ibland till och med för kubanska pesos.

De allra fattigaste familjerna är utlovade byggresurser till starkt subventionerade priser.

Men problemen är fortfarande många. Tidningen Granma har varje fredag ett helt uppslag med avslöjanden, frågor och anklagelser. Ofta gäller det byråkrati och korruption. Varor som försvinner innan de kommer till beställarna som stått på turordning. I en insändare frågar Perez Garcia varför CDR-kommittéerna inte längre samlar in återvinningsmaterial som glas- och tomburkar.

Svaret kom dagen efter. Det finns idag 340 statliga uppköpare av sådant material och cirka 5500 personer som har tillstånd att samla in och sälja detta till uppköparna. Därför har man dragit ner den månatliga hämtningen i kvarteren och i stället görs en insamlingskampanj en gång i kvartalet. Burkinsamlarna är ofta pensionärer. De sitter i en portuppgång eller på trottoaren och plattar till burkarna med något hemmagjort verktyg. De får 8 kubanska pesos för ett kilo, vilket är ungefär 103 burkar.

Jag hör det av många utanför Kuba. Är landet på väg till kapitalism?
– Neeej, skrattar Osmany, kypare på hotellet där jag bor. Vad vi kubaner vill är att kunna ha ett bra boende, kunna reparera vår lägenhet eller bygga till vårt hus, kunna äta gott, klä oss snyggt, gå på disko eller kanske till och med bo på hotell en helg.

Och det är många kubaner som har råd att äta på restauranger eller ta in på hotell där man betalar med CUC. Det är också möjligt att hyra in sig på en dag på ett hotells pool och få en stor lunch för 10 CUC per person.

Men ibland blir det konflikter. Personalen på Hotel Faro Luna utanför Cienfuegos är mäkta upprörda på måndag morgon när jag kommer ner till frukost. Ett sällskap på tio personer hade varit där dagen innan, men vägrat att gå när tiden var ute klockan fem på eftermiddagen. Skrik och oförskämdheter mot personalen. Dessutom visade det sig att de skruvat ner delar av inredningen på allmänna toaletten och tagit de med sig.

– Dom här är obildade skurkar och banditer! Dom har inte fått sina pengar på ärligt sätt! sa kyparen upprörd.

Vilka har gott om pengar? De som håller på med fiffel och båg i olika hög grad, de som får dricks inom turistnäringen eller pengar från släktingar utomlands.
Anställda inom prioriterade områden som de som till exempel arbetar i gruvor, på tobaksfabriker eller i hamnen får en del av sin lön i CUC.

Privata rumsuthyrare tjänar också en bra slant liksom jordbrukare. En bonde kan tjäna mer än dubbelt så mycket som de inom de högst betalda yrkena, vilket är en unik situation i Latinamerika där de flesta bönder tillhör de fattigaste.

Alltfler kubaner ansöker om jordbruksmark och sedan beslutet att låna ut mark till privata bönder, kooperativ och stadsbor, har 1,4 miljoner hektar utdelats, vilket är 20 procent av den odlingsbara jorden. Jag märker det i landskapsbilden när jag åker runt på landsbygden: alltfler igenväxta fält är nu uppodlade eller upplåtna för djuruppfödning.

Folk är i allmänhet nöjda med den ekonomiska öppningen, fast priserna är fortfarande för höga i förhållande till lönerna, säger många.

Några vänner till mig klagade också på att handeln var för anarkistisk, att det måste bli mer kontroll och organisation av inköp och försäljning. De efterlyste statliga grossister för alla slags varor. Anita, lärare på universitetet i Cienfuegos och medlem i Ungkommunisternas förbund säger:

– Den ekonomiska öppningen ger ungdomarna hopp och idéer om framtiden. Många kubaner stimuleras nu att arbeta för det finns så mycket mer att köpa Jag ser inga risker med kapitalistiska tendenser, som många utanför Kuba skriver om. Alla tillstånd ges ju av staten, så det finns en kontroll så att inte allt spårar ur. Och privatiseringen av ekonomin gäller ju handel- och servicenäringar på basnivå, inte produktionsmedlen eller skola och sjukvård.

Något som upprör de kubanska sinnen är de senaste årens stora korruptionsskandaler där personer på högt uppsatta positioner är involverade, också regeringsmedlemmar och utländska storföretagare.

Tre kubaner, som har namngivits i kubanska media, anklagas för förfalskningar på 5 miljoner dollar från den tid de arbetade på Internationella Handelsbanken (BICSA). De sitter häktade i väntan på rättegång nu i sommar.

Andra stora kubanska företag som drabbats är telefonbolaget ETECSA, där sex personer i högsta ledningen fängslats. Det spekuleras i om deras fiffel också ligger bakom det faktum att fiberkabeln från Venezuela, som kom för över ett år sedan, ännu inte börjat fungera.

I Matanzas har en kuban som bor i Mexico lyckats skapa boskapsuppfödning i stor skala och gjort sig en förmögenhet genom att sälja boskap och mjölk till statliga företag och turisthotell. Anställda i jordbruksministeriet är inblandade. Det blir rättegång nu i sommar.

Många av de inblandade är vuxna barn till personer i partiet eller regeringen eller med kontakter till sådana och har haft höga positioner i samriskföretag och de har ansett sig oantastliga som de pappas pojkar de är.

Några skapade ett privat flygbolag inom Cubana de Aviación, det statliga flygbolaget, andra ett privat exportföretag för nickel och cigarrer. Det handlar om miljarder dollar som de kunnat plocka åt sig. Stöld från det kubanska folket!
När Raul Castro sa: ”Ingen kuban står över lagen” så menade han det också och det dröjde inte länge förrän mängder av dessa satt inom lås och bom. Straffen kommer att bli hårda. En del har redan namngivits i media och snart kommer man att släppa namn och alla detaljer runt deras skumraskaffärer, har Raul Castro lovat.

Korruption finns över hela världen, också i Kuba. Men skillnaden är kanske som BBC:s kubakorrespondent, Fernando Ravsberg skriver:
”Korruption i andra länder får korruptionen i Kuba att verka som en barnlek . Och vad jag tycker är mycket intressant är att den kubanska regeringen faktiskt har beslutat att ta till drastiska kirurgiska ingrepp och att de gör det offentligt. De anklagade kommer att rannsakas och dömas som vanliga kriminella.”

Innan jag lämnar Kuba för den här gången firar jag första maj i Havanna. I stället för att sitta på läktaren för inbjudna gäster som alltid tidigare, tackar jag ja till hotellstäderskans inbjudan att marschera med hotellets personal.
Det är fyra gäster till som nappat på inbjudan och vi samlas klockan fyra i gryningen i foajén tillsamman med de anställda som inte är i tjänst. Stämningen är hög. Man skrattar, skämtar, tar salsasteg, hjälps åt att bära ut stolar till den skraltiga minibussen som tar oss i tre omgångar nära samlingsplatsen.

Väntan blir lång men inte långtråkig. Detta är en festdag för kubanerna. Klockan halvåtta startar Hälsovårdsministeriet avdelning demonstrationen. Längst fram bär de banderollen med årets paroll: Bevara och förbättra socialismen. Sedan var det vår tur i Turistministeriets avdelning. Mitt hotell hade en enorm kubansk flagga som alla slogs om att få bära.

Förra året började fackföreningarna värva medlemmar bland egenföretagarna och 80 procent har anslutit sig. I år deltog de för första gången i 1 majfirandet som ett kollektiv. I takt med congastrummor och salsamusik dansade 800000 människor fram och slagorden avlöste varandra. Viva Cuba! Viva el socialismo! Vilken fest!