Islamiska staten tackar för hjälpen

Publicerad 28 augusti 2014

Att jihadisterna i Irak och Syrien kom genom Natolandet Turkiet var avgörande för deras framgångar. Västs skuld ignoreras i debatten om Islamiska staten.

En del av de tusentals eller tiotusentals utländska krigare som anslutit till sig Islamiska staten och övriga grupper har kommit via Jordanien, Libanon eller rent av Irak. Men jihadisternas huvudväg har från första stund gått genom Turkiet, medlem i den USA-ledda krigsalliansen Nato.

Med Islamiska statens halshuggning av den amerikanske journalisten James Fooley fick västvärlden ytterligare bevis för att terroristorganisationen måste bekämpas.

Eftersom Fooley ursprungligen kidnappades i Syrien hotar USA nu med militära insatser på syrisk mark. Benjamin Rhodes, biträdande nationell säkerhetsrådgivare, förklarade på en presskonferens att USA ger sig på den som ger sig på amerikaner och i detta tänker supermakten inte låta sig begränsas av nationsgränser.

Visst delar vi upprördheten över Islamiska staten (IS eller Isis) och dess brutala framfart. Det kalifat som organisationen håller på att upprätta i delar av Syrien och Irak för tankarna till Saudiarabien, det land där sunniextremismen och därmed Islamiska staten har sitt ursprung.

Men det är något märkligt med reaktionerna mot det hotande jihadistväldet. Det är som om väst inte har någon skuld till det som sker. Det är som om ingen förstått de varningar som öppet framförts under lång tid.

Redan för två år sedan fanns borgerliga röster i väst som insåg vilka reaktionära krafter som västvärlden var i full färd att stärka i Syrien. Så här skrev New York Times den 14 oktober 2012:

”De flesta av de vapen som på uppdrag av Saudiarabien och Qatar levereras till syriska rebellgrupper som krigar mot Bashar al-Assads regering går till hårdföra islamistiska jihadister och inte de mer sekulära oppositionsgrupper som väst vill stärka, enligt amerikanska tjänstemän och Mellanösterndiplomater.”

Då avfärdades detta påstående av såväl västpolitiker som anhängarna till ”den syriska revolutionen”. Med facit i hand är det uppenbart vem som hade rätt.

Det är många som är skyldiga till stärkandet av dessa ”hårdföra islamistiska jihadister”. Tillskottet av stridande utifrån har spelat en viktig roll i detta.

En del av de tusentals eller tiotusentals utländska krigare som anslutit till sig Islamiska staten och övriga grupper har kommit via Jordanien, Libanon eller rent av Irak. Men jihadisternas huvudväg har från första stund gått genom Turkiet, medlem i den USA-ledda krigsalliansen Nato.

US-amerikanska CNN gjorde i december förra året ett stort reportage om den ”hemliga” smugglingen av jihadister genom Turkiet. Verksamheten är omfattande. En enda smugglare berättar för CNN att han under de senaste månaderna fört 400 blivande krigare över gränsen till Syrien.

Vänsterorganisationer i Turkiet har länge anklagat AKP-regeringen för att låta syriska rebellgrupper agera öppet på den turkiska sidan gränsen.

Demokratiska unionspartiet (PYD), som är det största kurdiska partiet i Syrien, har upprepade gånger vittnat om att de grupper som attackerat kurdiska byar kommit från Turkiet, dit de också återvänt efter attackerna.

Att Natolandet varit en fristad och ett uppmarschområde är något Islamiska staten idag uttrycker tacksamhet över. Så här sade en medlem i IS till den turkiska dagstidningen Aydinliki i juli i år:

”Turkiet banade väg för oss. Om inte Turkiet hade visat en sådan förståelse för oss hade Islamiska staten aldrig befunnit sig i denna position… Många av våra krigare har fått vård i Turkiet”.

En liknande uppfattning framfördes av en IS-kommendant i en intervju för i Wash-ington Post 12 augusti:

”Vi brukade ha en del krigare – till och med ledande medlemmar i Islamiska staten – som fick vård på turkiska sjukhus. Och dessutom kom de flesta av de krigare som anslöt sig till oss i början av kriget via Turkiet, och det gjorde också vår utrustning och våra förnödenheter.”

Och allt har skett, som den brittiske journalisten och Mellanösternkännaren Patrick Cockburn påpekat, under överinseende av amerikanska CIA.

När nu västvärldens ledare börjar inse konsekvenserna av sitt agerande i Syrien är det i en mening för sent. Islamiska staten är inte längre lika beroende av stöd utifrån.

Organisationen kammar in mångmiljonbelopp dagligen från olje- och gasexport, den har erövrat moderna vapen från den irakiska armé som USA beväpnat och strömmen av krigare fortsätter när ”demokratikämpande” rebeller i Syrien byter herrar. Det monster man skapat är utom kontroll.

Vad som är märkligt i det uppkomna läget är tystnaden om västs skuld.

Istället försöker USA framställa sig som den avgörande kraften i kampen för att rädda liv, värna minoriteters rättigheter och bekämpa extremister – vilket ska ske genom utvidgade bombningar.

Den syriske utrikesministern Walid al-Moallem sade på en pressträff i måndags att alla som tillsammans med Syrien vill kämpa mot terrorismen är välkomna. Men ingen stat har rätt att bomba eller på annat sätt kränka syriskt territorium.

al-Moallem pekade samtidigt på västs dubbelspel. Om man på allvar vill bekämpa terrorismen, varför upprätthålls de hårda sanktioner som försvagar den syriska statsmakten?

Varför upprätthålls de sanktioner som försvagar den armé som dagligen strider mot Islamiska staten?