Hoppa till huvudinnehåll

Hungerstrejk mot ockupationsmakten

I centrala Nablus på norra Västbanken demonstrerade torsdag 13 oktober uppskattningsvis hundra barn. De har föräldrar eller andra anhöriga i politisk fångenskap i israeliska fängelser, och många bär med sig bilder på sina nära och kära.


Sedan slutet av september pågår en hungerstrejk bland de politiska fångarna och demonstrationen är ett av många uttryck för solidaritet med de strejkande.

Strejken började den 27 september av fångar från Folkfronten för Palestinas befrielse. I ett öppet uttalande kräver de bland annat att den treåriga isoleringen av PFLP-ledaren Ahmed Sa’adat avbryts, att all isolering av politiska fångar avbryts, att tortyr, förnedring och kollektiv bestraffning avbryts och att besökstiden utökas från nuvarande trettio minuter i månaden.

Strejken har väckt stor medial och folklig uppmärksamhet och spridit sig till alla politiska läger. En fransk fånge deklarerade dessutom den 11 oktober att han hungerstrejkar i solidaritet med palestinierna, liksom flera fångar i Algeriet. Sammanlagt strejkar 3.000 de 6.000 palestinier som är i politisk fångenskap. Utav dem är samtliga 404 fängslade PFLP-medlemmar i öppen hungerstrejk, liksom fem Hamas-ledare, tio medlemmar i det styrande Fatah och tre personer från andra partier.

I ett solidaritetstält i centrala Nablus sitter Myassar Atyana. Hon är medlem i PFLP och en av sex fria medlemmar som är i öppen hungerstrejk i solidaritet med sina fängslade kamrater.

– Vi är alla i hungerstrejk i solidaritet med PFLP-fångar. För vi är alla PFLP, förklarar hon.
Myassar började hungerstrejka 2 september men strejkade då bara tre dagar i veckan, och veckan efter det två dagar. Den öppna hungerstrejken började den åttonde oktober, och innefattar allt utom vatten, salt, cigaretter och kaffe.

– Jag kommer fortsätta strejka med min ledare Ahmed Sa’adat och mina kamrater i PFLP tills fångarna slutar, säger hon.

Enligt Myassar är de politiska fångarna en viktig fråga, för båda sidor. Hungerstrejkerna har avlöst varandra genom tiderna och de har haft effekt. Bland annat menar många att anledningen till att den första intifadan utbröt var just en hungerstrejk bland politiska fångar.

– De sätter tryck på fångarna så de måste alltid protestera. Och vi protesterar här utanför. Vi gör motstånd mot ockupationen här, säger Myassar.

Även denna gång har kraven delvis mötts; besökstiden har ökats till 45 minuter per månad, och 1027 fångar kommer att frias, trots att frigivning inte varit ett av fångarnas krav. Bland de frigivna finns samtliga fängslade kvinnor, flera livstidsdömda och flera nyckelpersoner.

Under intervjun avbryts vi av en man som kommer med ett glädjande besked: Den äldsta fången från Nablus, Ahmed Abo Soud Hanani, kommer att bli frigiven. Han fängslades 23 maj 1987, Myassar säger sig fortfarande komma ihåg dagen. Han är ledare för PFLP-fångarnas kommitté och ledare för hungerstrejken.

Anledningen till frigivningarna är dock inte bara hungerstrejken, utan också Hamas förhandlingar med ockupationsmakten, om den sedan fem år tillbaka tillfångatagna israeliske soldaten Gilal Shalit. Frigivandet är dock inte problemfritt; tvåhundra av fångarna kommer att friges till exil i Qatar och Turkiet, och dessutom kommer vissa från Västbanken att skickas till Gaza.

Den tolfte dagen fråntogs också fångarna det salt som är nödvändigt för att hålla fastande magar i trim, och det oroar Myassar.

– Om de fortsätter tror jag att vi kommer ta martyrer från fängelserna. Kanske Ahmed
Sa’adat.

Det är inte första gången Myassar är i hungerstrejk. Hon har tidigare själv varit fängslad, som så många andra aktivister från Västbanken. Under hela sin månad i fängelse hungerstrejkade hon, och hon var därför i konstant isolering. Hon beskriver isoleringen som fruktansvärd, tiden som omöjlig att följa och en droppande vattenkran som det som drev henne mest galen, tillsammans med det eviga räknandet av stenarna i golvet i den pyttelilla cellen.

Stopp för isoleringen är också ett av de främsta kraven för strejken, men även andra krav har tillkommit.

Myassar pratar om de fängslade barnen, 425 till antalet. De har ingen rätt till grundskoleutbildning eller högre utbildning under sin fängelsetid.

– För mig är mitt vapen min läsning. Jag kämpar mot ockupationen med min information, min läsning, mina studier, men de vill att de ska komma ut små i sinnet. Det här är väldigt farligt, säger hon.

Trots allt är hon hoppfull och nöjd med hungerstrejken såhär långt.

– Jag tror att de kommer lyckas. Vi kommer vänta, säger hon. Jag är trött, har huvudvärk och mycket jobb. Men även om det är så är jag glad och jag kommer fortsätta.

Ylva Berglund, frilansjournalist, Västbanken